Gunilla Brattberg, senior professor i rehabiliteringspedagogik och pensionär, har arbetat med utbildningen Värkstadsprojektet och tillhörande internetkurser i nära ett kvartssekel.

Är Värkstadsprojektet fort­farande aktuellt?

– Värkstaden var avsedd för människor med värk och smärta, men med åren vidgades målgruppen. Allt fler med stressrelaterad ohälsa besökte oss, och på senare år vände vi oss till alla långtidssjukskrivna oberoende av grundproblem. Vi hjälpte människor med kvarstående symtom av allehanda slag till god livskvalitet. Det var brottningsmatchen med själva livet de fick hjälp med. De medicinska bedömningarna och behandlingarna fick sjukvården stå för.

Varför började du arbeta med det här?

– I början av 1990-talet föreläste jag på smärtkliniken vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Jag mötte då många smärtpatienter som klagade på att de inte fick vad de ville ha av sjukvården. De ville träffa andra med liknande problem, diskutera utan tidsbeställning eller tidsbegränsning eller höga kostnader.

Det var början till Värkstaden?

– Jag satte upp affischer på smärtkliniken om en öppen verksamhet som skulle starta med en träff i veckan i lånade lokaler i Stockholm. Till första mötet kom bara sex–sju personer. Men nyheten spred sig om ett ställe där smärtpatienter kunde träffas och diskutera sin situation, och deltagarantalet ökade. Vi bytte till större lokaler allteftersom. Det var fantastiskt att ha gruppsamtal i en fullsatt lokal, där alla kände sig trygga och vågade bjuda på sig själva. Det blev samtal och diskussioner om alla sorters smärtupplevelser på ett sätt som man annars aldrig får vara med om i sjukvården.

Och konceptet spred sig?

– Intresset väcktes, och jag reste runt i landet för att utbilda blivande kursledare. De behövde inte nödvändigtvis vara läkare, många var sjuksköterskor, sjukgymnaster eller lekmän. De bedrev verksamheten självständigt på basis av ett slags franchising: betalade någon liten summa för att få vara med i Värkstadskonceptet och använda verktygen. Som mest fanns det 50 Värkstäder i Sverige, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Hälften bedrevs av respektive landsting, andra hälften i studieförbundsregi.

I dag finns bara en Värkstad kvar – i Göteborg?

– Bidragen drogs in undan för undan. Landstingspolitiker
sa till mig att landstinget själv har verksamheter för den här målgruppen. Och visst blir smärtpatienter utredda och kanske också behandlade av vården, men det är massor av människor som inte blir bra trots att de är färdigbehand­lade. Jag kallade Värkstädernas insatser för »efterbyggande« vård som fokuserar på frågan: »Hur ska jag hantera min smärta och få en bra livskvalitet ändå?«

Värkstadskonceptet finns nu på nätet?

– Man kan köpa konceptets olika utbildningar i form av internetkurser. Det finns en rehabiliteringsutbildning i tre steg, liksom en Värkstadsledarkurs och en kurs i rehabiliteringspedagogik. »Hållfasthetslära för arbete i den mänskliga sektorn« är en annan kurs jag ger som anknyter till en bok med samma titel. Jag har skrivit över 40 böcker, varav många är användbara i rehabiliteringsarbete. Förra året kom »Manual till människan. Om utbildning i Livets universitet«, där jag i detalj beskriver hemligheten bakom att Värkstaden hjälpte så många långtidssjukskrivna att må bra. Titeln kom jag på efter att många Värkstadsbe­sökare spontant sa till mig att de har fått en utbildning i att vara människa och att Värkstadsbesöken var som att gå i Livets universitet.

Namn: Gunilla Brattberg.

Yrke: Specialist i anestesi och smärtlindring, senior professor i rehabiliteringspedagogik.

Ålder: 73 år.

Familj: Ensamstående.

Bor: I Stockholm och Roslagen.

Aktuell: Fortsätter att driva Värkstadsprojektet, en utbildning som hon grundat för att hjälpa människor med värk, smärta och stressrelaterad ohälsa till god livskvalitet. I anslutning finns ett antal internetkurser som kan nås i Värkstadens webbklinik (www.varkstaden.se/webbklinik).