Yvonne Jarlvik, specialist i allmänmedicin med många år ­i läkaryrket bakom sig, har just publicerat diktsamlingen »Ett bett i mitt hjärta. Om möten i vården«.

Har du fått några reaktioner på din diktsamling?

– Ja, många berörs starkt och finner boken mycket angelägen. Jag fick en kommentar från en 34-årig ST-läkare i allmänmedicin som jag framför allt vill nämna: »Fick syn på din bok som jag nu har sträckläst. Blev oerhört berörd. Känner igen mig mycket … Blev så sporrad att bli en ännu bättre läkare, lyssna bättre, ge min tid … Jag tycker jag känner en mycket stark yrkeskärlek i boken … Satt ofta med tårar … Jag tycker också verkligen att du sätter fingret på problemen inom vården. Jag funderar varje dag på hur man ska orka jobba inom allmänmedicin … Den ständiga tidspressen och kravet att producera max. Känns som kvantitet går före kvalitet … Trist att det ska behöva vara så. Fel på hela systemet, tycker jag!«

Du själv ville inte fortsätta?

– Jovisst ville jag, men till sist var min gräns för vad som kändes etiskt försvarbart passerad. När den ena bra och välfungerande enheten efter den andra lades ner blev jag sjuk av frustration. Utmattningssyndrom. Nu är jag rehabiliterad till livet. Men inte till arbetslivet inom en så dysfunktionell organisation som vården tyvärr utvecklats till. Men jag hoppas få se den nödvändiga vändningen till det bättre. Förändringen till balans, styrka och glädje bland vårdpersonalen på golvet, i verkligheten, bland patienterna.

Varför blev du läkare?

– Jag var 18 år. Mamma sa: »Se till att skaffa dig en gedigen utbildning så att du inte blir ekonomiskt beroende av en man.« Pappa sa: »Läkare är ett fint yrke. Det skulle nog jag ha valt.« Det var nog inte mer ädelt än så just då, 1975. Sedan växte mitt intresse för människor, medicin och läke­konst. Jag har aldrig ångrat mitt val av yrke.

Hur blev din karriär?

– Jag blev legitimerad 1984. Färdig specialist i allmänmedicin 1991. Jag jobbade på vårdcentral till 2004 och där­efter som hemsjukvårdsläkare i basal och avancerad sjukvård i hemmet. Hade läkaransvar för ett hospice under tre års tid. Det var den bästa tiden i mitt yrkesliv, och flera av dikterna är från den perioden.

När började du skriva? 

– Ungefär när jag började läsa medicin började jag också kontinuerligt skriva reflekterande dagböcker. Jag är en skrivande person. Har behov av att skriva ner intryck, formulera mig. Jag har gått utbildningar i kreativt och biografiskt skrivande vid Folkuniversitetet i Göteborg samt på Biskops-Arnö.

Blev något publicerat?

– Min chef på vårdcentralen skickade in en dikt till tidningen Distriktsläkaren på 90-talet. Den hette »Varma ansiktet«. Det är det enda som finns publicerat av mig före den här debutboken.

Dina dikter förmedlar ofta en positiv känsla för läkaryrket?

– Ja, men läkaryrkets kärna är fantastisk. Att få hjälpa andra människor med så livsviktiga saker. Det var en sorg att tvingas sluta. Men om det handlar nästa bok.

Skriver du på heltid nu?

– Halvtid skulle jag säga att det blir. Skrivandet av böcker ser jag som mitt arbete nu, mitt kall. Förhoppningsvis kan boken/böckerna ge igenkänning, lindra vånda och skänka tröst. Jag vill hjälpa andra genom mina texter. Överst i »byrålådan« ligger en prosalyriksvit om utmattning, återuppbyggnad, tillfrisknande och nyorientering. Den är under bearbetning. Jag brinner också för suicidprevention.

Namn: Yvonne Jarlvik

Yrke: Specialist i allmänmedicin.

Ålder: 61 år.

Familj: Make, tre vuxna barn, (utflugna), katt och tio fiskar i den japanska trädgården. 

Bor: I hus i Göteborg.

Aktuell: Verksam som författare efter yrkeslivet som läkare. Har just publicerat diktsamlingen »Ett bett i mitt hjärta. Om möten i vården«.