Översättningen av Harveys text växte till en hel levnadsteckning

Kenneth Pehrsson, docent i kardiologi, pensionerad, har gett ut en biografi över »blodomloppets upptäckare« William Hardy, inklusive en fullständig översättning av Harveys bok »De motu cordis«. 

Fanns inte Harveys bok översatt till svenska redan? 

– Jag fick »De motu cordis« i present av min handledare när jag disputerade på 80-talet. Den var på latin med engelsk översättning parallellt med originaltexten. När jag gick i pension läste jag om boken och blev mäkta imponerad. Det som Harvey klarade av i början av 1600-talet, med de mycket enkla metoder som stod till buds, är helt enkelt fantastiskt. Samtidigt upptäckte jag att hans bok inte fanns utgiven på svenska. Det hade kommit en svensk version i Helsingfors 1921, översatt av Robert Tigerstedt, men den texten var ofullständig och skriven på det gammaldags språk som då var gängse.

Då gjorde du en modern översättning?    

– Arbetet med översättningen var ett utomordentligt sätt att lära känna Harvey och uppfatta det som han egentligen ville ge uttryck åt. Att mening för mening klä hans latin i modern svensk språkdräkt gjorde hans budskap ännu mer begripligt, och jag blev om möjligt ännu mer imponerad av hans bedrift. När jag hade översatt färdigt tänkte jag att »det här måste jag ju kommentera«. Dels vetenskapen i Harveys verk, dels hans liv i 1600-talets England, hemsökt av ständiga konflikter med omvärlden och av inbördeskrig. Så jag skrev även en levnadsteckning om mannen bakom verket. 

Finns det någon »Harvey« bland dagens kardiologier?

– Det tror jag inte. Det som Harvey gjorde var så fundamentalt. I dag håller vi på att polera, försöker hitta förklaringar till hjärtsvikt och andra kända problem. Jag har svårt att tro att det kommer någon upptäckt lika omvälvande som Harveys var. Fast osvuret är bäst. Ibland blir man faktiskt överraskad över fynd som görs. 

Har du blivit överraskad någon gång under din långa karriär?

– Under flera år i början av 70-talet hade jag förmånen att jobba under Bengt Johnsson, som var chef för den så kallade Specialkardiologiska kliniken på torax vid Karolinska sjukhuset. Det var en fundamental skola där man verkligen lärde sig att arbeta med stetoskopet, auskultera patienterna ytterst nogsamt och ställa ganska detaljerade diagnoser. Under en tid var jag Sverigeansvarig för flera internationella läkemedelsstudier avseende trombolysbehandling vid hjärtinfarkt. Den behandlingen var ett stort framsteg på den tiden. Tidigare stod man ju handfallen inför alla patienter som drabbades av hjärtinfarkt. Nu kunde man plötsligt göra någonting drastiskt för att lösa upp blodproppen i deras kranskärl. Det var innan ballong- och kateterteknikerna kom.

Varför blev du just kardiolog?

– Rena tillfälligheten. Jag hade vikarierat på några mind­re sjukhus i slutet av -60-talet där det alltid uppstod förvirring, närmast kaos, när en pacemakerpatient kom in till akutmottagningen. Man undrade alltid om det inte var pacemakern det var fel på – vad patienten än sökte för. 

– När jag sedan blev erbjuden vikariat på Karolinska sjukhuset i Stockholm sa jag att jag ville börja på pacemakeravdelningen för att utan större vånda och problem kunna handlägga patienter med pacemaker. Jag lärde mig det mesta om pacemakerbehandling och skrev till och med en avhandling som just handlar om pacemakerbehandling: så kallad förmaksstyrd, jämfört med konventionell kammarstyrd. Jag gjorde hemodynamiska studier och jämförde effekterna som dessa behandlingar har på cirkulationen. 

När kommer din nästa bok?

– De flesta författare är förtegna om vad de skriver – jag också. Jag sitter och filar på en del saker som jag inte vet vart de ska ta vägen. Vi får se. Jag har i varje fall inga sysselsättningsproblem.