Annika Forssén med boken där kvinnor födda i början på förra seklet berättar om sina liv. »I dag söker vi mycket efter riskfaktorer för ohälsa, men de här kvinnorna hade en stor överlevnadskunskap vi kan lära av«, säger hon.

Foto: Per Fahleson

Annika Forssén arbetade som distriktsläkare i Luleå under 1980-talet och såg då hur miss­förstådda många kvinnor blev i vården. Tillsammans med kollegan Gunilla Carlstedt bestämde hon sig för att djupintervjua äldre kvinnor för att öka kunskapen om kvinnors arbete i ett långtidsperspektiv. Forskningen ledde till en gemensam avhandling 1999. Nu, 20 år senare, kommer boken »Arbete för livet«, som bygger på kvinnornas berättelser.

Ni lyfter fram kvinnors arbete, både betalt, men framför allt obetalt, samt relationer, barnafödande, omsorgen om andra, hälsa och ohälsa med mera. Var det svårt att få kvinnorna att prata?

– Egentligen inte. Båda tycker vi om att lyssna och det blev många fina samtal. Flera kvinnor berättade saker som de aldrig förut hade berättat för någon. Ganska snart insåg vi att det inte gick att skilja arbetet från livet som helhet, så kvinnorna fick prata fritt om sina liv. De fick förtroende för oss – fyra av kvinnorna kom till och med på disputationen, det var helt fantastiskt! De var inte blyga utan satte sig längst fram. Jag tror att de kände sig stolta, respekterade och sedda.

Varför bestämde ni er för att djupintervjua kvinnor?

– Jag hade sett hur min mamma slet enormt i hemmet och jordbruket, och att slitet inte räknades när hon blev sjuk. Och vi såg båda att kvinnor blev missförstådda
i vården och inte tagna på allvar; att de »bara« sågs som hemmafruar, och många undrade vad de gjorde hela dagarna. Då kom fokus i stället att läggas på kvinnornas psyke eller på hormoner. Kvinnor över 45 hade ofta fått höra att deras symtom berodde på klimakteriet. I själva verket kunde de vara mycket trötta och slitna av hårt arbete eller hade led- eller hjärtsjukdomar.

Vad fick ni för reaktioner från andra i forskarsamhället?

– Djupintervjuer var inget man gjorde på den tiden – det var bara statistik som gällde, så vi fick utstå en del hån från andra läkare och forskare. Att forska på äldre kvinnor hade heller ingen hög status.

Hur gick det till att hitta dessa 20 kvinnor?

– Vi sökte bland bekantas bekanta och försökte hitta kvinnor födda på 1910- eller 20-talet med så olika bakgrund som möjligt efter variabler som yrke, bostadsort, hemmafru eller inte, samhällsklass, barn eller inte barn, gift eller ensamstående.

Vad har ni fått för reaktioner på boken?

– Mest positivt, och många kvinnor har hört av sig och känt igen sig. Någon skrev att det var medicinens svar på böckerna om Maj [trilogin om hemmafrun Maj av författaren Kristina Sandberg, red anm].

Boken speglar också kvinnors villkor i dagens Sverige. Vad tycker du att det krävs för forskning i dag?

– Kvinnors vardag och normer kring hur kvinnor ska vara och vad de ska göra behöver fortfarande lyftas fram. Fler och fler blir långtidssjukskrivna, och unga kvinnor mår dåligt. Det saknas verkligen forskning om kvinnors vardag i dag! Det gäller ju till exempel det märkliga med hur fri tid och arbetstid räknas i SCB:s studier om kvinnors och mäns tidsanvändning, där närvaro och uppmärksamhet på barn inte räknas, inte heller telefonsamtal till anhöriga för att höra hur de mår. Allt detta är ju fortfarande osynliggjort som arbete, men nödvändigt för allas hälsa.

– Samtidigt är det viktigt att försöka förstå sådant som är viktigt för hälsan. Vad skapar mening? Vad är bra för hälsan? De här äldre kvinnorna hade en väldig kunskap kring att hålla sig friska och hantera sjukdom, trots att de arbetade hårt. De visste hur man klarade av en vardag, att hålla relationer levande, att hålla hemmet fint.

Namn: Annika Forssén.

Yrke: Docent vid Umeå universitet och allmänläkare. I dag pensionär, men »jobbar lite ändå«.

Ålder: 68 år.

Bor: I Luleå.

Aktuell: Med boken »Arbete för livet. Kvinnor berättar om svenskt 1900-tal«, som hon skrivit tillsammans med Gunilla Carlstedt.