Kirurgen minns Uppsalas första njurtransplantation

Lars Frödin, specialist i kirurgi och urologi, pensionerad, är en av kirurgerna som var med för 50 år sedan när den första njurtransplantationen genomfördes på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Vad var din roll vid den första njurtransplantationen?

– Jag var inte närvarande vid själva ingreppet utan befann mig på sommarstället tillsammans med familjen. Det var Lars Thorén, professorn i kir­urgi, som opererade. Han var också operatör vid de tolv förs­ta transplantationerna. Där­emot deltog jag i förberedelserna till den första operationen. Vi genomförde experimentell kirurgi uppe i ett torn i anslutning till kirurgen. Lars Thorén och Claes Dahlgren övade på hund genom att operera bort och sedan sätta tillbaka njurar. På det viset kunde de lära sig transplantationstekniken utan att ha någon immunologi inblandad, för det var ju samma individ som var både givare och mottagare. Det var 1968. Jag var anlitad att söva ner »patienten« och kunde då titta på när herrarna tränade.

Vad det en etablerad metod på den tiden?

– Den kom i gång i Amerika, där man fram till 1963 hade gjort omkring 250 njurtransplantationer. Våra kolleger i Stockholm transplanterade den första njuren 1964, så de firade sitt 50-årsjubileum redan för fem år sedan.

Hur blev du involverad i transplantationskirurgin?

– Jag började läsa medicin för att bli psykiater men blev kirurg i stället, legitimerad 1962. Efter några år i landsorten, där jag arbetade med allmänkirurgi, kom jag tillbaka till universitetskliniken för att skaffa kompetens till en överläkartjänst. Det råkade sammanfalla med tidpunkten då transplantationsverksamheten skulle starta i Uppsala, så Lars Thorén pekade på mig, nykomlingen, och sa: »Du får ägna dig åt det här.« Och för mig blev det alltså etableringen i yrket. Jag blev så fascinerad att jag var alldeles uppslukad av verksamheten.

Hur många njurtransplantationer har du gjort genom åren?

– Jag har inte räknat, men alla siffror för alla centrum i Sverige finns redovisade år för år i transplantationsregistret hos OFO (Organisationen för organdonation).  Vi satte in njure nummer 1 000 år 1992. Och i början av transplantationsverksamheten i Uppsala hade vi en sådan väldig tur att de första 25 njurtransplantationerna gick osedvanligt bra. Ettårsöverlevnaden av transplantaten låg på 70 procent, medan Norden i övrigt hade mindre än 50 procent. Det gav oss en väldig kick. De högre dignitärerna som från början hade varit tveksamma till verksamheten – både av etiska och ekonomiska skäl – tyckte nu också att det hela såg positivt ut. Men två år senare var våra resultat tyvärr på samma nivå som på annat håll.

Ni var pionjärer? 

– Jo, jo. Och vi hade inga spärrar för hur mycket arbete vi lade ner. Jag var på toraxkirurgen – det ingick i min vidareutbildning – och hade jour vart tredje dygn på toraxintensiven. Samtidigt var jag involverad i allting som hade med transplantation att göra, som en hobby liksom. Utöver det höll jag på att skriva en avhandling – och så hade jag en familj med tre pojkar. Då frå­gar man inte efter vad man har att göra på dagarna. 

Kommer du ihåg första transplantationspatienten? 

– Det var en ung man på mellan 20 och 30 år. Redan någon dag efter operationen hade jag hand om honom. Jag och en ung nefrolog satt varje kväll och gick igenom laboratorievärden och andra data. Vi kom närmare honom än om vi hade varit med vid själva operationen. På ett tidnings­urklipp från Upsala Nya Tidning 1992, då vår tusende patient transplanterades, finns den första och den tusende patienten med på samma bild tillsammans med mig. Det var också ett jubileum.