Jan-Ole Hansen, specialist i allmänmedicin, var först i Sverige att som rullstolsburen genomföra hela läkarutbildningen och skaffa sig legitimation. Han har fyllt 67 och är en av medarbetarna som hyllas av arbetsgivaren för lång och trogen tjänst. 

Du hänger av dig stetoskopet nu?

– Inget planerat ännu, intresset och hälsan får styra. Jag får hela tiden frågan om jag kan arbeta mer. Det är roligt att känna sig behövd och jag fortsätter som tidigare, åtminstone det här året ut. Tre dagar i veckan på Olskrokens vårdcentral i Göteborg, mestadels med besök hos geriatriska patienter på särskilda boenden, och två dagar i veckan i Alingsås, där jag har mottagning på en vårdcentral. Det är ont om doktorer, så jag hade möjlighet att skräddarsy min tjänst. Jag har också bra arbetskamrater som stimulerar mig att gå till jobbet. Nästa år går jag kanske ner i tid och arbetar en dag mindre. 

Du har bytt läkarjobb flera gånger, varit hyrläkare, privatläkare med egen praktik och allmänläkare inom landstingssjukvård. 

– Varje gång som jag tar tjänst på en arbetsplats har jag vissa önskemål som jag vill ska uppfyllas av arbetsgivaren. Till exempel vill jag ha möjligheten att säga nej för att inte ta på mig för mycket. Alla de fem gånger som jag bytt jobb har det berott på att jag inte fått gehör för de ändringar i arbetet som jag föreslagit. Jag producerar mycket, men vill ha utrymme för att göra ett gott arbete mot mina patienter. Det är konstigt, men det tycks vara väldigt svårt att få förändringar till stånd. Nu trivs jag bra på arbetet, och det är en av orsakerna till att jag jobbar vidare.  

Vad är det som driver dig i jobbet? 

– Jag trivs bäst med att jobba inom landstinget. Roligast är att träffa någon som är sjuk och se till att den personen blir bättre. Det är många som har det tufft och besvärligt och är i behov av hjälp, så det känns bra att vara till nytta. De äldre är ju alltid tacksamma vad man än gör för dem, även om man många gånger inte kan bota utan bara lindra. Man gör så gott man kan för att de ska ha ett så bra liv som möjligt även när de är gamla och sjuka. 

Du är först i Sverige att som rullstolsburen genomföra läkar­utbildningen. Men innan dess jobbade du inom plastin­dustrin – varför sadlade du om? 

– Min far hade ambitionen att bli läkare, men fick avbryta sin utbildning i Norge när kriget kom och han måste fly till Sverige. Här grundade han en fabrik inom plastproduktion och jag började arbeta hos honom några år efter trafikolyckan som orsakade mitt handikapp. Jag var gymnasieingenjör när jag började, men utvecklades sedan under de tolv år som jag jobbade inom plastindustrin. Det var ett bra jobb, men till slut kände jag en viss stagnation i arbetet och ville vidare. Vänner och släkt i min omgivning läste till läkare, så det är en av orsakerna till att jag sökte och kom in på läkarlinjen i början på 1980-­talet.  

 Har handikappet påverkat din yrkesutövning?

– Trafikolycka med moped 1968, kotfraktur Th7, paraplegi komplett, rullstolsburen. Handi­kappet har inte varit något problem i läkaryrket eftersom folk som kommer till mig är i behov av hjälp. De bryr sig inte om vem det är som hjälper dem, bara veder­börande kan sin sak. Då är alla bara glada och tacksamma. Det är väldigt få gånger som jag får kommentarer eller frågor om vad jag har gjort för att få handikappet. I början av min bana hände det att kolle­ger inom olika specialiteter kunde undra: »Hur ska det här gå?« Det förekom diskussioner bland professorerna, några var motståndare och tyckte inte att jag skulle platsa som läkare eftersom jag satt i rullstol. Jag brydde mig inte, merparten av dem jag träffat under resans gång har sett mig som en kollega och inte tolkat handikappet som något hinder. 

Vad gör du på fritiden?

– Jag bor vid en insjö, har sommarstuga utefter Västkusten och en lägenhet på spanska Solkusten. Dit till värmen brukar jag åka när tid ges, cirka fem gånger om året när det blir kallt och rått härhemma. Jag tycker om att segla, har en båt och är med i en segelklubb ute på Västkusten. Och så gillar jag att fiska. 

Någonting du ser fram emot just nu?

– Den 5 juli nästa år ska vi upp till Lofoten i Norge och ha släktträff, ett 20-tal släktingar på norska sidan av familjen. Några bor kvar i Lofoten, de andra kommer från olika håll. Allt är bokat och klart, vi ska bila till Trondheim, tar Hurtigruten upp, med bil och allt, och stannar till den elfte. Vi ska vara tillsammans, fiska och turista och uppleva midnattssolen. Vi hyr halvstora fiskebåtar av lokala fiskare som tar oss med ut till havs. Garanterat napp. Det ser jag fram emot.

Namn: Jan-Ole Hansen.

Yrke: Läkare, specialist i allmänmedicin.

Ålder: 67 år.

Familj: En dotter.

Bor: I villa i Alingsås. 

Aktuell: Först i Sverige att som rullstolsburen genomföra hela läkarutbildningen. En av de läkare som uppvaktas vid en gratifikationsceremoni när arbetsgivaren, Västra Götalands­regionen Närhälsan, hyllar 70 medarbetare för lång och trogen tjänst.