Yael Levy-Zauberman från Paris är specialist i gynekologi och obstetrik. När hon fått sitt specialistbevis ville hon pröva på att arbeta i något annat land. Hon sökte stipendier till USA, men när hon inte fick något föll tankarna på Sverige.

Tio år tidigare hade hon nämligen varit här ett år, som utbytesstudent på Karolinska institutet. Hon hade trivts bra och lärt sig lite svenska. Genom en kontakt fick hon nu tips om ett gynekologvikariat på Södertälje sjukhus. Hon sökte jobbet, fick det och började i augusti förra året.

Eftersom hon kommer från ett EU-land krävdes det inte mycket formaliteter, bara att skicka in några dokument till Socialstyrelsen. Svårare var det med svenska språket. Yael Levy-Zauberman förberedde sig med kvällskurser på Svenska institutet i Paris, och förra våren åkte hon till Sverige för en treveckorskurs i sjukvårdssvenska. Ändå var det tufft i början, berättar hon:

– Jag kom hit i slutet av juli och började jobba en vecka senare. Det var bara att kasta sig i vattnet och försöka simma. I början kom jag hem med huvudvärk varje dag.

Ett av hennes skäl till att jobba utomlands är att kunna jämföra hur sjukvården fungerar. Inom gynekologi och obstetrik är skillnaderna stora mellan Sverige och Frankrike, säger hon:

– Gravida kvinnor i Frankrike följs upp på sjukhus, av barnmorska och läkare. I Sverige finns MVC, vilket gör att de flesta kvinnor aldrig behöver komma till sjukhus under hela graviditeten. Där är den svenska modellen bättre. Varför träffa läkare om allt går bra?

En annan sak hon uppskattar med den svenska sjukvården är det lugna tempot:

– Här i Sverige är det bekvämare. Man jobbar mycket mindre, man har bra betalt och kan gå hem efter jourer. I Frankrike skulle jag behöva jobba dubbelt så många timmar, utan att få mer betalt.

I september börjar Yael Levy-Zauberman ett nytt ettårigt gynekologvikariat, nu på Danderyds sjukhus. Efter det återvänder hon till Paris för en tvåårig specialtjänstgöring, som krävs om man vill göra karriär i den franska sjukvården.

Och sedan? Det kan bli Frankrike, eller Sverige, eller USA som pojkvännen kommer ifrån.

– Det känns bra att inte veta säkert, säger hon. Möjligheterna är öppna.

Hon är förvånad över att inte fler franska läkare tar chansen att jobba utomlands:

– Det är mycket ovanligt. Jag känner ingen annan som har gjort det. Många har dåliga språkkunskaper, och jag tror helt enkelt inte att fransmän är så intresserade av andra länder.