I början av 1999 lämnade Jan Wålinder Linköping efter arton år och flyttade hem till Göteborg. I Linköping hade han varit professor i psykiatri, institutionschef och prodekanus; under många år var han också medicinsk redaktör på Läkartidningen. Han hade fått ett par år extra för att säkra forskningsprojektens framtid. Men nu var han 67 och det var tid för pensionen.

Att det blev Göteborg var rätt självklart. Där hade han arbetat före Linköping, och där fanns hans fem barn. Men hur skulle det bli att vara pensionär?

Det behövde han inte fundera så länge på. Inom kort ringde en gammal medarbetare och bad honom rycka in på en psykiatrisk mottagning. Efter några månader där hörde ett par andra gamla medarbetare av sig. De arbetade nu på den vuxenpsykiat­riska mottagningen i Mölnlycke utanför Göteborg och behövde förstärkning. Jan Wålinder slog till, och nu har han varit där i mer än fjorton år.

Innerst inne hade han aldrig tänkt sig att sluta arbeta vid 67, säger han:

– Nej, jag tror inte det. Jag har ju alltid tyckt om mitt jobb, och inte minst patient­arbetet. Än i denna dag kan jag säga att jag lär mig nya saker varenda dag.

– Så nog fanns det en känsla i bakhuvudet som sade: »Sätt dig inte till ro hemma nu, utan hitta något att sätta händerna på.«

Mottagningen i Mölnlycke är en vanlig, landstingsdriven psykiatrisk öppenvårdsmottagning, för patienter som behöver mer kvalificerad hjälp än de kan få på vårdcentralen. Överenskommelsen är att Jan Wålinder ska jobba här på 50 procent, men i praktiken brukar det pendla mellan 60 och 70 procent, säger han. Det är brist på psykiatrer, och går det ställer han upp.

Vid sidan av det har han en rad andra uppdrag. Han har forskning kvar i Linköping, han handleder en doktorand, han leder utbildningar och han är sedan många år ordförande i svenska Lundbeckstiftelsen, som delar ut stipendier till lovande yngre forskare. Tillsammans med Nobelpristagaren Arvid Carlsson, som fyllde 90 i vintras, och professor Carl-Gerhard Gottfries har han också ett projekt om myalgisk encefalomyelit (så kallat kroniskt trötthetssyndrom) – något som kanske kan leda fram till ett nytt läkemedel.

Tillsammans blir det åtminstone en heltid, konstaterar han:

– Kalendern har blivit gans­ka full!

Jan Wålinder läste medicin i Uppsala och blev färdig läkare 1957. Att han blev psykiater var från början en slump. Men under några vikariat på Ulleråkers psykiatriska klinik hade han bra chefer som lärde honom att se möjligheterna. Nu fick han också ett drömerbjudande från Medicinalstyrelsen: att resa till London för att gå en tvåårig utbildning i »psykologisk medicin«.

Medicinalstyrelsens avsikt var att få fart på forskningen inom svensk psykiatri, och då kunde kunskaperna från London komma till användning. Tillbaka på Ulleråker diskuterade han mycket runt detta med sin dåvarande chef, den kände psykiatern Hans Forssman. När Forssman blev kallad att bli chef för en nyinrättad forskningsavdelning vid Sankt Jörgens psykiatriska sjukhus i Göteborg, flyttade Jan Wålinder också dit.

I år har det gått nästan 60 år sedan Jan Wålinder gjorde sitt första vikariat på en psykiatrisk klinik. Han är imponerad av psykiatrins utveckling under den här tiden:

– Den har varit fascinerande. Psykiatrins forskning har legat väldigt mycket i framkant, även när man jämför med somatiska specialiteter. Det har varit ett privilegium att ha varit med på den vagnen, och se så mycket som har hänt.

– Samtidigt är det bekymmersamt, att trots att man från politiker, tjänstemän och verksamhetsledningar säger att man satsar på psykiatrin, så är det egentligen bara en nedmontering. Resurserna minskar, folk slutar och ger sig av till andra verksamheter.

Tycker du att psykiatrin är missförstådd i samhället?

– Nej, det tycker jag inte. Kanske av politiker som inte är riktigt insatta, eller chefer på högre nivå som inte riktigt vet. Men min uppfattning är att allmänheten är ganska påläst. Patienter som kommer hit är ofta väldigt kunniga, till exempel när det gäller läkemedel, och ställer kloka frågor.

Jan Wålinders specialområde inom psykiatrin är affektiva sjukdomar, alltså depression och bipolär sjukdom. Det är ingen tillfällighet, berättar han:

– Jag har sett det på nära håll. Morfar var med säkerhet bipolärt sjuk. När jag var liten vistades jag en hel del hos mormor och morfar. Jag kan minnas perioder när han i stort sett bara låg, och perioder då han var utomordentligt kreativ och aktiv. Jag har också en del mer avlägsna släktingar som råkat ut för depressiva sjukdomar. Så det har funnits omkring mig.

Sedan Jan Wålinder blev färdig läkare 1957 har läkarrollen förändrats. Den är friare i dag, tycker han, men samtidigt på något sätt mer låst. Administration tar nu en stor del av doktorernas tid, vilket leder till mindre tid för patienterna:

– Problemet med svensk sjukvård är tillgängligheten. Kommer du väl in i systemet är det ofta bra. Men tillgängligheten är hemskt dålig!

Om du jämför dig själv i dag med hur du var i medelåldern: Finns det några skillnader som har betydelse för ditt arbete?

– Jag tror förhoppningsvis att jag har blivit klokare. Med åren har man fått ett vidare perspektiv. Och efter pensionsålderns inträde har friheten ökat. Jag kan säga: »Okej gubbar, nu slutar jag!«

– Den graden av frihet tycker jag har smittat av sig på glädjen i arbetet. När jag var professor i Linköping var det så otroligt mycket att stå i. Ibland blev det så att man inte riktigt hann med allting. Nu har jag ett större tidsutrymme, och har lättare att känna arbetsglädje.

Rent praktiskt gör Jan Wålinder så att han tar ut sin pension, och gör jobbet i Mölnlycke som timanställd. Det är en vanlig lösning, som innebär att båda parter kan avsluta anställningen med kort varsel. För honom betyder det frihet utan någon större risk. Läkare är ju alltid efterfrågade.

Att pensionsåldern borde höjas är han övertygad om. Inte till 82, förstås, men gärna till ett par år högre än i dag. Pensionsåldersutredningens förslag, att höja gränsen för hur länge man har rätt att arbeta från 67 till 69 år, ser han som ett steg i rätt riktning.

För egen del känner han nu att det är dags att trappa ner. Han har börjat avveckla sitt arbete på mottagningen, där några unga kollegor successivt tar över hans patienter. Han kommer att sakna patientmötena, säger han:

– Ja, det blir jobbigt. Men jag måste försöka dra lite grann i handbromsen. Och de andra uppdragen behåller jag.

En sak som brukar diskuteras när det gäller äldre läkare är förskrivningsrätten. Många menar, att risken för överförskrivning av narkotiska läkemedel är större hos äldre läkare. Jan Wålinder håller inte med:

– Det är klart att det finns olämpliga äldre doktorer. Men det finns också yngre som inte alls är uppdaterade. Ett generellt förbud mot att förskriva läkemedel vid en viss ålder känns väldigt knepigt.

– Det är ungefär lika dumt som om alla skulle bli av med körkortet vid en viss ålder. Det finns ju 40-åringar som är totalt olämpliga att köra bil.

Men om någon som är uppenbart olämplig fortsätter att jobba – vad gör man då?

– Då måste verksamhetsledningen ingripa. Men även där handlar det inte främst om åldern. Den frågan finns genom hela livscykeln.

– Sedan gäller det att man ser upp själv, om man känner att minnet börjar svikta. Man behöver också kollegor som håller ögonen på en. Jag brukar säga till mina medarbetare: »För fasen, säg till när ni tycker att det börjar slamma till här uppe i huvudet på mig.«

Och ingen har sagt något än?

– Nej, tack och lov!

Läs även:
Fler läkare arbetar längre