Läkarförbundets mål om att varje specialistläkare ska få tio dagars extern utbildning per år ter sig alltmer avlägset. Enligt 2012 års fortbildningsenkät är snittet bland alla läkare nu nere i drygt sju dagar. Bland allmänläkare är snittet endast drygt fem dagar. Var tionde specialistläkare har ingen extern utbildning alls.

Minskningen i extern utbildning har pågått ända sedan industrins möjligheter bekosta läkarnas fortbildning begränsades i och med det första industriavtalet 2004. Men en ny trend är att det är sjukhusläkarna som står för hela minskningen, medan kurvan för allmänläkarna planat ut.

– Jag tror att det är en undanträngningseffekt av den pressade situationen i sjukvården de senaste åren.  Fortbildningen är det första som kommer på undantag när man får sparbeting. Det finns alltid annat som är mer prioriterat, som att ta hand om patienterna, säger Eva Engström, ordförande för Läkarförbundets utbildnings- och forskningsdelegation, som betonar att fortbildning är ett arbetsgivaransvar, inte enbart den enskilde läkarens.

– Det handlar om patientsäkerhet och om rätten till vård på lika villkor.

Samtidigt som den externa fortbildningen minskar är det fler och fler specialister som har en individuell fortbildningsplan. 2012 hade 35 procent av allmänläkarna och 43 procent av övriga specialister en fortbildningsplan, att jämföra med 25 re­spektive 35 procent 2007.

– Att fler har en fortbildningsplan är positivt. Om du och din arbetsgivare formulerat vad som ska uppnås får man hoppningsvis också en diskussion om hur det ska uppnås. Men en plan är inget värd om man inte har realistiska mål och en uppföljning av hur målen uppfyllts, säger Eva Engström.

Läkarförbundet har drivit frågan att varje läkare ska ha en fortbildningsplan, bland annat i avtalsförhandlingarna med Sveriges Kommuner och landsting. Att döma av enkäten verkar det vara en god strategi, då det finns ett samband mellan förekoms­ten av en fortbildningsplan och mängden extern fortbildning. På vårdcentraler har läkare som har fortbildningsplan en dag mer extern fortbildning per år än läkare som inte har en plan. På sjukhusen har de tre dagar mer. Omvänt är det fyra gånger vanligare att man helt blivit utan extern fortbildning om man saknar plan jämfört med om man har en plan.

När det gäller internutbildning och egen fortbildning ser man ingen direkt trend; nivån har ända sedan den förs­ta enkäten gjordes 2004 legat kring tre timmar i veckan, en timme mindre än Läkarförbundets mål på fyra veckotimmar.

Även för internutbildningen verkar det finnas ett samband mellan förekomsten av ett medvetet »tänk« kring fortbildningen och den faktiska nivån. Det gäller särskilt på vårdcentralerna, där antalet timmar som ägnas åt internutbildning är högre på arbetsplatser som har en struktur för internutbildning än på de som inte har det. På sjukhusen är sambandet inte lika tydligt, vilket kan tolkas som att internutbildning där »sitter i väggarna« på ett annat sätt.

 

Fortbildningsenkäten

Enkäten skickades slumpmässigt ut till var 15:e medlem under 65 år i Sjukhusläkarna, Distriktsläkarföreningen re­spektive Chefsföreningen. 1 421 enkäter skickades ut, varav 826 hade tillräckligt fullständiga svar för att ingå i analysen (svarsfrekvens 58 procent).