»Va, händer inget efter att ni blivit specialister? Ni ska ju arbeta i 35 år till!« Svenska Läkaresällskapets ordförande Peter Friberg inledde fortbildningsdebatten genom att berätta hur utländska kollegor brukar reagera när han talar om att det inte finns några krav på fortutbildning för svenska specialistläkare under yrkestiden. I dag är utbildning ett personligt ansvar, vilket leder till en ojämn kunskapsnivå.

– Det räcker inte att åka på kongresser, vi måste ha ett system som dokumenterar vidareutbildningen. Det är en ren patientsäkerhetsfråga, säger Friberg.

Sedan 2005 har andelen dagar som läkarkåren använder för att resa på kongresser och konferenser minskat med 22 procent, enligt en ny enkätundersökning från Läkarförbundet. För specialister i allmänmedicin ser det allra sämst ut. Där lägger läkare i snitt 5,3 dagar per år på fortbildning.
– Tiden saknas. Det är också en ojämn kunskapsinhämtning. En del stannar hemma medan andra nästan alltid åker på kurs, säger distriktsläkaren Gösta Eliasson, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin (SFAM).

SFAM har utvecklat en modul för fortbildning med inspiration från Norge. I den får varje läkare poäng genom att göra vissa saker som är obligatoriska, exempelvis besöka andra vårdcentraler i studiesyfte, medan andra fortbildningsaktiviteter är frivilliga. Det kan handla om att vara handledare för AT- och ST-läkare, skriva vetenskapliga artiklar eller delta i STRAMA-grupper. Tanken är att lansera modellen bland specialister i allmänmedicin nästa år.

Att fortbildning behövs efter ST-tjänstgöringen är samtliga debattdeltagare överens om. Men åsikterna går isär när det gäller om den bör bygga på ett poängsystem eller en fortbildningsportfölj, samt vem som ska ha ansvaret. »Myndigheterna duckar för frågan och hänvisar till arbetsgivarna«. Det skriver Olle Larkö, läkare och dekan vid Sahlgrenska akademin, i en debattartikel i torsdagens Dagens Nyheter. Han är kritisk till att ingen verkar vilja ta tag i frågan. När han frågat Socialstyrelsen varför det inte finns något krav på fortbildning för läkare efter ST-tjänstgöringen, har han hänvisats till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som i sin tur hänvisat honom tillbaka till Socialstyrelsen. Han har också tagit upp frågan med Socialdepartementet men säger sig ha mötts av ett »anmärkningsvärt ointresse« från alla parter.
– Det är snudd på skandal att en av landets viktigaste yrkesgrupper inte har ett system för vidareutbildning. Vi har en enorm utveckling. Det kommer 20 000 sidor med ny forskning per dag och vi måste hantera det.

Anders W Jonsson (C) från riksdagens socialutskott vill att en regelbunden recertifiering ska införas för läkare. Han jämför med systemet för revisorer.
– För revisorer görs kvalitetskontroller vart femte år. Jag skulle kunna sitta i riksdagen och syssla med en hel del annat och fortfarande vid gravens rand titulera mig barnläkare, säger Anders W Jonsson.

Stefan Lindgren, ordförande i Svenska Läkaresällskapets utbildningsdelegation, är däremot tveksam till recertifiering. Han pekade i sin tur på vikten att lyfta blicken.
– Den professionella kompetensen handlar inte bara om kunskap inom specialområdet. Och vidareutbildning bör inte bara handla om att identifiera dem som inte håller måttet utan om att lyfta kvaliteten totalt sett så att hälso- och sjukvården blir bättre.
Anna Kiessling, överläkare och specialist i kardiologi och internmedicin, är inte heller helt förtjust i idén med recertifiering.
– Men om man ska ha det är det oerhört viktigt att vara överens om hur man utformar den, för den kommer att bli väldigt styrande. Internationellt har man antingen haft CME-poäng som man fått av någon annan eller en portfölj där man själv stoppar in bevis på sitt eget lärande. Det premierar olika kompetenser, säger hon, som själv föredrar portföljvarianten.