Den samtalsmodell som användes nu bygger på erfarenheterna med dialoggupper som fanns under tidigt 2000-tal på Sachska barnsjukhuset i Stockholm. Illustration: Christina Heitmann

För snart tre år sedan bjöds  personal på Astrid Lindgrens barnsjukhus (ALB) in till samtalsgrupper i forskningsprojektet »Mötas och lära«. Projektet leddes av barnläkaren och barnpsykiatern David Bergman, som är forskare vid Medical Management Centre (MMC) vid Karolins­ka institutet. 

David Bergman säger att många som arbetar inom sjukvården är rädda för att oförutsedda och oönskade saker ska hända, och att vårdpersonalen relativt ofta är med om incidenter som kunde ha lett till, var på gränsen till eller ledde till en vårdskada. 

– Det här är inte något som några enstaka är med om eller råkar ut för. I princip alla är med om svåra händelser, men få pratar om det.

Flera studier visar att personal som varit inblandad i incidenter mår dåligt (se artikel på nästa uppslag). 

– Många får skuldkänslor och en del blir till och med deprimerade, några säger upp sig och slutar inom sitt yrke.

Syftet med »Mötas och lära«-projektet var bland annat att i stället återuppbygga självförtroende och kunnande. 

Enligt inbjudan till projektet var grupperna en möjlighet till stöd och lärande kring »svåra händelser«. Det behövde alltså inte handla om att man varit inblandad i incidenter som lett till eller riskerat leda till vårdskador, utan ingången kunde också vara etiska eller känslomässiga dilemman som hör till i den gängse vården.

Först tänkte man sig yrkesblandade samtalsgrupper, men det visade sig att framför­ allt läkare ville ha separata grupper. 

– Läkare har ett behov av att tala sinsemellan om tillkortakommanden. Annars finns en risk att man får stå till svars som högst medicinskt utbildad, och då får inte läkaren själv möjlighet att tala om sina tillkortakommanden. 

På ALB startade fem «Mötas- och lära«-grupper under 2011, två av dem var läkargrupper och det blev till slut enbart ST-läkare även om färdiga specialister också var inbjudna. I grupperna fanns plats för sex personer och ett rum var bokat ett pass varje vecka under två år. En extern samtalsledare fanns på plats och samtalen var konfidentiella.

Tanken var att man skulle delta minst sex tillfällen i rad för att en grupp-process skulle kunna komma igång och för att bygga en tillit inom gruppen. Ann Örhammar sjuksköterska och legitimerad psykoterapeut, som ledde samtalen i en av läkargrupperna berättar att många hade behov av att tala om väldigt aktuella händelser.

– I början var det lite trevande, då var det tidsmässigt mer avlägsna situationer som togs upp. Det var ett prövande av vad man kunde säga, och när man upplevde att det man sa blev väl omhändertaget så kunde man bli mer spontan. 

Ann Örhammar säger att hon återkommande slogs av hur ensamma läkarna kände sig i sin yrkesvardag. Både hon och David Bergman me­nar också att det var utifrån den känslan som gruppen gjorde störst nytta, att deltagarna kände sig styrkta av att dela erfarenheter och igenkänning med varandra.

– Det andra som slog mig var hur ambitiösa de var. Deras arbetssituation var jättepressande och de ställde sådana enorma krav på sig själva att klara allt i alla lägen. De var otroligt hängivna och plikttrogna, kanske bidrog det till att just de kom till samtalsgruppen, säger Ann Örhammar. 

Men trots stort intresse från såväl ledning som personal var det svårt att genomföra projektet »Mötas och lära« så som det var tänkt i läkargrupperna. Läkarnas pressade arbetsvardag gjorde det omöjligt följa den planerade strukturen och till slut ebbade verksamheten ut.

– Det är så sorgligt. För det var verkligen så uppskattat av dem som var med. Och jag tror att det på sikt kan motverka arbetsskador, utbrändhetssymtom och stress, säger Ann Örhammar. 

– Deltagarna hade behövt mer stöd från ledningen med att schemalägga och ordna ersättare, säger David Bergman. 

Han menar att det kanske »kostar« för mycket att delta i en grupp när det ligger på den enskilda att själv arrangera för sin frånvaro, med extraarbete efteråt eller böner om att kolleger ska täcka upp för frånvaron.

– Men det var uppenbart att några ändå tyckte att det var väldigt angeläget och deltog trots att de själva fick ordna med schemat och jobba dubbelt.

Elva av gruppdeltagarna har intervjuats om sina erfarenheter från projektet.

– Det var väldigt uppskattat och givande både för den professionella utvecklingen och på ett personligt plan.  Och de tycker att det saknas ett forum. Många beskriver också »kulturen« inom vården: Man ska vara stark och duktig och inte prata om svåra händelser. 

David Bergman säger att det finns en rädsla att uppfattas som en dålig doktor om man gör misstag, och händer det så bagatelliseras det. 

– Det är ganska hårt.

De som intervjuades tyckte också att deras medverkan i samtalsgrupperna hade en positiv inverkan på deras arbetsmiljö i stort.

– De menade att en del barriärer försvinner som en effekt av gruppen, även utanför gruppen. Det fick spridningseffekter i och med att det också blev lättare att prata om svåra händelser allmänt med kolleger.

Efter två år avslutades projektet i början av 2013. Enligt David Bergman var de ST-läkare som deltog i grupperna eniga om att verksamheten måste få fortsätta i någon form. 

Britt-Marie Ygge, utvecklingschef på ALB, säger att det just nu inte finns några planer på att sjukhuset skulle driva liknade samtalsverksamhet i egen regi.

Hon säger också att det ibland kan vara bra att inte implementera nya arbetssätt direkt efter en projektomgång:

– Saker behöver ibland vila en period innan man tar upp det på nytt. Man kan behöva fundera på om man vill fortsätta med den här formen, eller om man ska testa något annat sätt. 

David Bergman säger att MMC söker nya forskningsmedel och det är möjligt att fler liknande satsningar kan göras.

Men på frågan om det verkligen är rimligt att den här typen av verksamhet finansieras som tillfälliga forskningsprojekt och inte är en integrerad del av verksamheten svarar han »nej«.

– Mycket i sjukvården handlar om kortsiktiga ekonomiska perspektiv. Den här typen av satsningar på kompetensutveckling, arbetsmiljö och patientsäkerhet – som är mer långsiktiga – kommer då i andra hand. Det är beklämmande.