Åtalet i Astrid Lindgren-fallet byggde på uppgifter från Rättsmedicinalverket, RMV, om att oerhört höga halter av tiopental hittats i ett postmortalt taget blodprov från en prematur flicka som varit mycket sjuk. Åklagaren försökte leda i bevis att den narkosläkare som vårdade flickan under hennes sista timmar i livet uppsåtligen gett henne en överdos av tio­pental för att skynda på döden. Narkosläkaren friades som bekant av tingsrätten som också underkände RMV:s provresultat. Men att det fanns tiopental i blodprovet var ändå expertisen enig om. Efter vittnesmål från en specialistsjuksköterska ansåg tingsrätten det vara klarlagt att flickan gavs tiopental vid två tillfällen (ordinerat av en och samma läkare) den 12 september 2008, trots att det inte fanns noterat i journalen. Tingsrätten skriver också i domen att det inte kan uteslutas att flickan fick tiopental även vid en shuntoperation den 11 september, samt i samband med en MR-undersökning den 19 september 2008, dagen innan hon dog.

– Jag har känt mig utpekad som skyldig till att ha givit läkemedel som jag inte har gett. Vi som har varit föremål för de här spekulationerna har aldrig fått komma till tals.

Det säger nu den specialistläkare som var ansvarig för anestesin i samband med MR-undersökningen av flickan den 19 september 2008. 

När fallet återigen blev uppmärksammat i höstas, då Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt kom ut med en bok om saken, hörde specialistläkaren av sig till Läkartidningen. Han tycker att Läkartidningen alltför ensidigt återgett antagandet om att flickan skulle fått tiopental vid MR-undersökningen och vid andra tillfällen under vårdtiden på BIVA.

Redan i maj 2010 blev specialistläkaren utfrågad i ett polisförhör om vad som hände när han sövde flickan dagen innan hon gick bort.

– Jag sa inledningsvis i förhöret att jag inte kommer ihåg just den här specifika undersökningen, men jag redogjorde detaljerat för hur en sådan här magnetkameraundersökning generellt sett går till.

Det enda narkosmedel som finns journalfört från undersökningstillfället är sevofluran, och det tycker han verkar rimligt. Flickan var enligt journalen kopplad till respirator redan innan hon kom till MR-undersökningen.

Hos polisen fick specialistläkaren också se narkoskurvan från undersökningen.

– Och jag såg det som ytterst osannolikt att något tio­pental skulle ha givits vid den här undersökningen.

Läkaren menar att undersökningen pågått rimligt lång tid och att om något avvikande hade inträffat, som skulle ha motiverat tiopental, så hade det funnits gott om tid att dokumentera det.

Under rättegången vittnade experter på försvarets sida. Ett par hade närgranskat flickans journal och redo­gjorde för de tillfällen de ansåg att tiopental skulle kunna ha använts, trots att det alltså inte finns noterat i journalen. Ett av de tillfällena var just MR-­undersökningen dagen innan flickan dog. Man spekulerade runt att flickan fått ett kramp­anfall i samband med MR-undersökningen som skulle ha hävts med tiopental. Ett blodtrycksfall ansågs av experterna stödja teorin om att tiopental använts.

Men enligt specialistläkaren är det vanligt att man får ett blodtrycksfall av i princip alla narkosmedel, det är inget som gäller specifikt för tio­pental.

– Jag anser att det orsakats av sevofluran, det finns ingen anledning att tro att blodtrycksfallet orsakats av något annat. Experternas antaganden bygger på rena spekulationer utan saklig grund.

Några månader efter tingsrättens dom gjorde narkosläkaren själv en anmälan till Socialstyrelsen där hon bland annat hävdade att tre kollegers bristande journalföring var det som ledde till att hon själv blev misstänkt och åtalad för dråp. Läkartidningen refererade till dåvarande chef­läkaren Stefan Engqvist som, i ett brev som var bilagt narkosläkarens anmälan, kommenterade uppgifterna att flickan kunde fått tiopental vid de fyra tillfällen som togs upp i tingsrätten: »Vi har kontrollerat detta och kan bekräfta uppgiften«, skrev Stefan Engqvist (se också artikeln här intill).

I ett yttrande till Socialstyrelsen med anledning av narkosläkarens anmälan skrev Barbro Fridén, f d divisionschef för Astrid Lindgrens barnsjukhus, att chefläkaren Stefan Engqvist i sin utredning hade kontaktat de tre läkarna som kunde gett tio­pental. Men hon påpekade också att efter så lång tid ­

»… kunde inte händelseförloppen, i enlighet med domstolens bedömning, rekonstrueras och chefläkaren lämnade därmed ärendet«.

– Men jag har aldrig blivit kontaktad av chefläkaren, säger specialistläkaren. 

När han läste i Läkartidningen om anmälan till Socialstyrelsen och chefläkarens uttalande så vände han sig till nuvarande chefläkaren Ann-Britt Bolin för att själv få beskriva händelsen som han mindes den.

– Jag hade redan gjort det i samband med polisförhöret, men jag ville återigen redogöra för detta eftersom chefläkarna påstått att man kontaktat mig i denna fråga; därför önskade jag åter framföra min bild av MR-undersökningen. Jag sa till henne att jag inte kommer ihåg den här specifika undersökningen, men eftersom jag har sett narkoskurvan så är det mycket osannolikt, på gränsen till omöjligt, att något tiopental givits.

Ann-Britt Bolin bifogade specialistläkarens skriftliga redogörelse i ett av sina yttranden till Socialstyrelsen hösten 2012.

I mars 2013 kunde Läkartidningen berätta att Socialstyrelsen avslutade ärendet utan att kritisera journalföringen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Läkartidningen refererade till chefläkaren Ann-Britt Bolin som hade skrivit i ett senare yttrande att det inte kunde uteslutas att barnet fick tiopental i samband med undersökningar och operationer under sina sista levnadsdagar, och att det i så fall inte är dokumenterat i journalen. Specialistläkaren tycker att rubriken »Ingen kritik mot bristande journalföring på Astrid Lindgrens barnsjukhus« är missvisande.

– Det känns som om man har bestämt sig för att det har begåtts bristande journalföring vid samtliga tänkbara tillfällen. Det är fastslaget. Och så vill man inte rucka på den teorin.

Specialistläkaren tycker det är tråkigt att han hamnat i en situation där han uppmanats att »träda fram«.

– Informationen i narkoskurvan och angränsande journalanteckningar talar för sig själv. Det har givits sevo­fluran i samband med MR-­undersökningen. När jag söver flickan går hennes blodtryck ner. Det ser jag varje dag på operation. Det är mer regel än undantag. 

Läs även: 

Astrid Lindgren-fallet: Chefläkaren kontaktade inte läkarna i sin interna utredning

Fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus – samlingssida!