– Jag har sett en kommentar om att det går utför för Sjukhusläkarna, nu när man valt en klinisk neurofysiolog som ordförande.

Det säger Karin Båtelson en halv vecka efter att hon valdes till ny ordförande för Sjukhusläkarna. Hon är tillbaka i Göteborg och neurofysiologiska kliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset, där hon arbetar. Nu har hon bjudits in till röntgenläkarnas klinikmöte för att säga några ord om sig själv och sina tankar kring uppdraget.

Inledningskommentaren säger nog något både om Karin Båtelson och om den specialitet hon företräder. Den som hört Karin Båtelson vet att hon gärna lägger in en ironisk eller humoristisk knorr när hon talar. Samtidigt har hennes specialitet, en av landets minsta, åtminstone tidigare ansetts som lite nördig, »out of touch«. Hon berättar hur det gick till när hon själv kom in på specialiteten.

– Jag blev klar i början av 90-talet när det inte gick att få några jobb. Jag tittade lite på specialiteter som klinisk fysiologi, röntgen och rättsmedicin. Men så ringde en kompis upp och sa att man behövde någon på neurofys – en kvinna och gärna någon som är lite normal ...

Numera håller dock nördstämpeln på att blekna bort i rask takt. Precis som neurologin är neurofysiologin stadd i snabb förändring. Mycket av det man kan göra i dag gjordes inte så sent som för fem år sedan.

– Om vi tar det jag håller på med, monitorering av ryggmärgsfunktionen under operationer, så kan vi i dag kontinuerligt mäta signalen genom känsel- och rörelsebanorna. Det gör att kirurgerna vågar mer eftersom de vet att det fungerar. Dessutom lär man sig vilka moment som är farliga och som man därför ska vara noga med, för att undvika skador.

Som ordförande för Sjukhusläkarna kommer Karin Båtelson att jobba kliniskt en dag i veckan. Resten av tiden kommer att upptas av de fackliga uppdragen; hon är även ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse och ordförande för förbundets råd för läkemedel, IT och medicinsk teknik (RLIM).

Hon berättar att hennes intresse för fackligt arbete väcktes redan under AT-tiden.

– När jag började jobba och såg hur mycket konstig organisation det finns och så många beslutsvägar som ingen begriper, då ville jag veta hur det hängde ihop, och det bästa sättet att få reda på det på den tiden att var att arbeta fackligt.

Först verkade hon inom Sylf och Göteborgs läkarförening innan hon för tolv år sedan blev värvad till Sjukhusläkarnas styrelse av dåvarande ordföranden, Gunnar Sandberg.

Det har ju funnits tankar på att avskaffa yrkesföreningarna i deras nuvarande form. Varför anser du att yrkesföreningarna behövs?

– Jag tänkte att du skulle fråga det, säger Karin Båtelson och tar snabbt upp Sjukhusläkarnas stadgar på datorskärmen.

– »Sjukhusläkarna ska främja hälso- och sjukvårdens utveckling.« Det är ett väldigt stort åtagande och där har yrkesföreningarna sin roll eftersom vi finns i hela landet. Vi får input från olika landsändar, från olika specialiteter, och från små och stora sjukhus. Det gör att vi har förutsättningar att få fram en bra politik och driva den.

För den som är intresserad av organisationsfrågor verkar tidpunkten att bli Sjukhusläkarnas ordförande vara väl vald. Vården, inte minst styrningen av den, har debatterats ovanligt intensivt det senaste året och konkurrerar med skolan om att bli den viktigaste valfrågan, med försvaret som en möjlig uppstickare.

När Läkartidningen ber Karin Båtelson ge sin bild av tillståndet för svensk sjukhusvård pekar hon först ut sjukhusstrukturen.

– Varför ska Sverige ha två av Europas största sjukhus? Det är en övertro på administration. I Skåne har det skett dödsfall som berott på brister vid övergångarna. Det är för stort, man känner inte varandra och har ingen överblick. Jag tror på mindre enheter, då är det lättare att ta eget ansvar och bedöma kompetensen runtom sig.

När det gäller styrningen av sjukhusvården menar Karin Båtelson att den i dag kännetecknas av en brist på tillit till professionernas förmåga att värdera vad som är bäst för patienterna. I stället är det ekonomin, »pinnarna«, som styr.

– Vi tillsätter på många håll chefer som tror att det gäller att hålla budget.

Måste man inte det?

– Nej, vi måste ta ansvar för hela kostnaden, inte bara för min budget på min avdelning, för det förlorar vi pengar på. Samhället vinner om jag botar en patient även om det kostar för min avdelning. Om jag stänger ned en utredning så att jag får fina siffror, men någon annan plötsligt inte kan operera på en vecka, blir det totalt sett dyrare.

För att undvika sådana effekter vid exempelvis sparbeting har Göteborgs sjukhusläkarförening föreslagit att risk- och konsekvensanalyserna vid omorganisationer vidgas till att omfatta mer än bara medarbetarperspektivet.

– Vi skulle vilja ha en analys där de som kan sin verksamhet kan tala om vad olika beslut kommer att kosta, så att chefer på nästa nivå får en sann bild. Sen kanske de ändå måste fatta obehagliga beslut, men det blir utifrån en korrekt bild.

När Karin Båtelson i samband med ordförandevalet fick tala om vilka frågor hon ville driva var genusfrågan en av dem hon tog upp. Nyligen visade statistik från Saco att en kvinnlig läkare tjänar en halv miljon mindre än en manlig under sitt yrkesliv.

– Det är helt oacceptabelt, och jag tycker att Sjukhusläkarna har tappat lite under de senaste åren när det gäller genusperspektivet. Nu har vi fått in det i verksamhetsplanen. Det handlar om karriärvägar, om att kvinnor forskar i mindre utsträckning och om specialitetsvalet, som inte är ett fritt val, utan där det finns manliga specialiteter där man kan ha svårt att komma in som kvinna, och som ligger högre i lön.

En annan viktig fråga är ojämlikheten i vården. Karin Båtelson menar att det är »oerhört stötande« med de skillnader som finns mellan landstingen vad gäller vilka läkemedel som erbjuds, vilka operationer man utför och hur länge man måste vänta på olika insatser.

Men ojämlikheten handlar också om kvalitetsskillnader, där det finns en debatt om att vi behöver koncentrera volymerna till färre sjukhus. Hur ska du förhålla dig till den frågan som Sjukhusläkarnas ordförande?

– Det är en fråga vi måste diskutera inom Sjukhusläkarna. Det viktiga är att man inte tror att man kan sitta någon annanstans och rita upp ett schema, utan det måste ske i samverkan med professionerna. Och så måste man noga se till att det finns förutsättningar för forskning och utbildning när man gör sådana förändringar.

När det gäller Sjukhusläkarnas interna arbete vill Karin Båtelson verka för att det ska finnas begränsningsregler för hur länge man kan sitta i styrelsen, precis som i Läkarförbundets centralstyrelse. Där är man inte valbar i mer än sex år i följd utan särskilt beslut av fullmäktige.

– Även om det är många bra personer i en styrelse kan man behöva slänga in en ny för att få lite dynamik och nya idéer. Sedan vill jag också jobba mer mot Sjukhusläkarnas lokalavdelningar och använda dem mer som remissinstanser, både i Sjukhusläkar-frågor och i RLIM-frågor.

Låt oss säga att du får sitta några mandatperioder som ordförande. Kan du ge något exempel på ett konkret resultat som du skulle vara nöjd om man kunde se när du slutar?

– Vi ser i de medarbetarenkäter man gör på sjukhusen att det finns stora brister i förtroendet från oss som arbetar på golvet mot styrning och ledning. Det skulle vara fantastiskt om man kunde se om fyra år att det förtroendet blivit bättre.

Namn: Karin Båtelson.

Ålder: 52.

Bor: Göteborg.

Familj: Gift sedan 26 år, fyra döttrar.

Aktuell: Ny ordförande för Sjukhusläkarna.

Bakgrund: Överläkare i klinisk neurofysiologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Styrelseledamot/vice ordförande Sjukhusläkarna 2002–2010. CS-ledamot sedan 2010. Ordförande för Läkarförbundets råd för läkemedel, IT och medicinsk teknik.

Därför blev jag läkare: Pappa var läkare, och när jag var liten var det självklart att jag skulle bli det. Men jag hade inte maxpoäng när jag gick ut gymnasiet, så jag kom inte in. Då började jag jobba som sjukvårdsbiträde för att jag skulle se att det var urtråkigt och i stället bli journalist eller politiker. Men det var så roligt och man lärde sig så mycket, så jag höll fast och började läsa medicin.

Senast lästa bok: »Min mormor hälsar och säger förlåt« av Fredrik Backman.

Oanad talang: Jag har en oanad talang som är så oanad att den kan jag inte ens berätta, tyvärr, och så jobbar jag mycket med keramik.

Träffade senast en patient: Förra måndagen.

Viktigaste hälsofrågan: Att inte stressa ihjäl sig.