JK kritisk till polis och åklagare, men inget skadestånd till narkosläkaren

Efter en mycket lång utredning kommer nu Justitiekanslern (JK) Anna Skarhed med sina synpunkter på Astrid Lindgren-fallet. Prövningen är gjord utifrån narkosläkarens egna anmälningar till från början JO, sedan JK. Även andra personer har anmält fallet till JK. JK:s kritik är omfattande men mild. Bristerna ger enligt JK inte anledning att ingripa med disciplinära eller straffrättsliga åtgärder mot någon enskild befattningshavare. Framför allt är det polis och åklagare som får kritik eftersom JK menar att hon saknar den särskilda kompetens som krävs för att kunna uttala sig om huruvida ärendet hos Rättsmedicinalverket (RMV) har hanterats i enlighet med rättsmedicinsk vetenskap och beprövad metod.

JK är bland annat kritisk till att polisen inte gav narkosläkaren den information som lagen kräver i samband med att anhållningsbeslutet verkställdes och att anhållandebeslutet verkställdes på ett olämpligt sätt när fyra polismän oanmälda dök upp på avdelningen där hon arbetade. JK anser att både platsen och sättet var olämpliga och konstaterar att detta kom att påverka den fortsatta utredningen negativt då det skapade en omedelbar motsättning mellan utredarna och narkosläkaren men också torde ha bidragit till den negativa attityden från andra anställda på̊ sjukhuset.

JK anser också att narkosläkaren redan vid det första förhörstillfället borde ha delgetts en mera preciserad brottsmisstanke där bland annat tillvägagångssättet skulle ha angetts.

Däremot anser inte JK att det är visat att narkosläkaren under en natt i arresten utsattes för någon behandling som stod i strid med gällande regler, men hon menar att anmälan belyser vikten av ett professionellt och samtidigt empatiskt förhållningssätt hos alla som arbetar i arrester och häkten. Detta återkommer JK till flera gånger; även om inget fel kan visas ha begåtts så belyser anmälan vikten av professionellt förhållningssätt och dokumentation.

JK anser också att någon närstående till narkosläkaren redan under anhållandedagen borde ha informerats om att hon hade blivit frihetsberövad.

Beträffande åklagarna är JK inte kritisk till beslutet att inleda förundersökning, inte heller att väcka åtal.  Att åklagaren vidhöll åtalet efter att förundersöningen återupptagits måste enligt JK däremot anses ha medfört att åklagarens bevisläge försvagades. JK skriver att det särskilt med kännedom om de slutsatser som tingsrätten kom fram till kan förefalla mera anmärkningsvärt. JK anser sig dock inte kunna kritisera åklagarens beslut att låta åtalet prövas av domstol, men hon betonar det stora ansvar som åklagaren har och den motsättning som kan finnas mellan kravet på objektivitet och målsättningen att uppnå en fällande dom.

JK anser heller inte att de tvångsmedel (det vill säga anhållan och husrannsakan) som användes står i strid med gällande bestämmelser. Däremot skriver hon att det kan ifrågasättas om det var ändamålsenligt och nödvändigt att frihetsberöva narkosläkaren och om åklagaren på ett rimligt sätt beaktat proportionalitetshänsyn.

JK skriver också att även om narkosläkaren var den läkare som ansvarade för vården av flickan under hennes sista timmar i livet och också var den som utfärdat dödsbevis och dödsorsaksintyg så stod det emellertid samtidigt klart att det hade funnits många släktingar och också annan sjukvårdspersonal närvarande. Det går inte att avgöra vilken betydelse åklagaren tillmätte de anhörigas uppgifter men en allmän reflektion är att deras uppgifter rimligen borde bedömas med stor försiktighet. Inte för att det fanns någon anledning att misstro dem men därför att hela händelsen uppenbarligen hade varit mycket traumatisk och att de första förhören hölls flera månader efter dödsfallet.

Som skäl för häktningen anförde åklagaren endast att det fanns risk för att narkosläkaren skulle kontakta den undersköterska hon jobbat tillsammans med den kvällen som flickan dog. JK anser att ytterligare åtgärder borde ha vidtagits för att kunna genomföra förhöret med den aktuella undersköterskan inom sådan tid att det inte hade blivit nödvändigt att begära narkosläkaren häktad.

Narkosläkaren har i sin anmälan ifrågasatt kompetensen hos förhörsledarna och bl.a. hävdat att de inte hade tillräcklig kunskap om grundläggande medicinska fakta och termer. JK skriver att hon förstår att narkosläkaren fann det både frustrerande och skrämmande när hon upplevde att de personer som förhörde henne föreföll vara okunniga både om sjukhusrutiner och om relativt vanliga medicinska termer. »Ännu allvarligare är det kanske om man, som [narkosläkaren] synes ha uppfattat saken, inte förstod att man inte förstod. Om det förhöll sig så saknade utredarna förutsättningar att genomföra en förutsättningslös, grundlig och objektiv utredning. Jag konstaterar även att det är högst förvånande och givetvis oacceptabelt att de personer som hade anförtrotts uppgiften att hålla förhör med narkosläkaren inte kunde ge besked om skillnaden mellan brotten mord och dråp.«

Avslutningsvis skriver JK att den viktigaste lärdomen av ärendet är att det inte bara är vad man gör utan hur man gör det som är avgörande. »Jag uppfattar att grunden för den kritik som [narkosläkaren] riktat mot olika befattningshavare som varit inblandade i ärendet är att hon inte blivit lyssnad på och att hon blivit respektlöst och illa bemött. Detta illustrerar tydligt hur viktigt det är att alla som i sin yrkesutövning utövar makt över andra uppträder på ett sådant sätt att de både inger respekt och förtroende. Ett empatiskt förhållningssätt, personlig integritet, gott omdöme, förmåga att förhålla sig opartisk samt avsaknad av prestige är exempel på egenskaper som har betydelse för hur en myndighetsperson uppfattas. Det är en svår uppgift att få den som utsätts för statens maktutövning att känna förtroende för den som utövar makten. Men den som har makten har ett ansvar att trots detta alltid försöka skapa ett sådant förtroende.«

Under vintern inkom narkosläkaren med en begäran om skadestånd och ersättning för frihetsberövande till JK. Narkosläkaren begärde att staten sammanlagt skulle ersätta henne med 2 541 000 kronor som främst skulle vara ersättning för lidande och skada men också förlorad arbetsinkomst. JK har dock endast tillerkänt narkosläkaren 20 000 kronor för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

JK menar att de fel som polisen, åklagaren och RMV gjort inte är sådana att de kan utgöra grund för skadestånd. Vidare anser JK att det inte är visat hur den förlorade arbetsinkomsten har med själva frihetsberövandet att göra.

De 20 000 kronor är framräknade enligt en tänkt normalersättning på 3 000 kr för det första dygnet av frihetsberövande och därefter 1 000 kr för varje dygn under den första månaden. Narkosläkaren satt inlåst i åtta dygn. Att hon var frihetsberövad som misstänkt för ett mycket allvarligt brott bör i detta fall föranleda en förhöjd ersättning enligt JK. Däremot utgör medial uppmärksamhet enligt JK:s praxis inte skäl för en förhöjd ersättning, eftersom publicitet anses bli beaktad inom ramen för den normalt tillämpade ersättningsnivån.