Det är måndag morgon och klockan närmar sig åtta. Det nybyggda väntrummet på Djurö vårdcentral ger en känsla av rymd med sina stora fönster och tavlor med skärgårdskonst. 

62-årige Hans Östergren, en av vårdcentralens tre distriktsläkare, korsar väntrummet med snabba steg när han samlar ihop utrustningen som ska med till filialen på Möja i Stockholms skärgård. Det blir ett dussin väskor med EKG, provtagnings- och labbutrustning, en bärbar dator, ett basapotek och annat nödvändigt. Sedan ger han sig av mot hamnen tillsammans med distriktssköters­kan Caroline Appel som tillfälligt hoppat in som gast eftersom den ordinarie sjuksköterskan har semester.

I hamnen ligger den elva meter långa, specialbyggda aluminiumbåten som kostade landstinget 5,7 miljoner kronor. För några år sedan stod valet mellan att fixa nya motorer till den gamla eller låta bygga en helt ny båt. Det blev det sistnämnda, och efter många och långa möten känner Hans Östergren och de övriga i personalen sig nöjda.

– Båten är kanske lite väl lång, annars fungerar den utmärkt. Det finns ett väldigt starkt politiskt stöd för läkar­båtsverksamheten, säger han.

Den tidigare läkarbåten – som användes i den populära tv-serien »Skärgårdsdoktorn« – hade tjänstgjort i nära tre decennier. Nu går den som taxibåt under namnet »Doc«.

Vårdcentralen har ett stort geografiskt ansvarsområde, från Strömma kanal på Värmdö till Djurö/Vindö och Stavsnäs. Öarna i Värmdö kommuns skärgård ingår också och vårdcentralen har fasta ö-mottagningar på Runmarö, Sandhamn och Möja. Dessutom finns en »bryggmottagning« på Nämdö, Gällnö, Lådna och Svarts­ö, där patienterna tas om hand i läkarbåten. 

I båten ligger hoprullade sjökort, men nuförtiden sköts navigationen med GPS. För att arbeta som skärgårdsdoktor krävs förutom läkarexamen även att man genomgått en sjö- och maskinbefälsutbildning.

– »Kör du båten själv?«, är nog den vanligaste frågan jag får från kollegor. Egentligen är jag ingen sjöbuse alls. Jag hade faktiskt aldrig kört båt innan jag fick det här jobbet. Men det går hyfsat ändå, säger Hans Östergren och vrider om startnyckeln.

Arbetet som distriktsläkare på Djurö vårdcentral, med ansvar för ö-verksamheten på Möja och Sandhamn, fick han av en tillfällighet. En plötslig vakans uppstod. Kollegan på Djurö vårdcentral ringde till Hans Östergren, som just blivit färdig specialist i allmänmedicin, och frågade om han var intresserad. Det var han. Fast jobbet är, enligt honom, inte särskilt eftertraktat. Bor man inte i Värmdö kommun är det en lång bilresa till vårdcentralen. Själv åker han nio mil om dagen från hemmet i Nacka. Ändå älskar han arbetet.

– Man är inte vilken distriktsläkare som helst. Alla vet vem man är. Man kan inte ha ett bättre distriktsläkarjobb i Stockholm, säger Hans Östergren och tittar ut över Kanholmsfjärden.

Den starka solen får havs­ytan att glittra förföriskt. Så är det knappast alla dagar som läkarbåten ger sig ut. För två dagar sedan när Hans Östergren skulle till Sandhamn var det till exempel tjocka. 

– Det är märkligt. Man har åkt en rutt hur många gånger som helst, men när det blir tjocka tappar man orienteringen på en gång, säger han.

När isen ligger eller höststormarna rasar som värst måste distriktsläkarna ta svävare eller Waxholmsbåt. 

Hans Östergren lättar på gasen när han styr in i Kyrkviken på Möja där vårdcentralen hyr bottenvåningen i ett hus. Med läkarbåten tar resan från Djurö 25 minuter. Under högsäsong brukar det vara knökfullt med segelbåtar, kajaker och turister i viken. Resten av året är männi­skorna och båtarna lätträknade.

– Jag blir nästan lite missmodig när jag kör in hit. Allt liv som fanns här för 30 år sedan har i stort sett avtagit, säger han och lägger till vid bryggan.

Utanför mottagningen står en cykel, ett viktigt arbetsredskap för distriktssköters­korna när de ska på hembesök. Hans Östergren använder den däremot sällan. Men vid några tillfällen har han fått låna en roddbåt eller flakmoppe för att ta sig till en patient.

– Jag minns en patient som hade ringt och sagt att han hade kräkts blod. Vi fick ta en liten eka och ro ut till honom. Här ute krävs lite speciallösningar, det går inte alltid att arbeta »by the book«.

Läkarmottagningen har öppet varje måndag mellan juni och augusti. Resten av året är det varannan vecka som gäller. I lokalen finns tre rum, ett för distriktsläkaren, ett för distriktssköterskan och ett för BVC, sjukgymnast eller arbetsterapeuter. BVC-­rummet används dock sällan. Det finns få barn på Möja. En stor del av den fasta befolkningen är pensionärer.

– Medelåldern på Möja är jättehög. Det finns ett flertal som är runt 90 år, säger Hans Östergren innan han stänger dörren om sig. Det är dags för en timmes telefontid och 12 patienter ska ringas upp.

– Många vårdcentraler har nästan tagit bort telefontiden för läkare helt, men vi tycker att den är värdefull. Det är bra för patienten att prata en stund med en doktor och man kan faktiskt göra ganska mycket nytta över telefon. Ibland räcker det med att ge ett gott råd.

Vid 10-tiden är telefontiden över och patienterna börjar dyka upp i väntrummet. En man med polycytemi ska tappas på blod och en kvinna kommer in med ett infekterat finger. Hon är sommarboende på grannön Södermöja och är förvånad över att det gick att få en tid fast hon ringde samma morgon. Hans Östergren ser stolt ut när han hör det.

– Vi är kända för att ge snabba tider, vara flexibla och lösningsinriktade. 99 procent av dem som ringer på morgonen får en tid redan samma dag.

På Djurö vårdcentral är personalomsättningen låg. Vårdcentralen har cirka 4 000 listade patienter och de tre distriktsläkarna klarar alltså målet om max 1 500 patienter var.

Sommaren är den mest hektiska tiden ute på skärgårdsmottagningarna. Det är fötter som stukats efter hopp från båtar, fingrar som klämts mellan båtar, sår, getingstick, borrelia och en hel del missriktade fiskedrag. Men just den här måndagen är ovanligt lugn. Alla årskontroller är avklarade – Djurö vårdcentral har som rutin att kalla diabetiker, hypertoni- och KOL-patienter en gång och året – och den värsta turistinvasionen dröjer ännu någon vecka. 

Klockan 11 sitter fem–sex öbor i väntrummet och småpratar. De känner varandra väl, en del är till och med släkt.

– Det är här man träffas på måndagarna nuförtiden, skojar en man i blåställ och fortsätter med ett stort leende:

– Nu på somrarna går det bra att bli sjuk varje vecka. På vintrarna får vi bara bli sjuka varannan vecka här ute.

Ett äldre par dyker upp och möts med kramar. Mannen trillade så illa ett par dagar tidigare att ambulanshelikoptern fick rycka ut. Djungeltrumman har gått på ön och de flesta är redan underrättade om olyckan. Nu går han med kryckor, men försäkrar alla om att han mår bra.

När Hans Östergren kommer ut för att hämta nästa patient, möts även han av glada hälsningar. Sammanhållningen är stor bland skärgårdsborna. Som ny kan det däremot vara svårt att bli insläppt i gemenskapen. »Doktor Östergren« mäts hela tiden mot de tidigare distriktsläkarna. Och bland dem finns det legender. Som Per Ullhammar.

– Jag kommer ihåg när han kom åkandes i sin Smuggler som han körde i ur och skur, säger Möjas kyrkvaktmästare Agneta Sjöberg när hon kliver av flakmoppen med en krånglande tå. Per Ullhammar har tagit hand om hennes farmor, pappa, barn och barnbarn. 

Han sägs vara förebilden till huvudpersonen i tv-serien »Skärgårdsdoktorn« som visades på SVT under slutet av 1990-talet. 1968 startade han läkarbåtsverksamheten med sin egen båt, blev landets första båtburna provinsialläkare och arbetade i skärgården i 30 år. Historierna om honom är många och fantasieggande.  När ambulanshelikoptern inte kunde lyfta på grund av ostadigt väder, var det ofta Per Ullhammar som ryckte ut. 

Från 1977 började läkarbåtsverksamheten bedrivas året om. Landstinget köpte in en båt och filialerna öppnades på Möja, Sandhamn och Runmarö. Per Ullhammar gick i pension 1997, åtminstone från sin tjänst på Djurö vårdcentral. Via ett särskilt avtal med landstinget fortsatte han att åka på hembesök till ensligt belägna öar som den vanliga läkarbåten inte nådde. För tre år sedan avled han.

– Han var oerhört hängiven sitt jobb, säger Hans Östergren.

Han beskriver den tidigare kollegan som »den gamla stammens läkare«.

– Han svarade alltid i telefon och åkte i väg när det behövdes. Han brydde sig inte så mycket om det där med arbetstider utan var i tjänst jämt.

Själv tillhör han en modernare sort. Han får ofta förklara för besvikna skärgårdsbor att läkarbåtens uppdrag är att sköta primärvården, inte att bedriva akutverksamhet.  Och att läkarmottagningen bara är öppen när den ska vara öppen.

– Man får fortfarande höra: »Annat var det på Ullhammars tid. Då kunde man få saker gjorda även om det var söndag«, säger han och ler.

Per Ullhammar kom skärgårdsbefolkningen mycket nära. Han gick till exempel ibland på sina patienters begravningar eller födelsedagsfester. En tradition som Hans Östergren inte fortsatt med. 

– Jag tycker att man bör skilja på att vara personlig och privat. 

Hans Östergren har arbetat på läkarbåten i tretton år. Banan till läkaryrket var snårig. Han började som vaktmästare och sjukvårdsbiträde på Sabbatsberg sjukhus, sedan mentalvårdare inom barnpsykiatrin på S:t Görans sjukhus. Därefter utbildade han sig till sjuksköterska och blev så småningom avdelningsföreståndare på tonårsakuten på S:t Göran. Men han ville vidare. Han skrev högskoleprovet, läste in kemi, fysik och matte på Komvux och kom in på läkarutbildningen som 35-åring. För att kunna försörja familjen vikarierade han som sjuksköterska på sjukhuset i Västervik, där familjen har ett sommarhus. 2001 blev han färdig specialist i allmänmedicin.

– Jag visste nog inte riktigt vad det skulle innebära när jag bestämde mig för att läsa till läkare. I backspegeln skulle man väl aldrig gjort om det, säger han och tillägger:

– Men när jag väl kom ut efter den prekliniska delen, hade jag stor nytta av min långa syrraerfarenhet. Jag hade koll på logistiken på ett sjukhus och var redan bekant med de olika preparaten.

Hans Östergren tar fram en räksallad ur kylskåpet. Lunchen äter han tillsammans med distriktssköters­kan i det lilla köket intill väntrummet. Det finns en skjutdörr, men han väljer att låta den vara öppen. När hälften av salladen är uppäten stannar en fyrhjuling utanför mottagningen. Några sekunder senare kommer en kvinna in med en storgråtande pojke som gjort illa handleden när han spelat fotboll. Hans Östergren lägger ner besticken. Pojken undersöks och uppmanas åka in till fastlandet och röntga handleden. Det kommer senare att visa sig vara en fraktur.

Klockan 15 är det dags att stänga mottagningen. Då har Hans Östergren tagit emot tio patienter. Tre tider blev aldrig bokade och han konstaterar att han skulle ha hunnit med några till. Veckan dessförinnan var det fjorton besök.

– Och när det är som mest hektiskt under sommaren kan det bli 25 patientbesök på en dag, säger han och packar ihop utrustningen.

Kanholmsfjärden ligger fortfarande blank som en spegel. En halvtimme senare lägger läkarbåten till i hemmahamnen i Djurö. Caroline Apple förtöjer den medan Hans Östergren slår upp dagens datum i loggboken. Han gör en markering om vilka som fanns med i besättningen och ritar en stor sol.

– Det är en ynnest att få vara i skärgården året runt och följa årstidernas skiftningar.