Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har gjort en systematisk genomgång av forskningsläget bakom svårläkta sår, det vill säga bensår, fotsår och trycksår hos individer över 65 års ålder.
Rapporten kan sammanfattas med att forskningsläget är oklart. SBU konstaterar nämligen att det är svårt att hitta vetenskapligt stöd för vilken behandlingsmetod för svårläkta sår som bör rekommenderas. Det finns inte särskilt mycket evidens för hur svårläkta sår, definierat som att någon haft ett öppet sår i minst sex veckor, ska behandlas. Inte heller finns det mycket sammanställt om hur såren faktiskt behandlas i Sverige i dag.
I rapporten konstaterar SBU bland annat att det finns visst stöd (»begränsat vetenskapligt underlag«) för att kirurgisk behandling av åderbråck, det vill säga ytlig venös insufficiens, är bättre på att minska risk för återfall jämfört med enbart kompressionsbehandling. När man tittade på bensår hos äldre med diabetes så var forskningsläget särskilt svagt, både när det gäller prevention och behandling.
Samtliga fyra studier SBU har hittat, däribland en undersökning kring effekten av behandling med syrgas, bedöms utgöra »otillräckligt vetenskapligt underlag«. Även studier kring behandling av bensår med zinkbandage, ultraljud och larver underkänns som evidens och bedöms utgöra »otillräckligt vetenskapligt underlag«. För trycksår finns det däremot visst stöd för att behandling med kalciumalginatförband påskyndar läkning och minskar såryta jämfört med bland annat hydrokolloidalt förband.
Svårläkta sår utgör ett gigantiskt problem inom vården. Prevalensen anges i vissa material till 0,1–0,3 procent av befolkningen. Sjukvårdskostnader relaterade till svårläkta sår beräknas utgöra 2–4 procent av de totala utgifterna för sjukvård i rika länder, skriver SBU.
Myndigheten konstaterar att den aktuella sammanställningen visar på det stora behovet av forskning inom fältet.
