Vad handlar din forskning om?

– Ett av mina forskningsområden är relationen mellan olika former av bedömning och klinisk prestation. Jag har visat att det finns ett samband mellan resultat på teoretiska prov och kliniska resultat. Läkare med höga resultat på nationella tentamina har lägre mortalitetssiffror för hjärtattack och kronisk hjärtsvikt bland sina patienter. Ett annat område är former för bedömning. Den mesta bedömning som sker i dag är summativ, den ger grund för beslut om studenten. Bedömningen borde vara mer formativ, dvs vara en hjälp för studentens lärprocess. Jag har bland annat studerat arbetsplatsförlagd bedömning, som bygger på att enskilda läkare iakttar studenter i kliniska situationer med verkliga patienter och sedan utvärderar och ger feedback.

Ett av dina budskap är att bedömningen av läkare inte bör upphöra när man fått legitimation och specialistbevis. Kan du förklara?

– Det finns forskning, som jag delvis själv varit involverad i, som visar att läkares kliniska prestation avtar successivt i relation till tidsavståndet till utbildningen. Och det beror inte på sviktande kognitiva förmågor utan på att man inte hängt med i litteraturen.

Så det räcker inte med kontinuerlig professionell utveckling, det behövs också kontinuerlig bedömning?

– Ja, det är det kontroversiella. Många läkare deltar gladeligen i fortbildning, men är inte lika glada över att bli bedömda. Men jag menar att det behövs någon form av bedömning givet vad vi vet om hur prestationerna går ned.

Bör man gå så långt som till recertifiering, där man riskerar att bli av med sitt specialistbevis?

– Ja, jag tycker det. Det ligger i patienternas intresse, sett till vårdkvalitet och patientsäkerhet.

Vad tänker du göra med prispengarna?

– De kommer att gå till vårt arbete med att främja utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal i låginkomstländer.