Att få till en bättre samverkan mellan olika aktörer har varit den svåraste nöten att knäcka. Den slutsatsen drar Eva Nilsson Bågenholm när hon nu avslutar sitt uppdrag som nationell samordnare av den statliga satsningen på de mest sjuka äldre, som har pågått under åren 2011–2014 och fördelat drygt 4 miljarder kronor. Sina slutsatser har hon samlat i en rapport som publicerades i dagarna på regeringens webbplats.

Satsningen har omfattat fem olika områden: Preventivt arbetssätt (fallolyckor, undernäring, trycksår och munhälsa), god vård vid demenssjukdom, god vård i livets slutskede, god läkemedelsbehandling för äldre samt sammanhållen vård och omsorg.

Om just att få till en sammanhållen vård och omsorg i hela landet skriver hon:

»För att citera Winston Churchill: ”För att bli bättre måste man förändra. För att bli perfekt måste man förändra allt.” Det är just det som de kommuner och landsting gjort som lyckats bäst – det vill säga de som gjort förändringar som inbegriper hela vårdkedjan: primärvård, sjukhus, hemsjukvård och hemtjänst.«

I rapporten ges goda exempel från västra Skaraborg, Mora/Orsa, Ronneby och Ljungby.

På andra områden har förbättringar varit lättare att uppnå. Till exempel har antalet fallolyckor minskat med 30 procent de senaste två åren, och förskrivningen av olämpliga läkemedel har minskat. Men återkommande är att det finns mycket kvar att göra och ett fortsatt statligt ansvar behövs därför, men Eva Nilsson Bågenholm riktar också uppmaningar till primärvården.

I fråga om läkemedel måste primärvården ta på sig rollen som sammanhållande och våga ifrågasätta ordinationer som gjorts i akut skede av till exempel kardiologer eller ortopeder.

Inom demensvården måste samverkan mellan primärvård och äldreomsorg bli bättre på så vis att läkare och distriktssköterskor måste stötta hemtjänsten och anhöriga/närstående. Och primärvårdens läkare måste ta ett »tydligt medicinskt ansvar för vården på demensboendena«.

I den palliativa vården har förbättring skett främst på de särskilda boendena, medan akutsjukhusen behöver satsa på att även lindra, inte bara på att bota. Just i den palliativa vården märks dock det bristande samarbetet mellan kommun och landsting – mellan primärvård, hemsjukvård och sjukhus – särskilt tydligt. Patienterna tvingas fara mellan hemmet och sjukhus, och det är »inte värdigt«, enligt rapporten. Det är ett av många exempel på att fortsatt stöd och samordning behövs, enligt Eva Nilsson Bågenholm. 

Läs även:

Läkartidningens tema Vård av äldre