Patienten, en dömd pedofil, kunde begå nya brott våren 2009 i en lägenhet som han skaffat sig.

Centralt i rättegången var om överläkaren kände till att patienten hade en bostad utanför kliniken.

Sundsvalls tingsrätt menar att åklagaren inte kunnat styrka att så var fallet och att överläkarens version om han saknade kännedom har stöd av en jurist som deltog i tidigare förhandlingar i länsrätten om permissionsregler för patienten.

I domen pekar tingsrätten på att överläkaren ställt ultimatum till patienten att säga upp lägenheten och att så skedde. Att beslutet verkställdes på rätt sätt var ett ansvar för enhetschef och annan personal på avdelningen, vilket gör att rätten anser att överläkarens åtgärder varit tillräckliga.

Överläkaren får framför allt kritik i domen för hur patientens riskbedömning hanterades i samband med permissionsansökan i länsrätten.

Tingsrätten finner det anmärkningsvärt och klandervärt att överläkaren inte tog del av aktuell riskbedömning enligt den kanadensiska modellen HCR 20 utan hävdade att han kan upprätta en sådan själv ”i huvudet”.

Sammantaget gör domstolen bedömningen att överläkarens agerande inte kan bedömas som tjänstefel och därför blir domen friande.

Överläkaren har tidigare i en intervju med Läkartidningen pekat på det unika att en läkare ställs inför rätta för en patients brottslighet.

Enligt överläkaren var det en effekt av ett starkt mediatryck, att det rör sig om en patient som är pedofil och att han utsågs till syndabock av klinikledningen.