Du har en patient med en symtombild som du inte riktigt känner igen. Av labbsvaren, som spretar åt olika håll, blir du blir inte klokare. Du grubblar ett tag och får ett vagt minne av en ovanlig diagnos du hörde om under utbildningen. Men hur tusan var det man skulle handlägga den?

Så du rusar ned till sjukhusbiblioteket, letar fram en dammig volym med en lika talande som tråkig titel, slår upp den misstänkta diagnosen i index och sätter dig att läsa i bordslampans sken. Aha!

Nej, knappast ...

Vi sätter en slant på att du i detta läge skulle ha använt dig av dator, surfbräda eller kanske mobil. Det är mycket möjligt att du skulle nöja dig med de kunskaps- och beslutsstöd som tillhandahålls via arbetsgivarens intranät, eventuellt i kombination med riktlinjer från myndigheter som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen. Men du skulle också kunna vara en av de allt fler läkare som använder något av de kommersiella kunskapsstöd som erbjuds på hemsidor och i appar.

För precis som annan handel flyttar handeln med medi­cinsk kunskap, som i sig är av gammalt datum, alltmer över till nätet. Sedan millennieskiftet har en handfull aktörer etablerat sig på den svenskspråkiga marknaden, senast Medibas som lanserades i mars 2013 och ägs av bland andra Bonniers.

Helt klart är att det finns en efterfrågan på denna typ av tjänst; även om det är svårt att få fram totala siffror, då sättet att redovisa användar- och besökssiffror skiljer sig åt, visar en enkät som Läkartidningen gjort att antalet svenska läkare som registrerat sig som användare av kunskapsstöd på nätet räknas i tiotusental, och att besöken per dag förmodligen handlar om många tusen.

Enkäten visar också att det finns två huvudsakliga sätt att finansiera sajterna: genom användaravgifter och genom annonser. Ingen sajt kombinerar båda finansieringskällorna; de som är annonsfinansierade är helt gratis att använda, antagligen för att generera så mycket besöks­trafik som möjligt. Enda undantaget när det gäller finansieringsmodell på den svenska arenan är »Rikshandboken Barnhälsovård«, som finansieras av landstingen.

Att efterfrågan på sajternas tjänster ökar beror säkert till stor del på den accelererande kunskapsutvecklingen som gör att det finns allt mer en läkare måste känna till, och på att halveringstiden för behandlingsrelaterad kunskap stadigt krymper.

Men när internet blir en allt viktigare kunskapskälla för läkare ökar också kraven på källkritisk förmåga. Elin Ericsson, kirurg vid Mälar­sjukhuset i Eskilstuna och ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, menar att kunskapsstöd på nätet kan vara till nytta, men manar till viss försiktighet och framhåller det ansvar man har som läkare att se till helheten.

– Man måste alltid ta sitt personliga ansvar och värdera det som står mot bakgrund av den kunskap man har i övrigt. Patienter har ju ofta alltid mer än en åkomma, så standardbehandling kanske inte passar på grund av andra sjukdomar. Så de kan vara ett stöd men absolut inget man kan basera hela sin behandling på.

Ett exempel på en situation när Elin Ericsson själv använder tjänsterna är när hon behöver information om något hon inte arbetar med varje dag.

– Som kirurg kan jag ha en patient som kommit in på akuten med anemi, och jag funderar över om det kan vara en tumör i tarmen, men utredningen visar inget sådant. Då kanske jag går in och kollar vilka anemiprover medicindoktorerna brukar ta för att kunna göra en förs­ta beställning, så att de får med sig lite uppgifter i remissen.

Ett annat skäl att ta del av informationen i de nätbaserade kunskapsstöden kan vara att många patienter går in på sajterna – informationen finns ju ofta fritt tillgänglig – och att det kan vara en fördel som läkare att veta vad patienten har läst.

– Om patienten säger att »det står så eller så i det här dokumentet« eller »varför gör ni inte så?«, då är det bra att veta lite vad som står ute på nätet för att kunna förklara varför eller varför inte det passar i det enskilda fallet, säger Elin Ericsson.

Vilket ansvar har man då som enskild läkare om man följer ett råd från en sajt eller en app? Ewa Axelsson, doktor i medicinsk rätt och stabsjurist hos Generalläkaren, en tillsynsfunktion inom försvaret, betonar att man som legitimerad yrkesutövare aldrig kommer ifrån det medi­cinska yrkesansvaret och framhåller att man inte okritiskt kan köpa innehållet på en sajt utan att värdera det.

– Jag säger inte att det är helt fel, men man måste vara medveten om vilka krav som ställs på en själv som yrkesutövare, och då tänker jag på det medicinska yrkesansvaret och kravet på att man ska utföra sitt arbete i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Och det i första hand ställt mot patientsäkerheten, för om det inte är kvalitetssäkrat på alla sätt kan det ju finnas risker om man följer vad som står.

Även vårdgivare som tillhandahåller kunskapsstöd för sina medarbetare bör vara noga med vem som står bakom och hur kvalitetsgranskningen går till.

– Som vårdgivare har man ju krav enligt patientsäkerhetslagen att bland annat leda verksamheten så att kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet kan upprätthållas, säger Ewa Axelsson.

Vad skulle hända om man följer ett råd på en sajt och informationen skulle visa sig vara felaktig och det blev ett ansvars­ärende?

– Om man på eget bevåg har laddat hem en app eller gått in på en hemsida, då tror jag att man vid en efterhandsgranskning skulle ställa individen till svars som tillgodogjort sig råd som kan ha varit felaktiga. Det handlar främst om kravet att förhålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet. Är det där­emot något som tillhandahålls av vårdgivaren så kan det möjligen bli ett delat ansvar, och eventuell kritik fördelas mellan vårdgivaren och den enskilde yrkesutövaren.

Vilket ansvar har utgivarna?

– Det är svårt att bedöma. Det kan sannolikt inte bli fråga om ett hälso- och sjukvårdsrättsligt ansvar eftersom de ju inte är att betrakta som vårdgivare. Jag vet inte om det kan bli fråga om någon form av skadeståndsansvar, funderar Ewa Axelsson.

När det gäller att värdera vederhäftigheten i de råd som ges menar Elin Ericsson att det måste framgå att den som skrivit texten har adekvat kompetens. En annan faktor som enligt henne är viktig för trovärdigheten är att uppgifterna regelbundet uppdateras och att det redovisas när det senast skedde.

Är det viktigt att det framgår om det råder konsensus eller om det finns olika »skolor« när det gäller behandlingen?

– Ja, det tycker jag är en viktig information, för om det finns en konsensus i Sverige om att »så här handlägger man den här typen av fall« är det en sak. Men om det är ett förslag där man inte vet om det är bättre än andra förslag, då bör alternativa metoder stå med om det ska vara heltäckande.

Ewa Axelsson lyfter fram vikten av att källorna till råden noga anges.

– Jag skulle inte utan någon form av källredovisning godta något eller tillgodogöra mig något råd, det känns livsfarligt rent ut sagt. 

Fler artiklar om kunskapsstöd

Så svarar sajterna på Läkartidningens enkät
Så svarar några läkare
Planerna på ett hälsobibliotek påverkar förutsättningarna