– Vi måste börja fundera på hur vi jobbar. Det väller uppdrag över oss hela tiden och patienterna styr och ställer över vad vi ska göra. Men frågan är: Gör vi distriktsläkare rätt saker? säger Christer Olofsson, specialist i allmänmedicin och distriktsläkare på Kallinge vårdcentral.

För ett par år sedan utvecklade en grupp läkare och sjuksköterskor på Kallinge vårdcentral en triagehandbok för akuta sjukdomar. Syftet var att rutinerna för vem som gör vad ska vara kristallklara om en patient exempelvis kommer in med en misstänkt hjärtinfarkt. 

– Den har fungerat jättebra. Boken används och reviderades i fjol, säger Christer Olofsson som är distriktsläkare på Kallinge vårdcentral och ledamot i Distriktläkarföreningens styrelse.

Triageboken i sig är egentligen inget sensationellt – liknande arbete finns på andra vårdcentraler. Men på Kallinge vårdcentral, som ligger i ett gammalt brukssamhälle i Blekinge, slutade det inte där. Blicken riktades mot kronikerna, som utgör en relativt stor andel av vårdcentralens patienter.

– Vi tänkte att man skulle kunna ha samma tankegångar när det gäller patienter med kroniska besvär. Att man har ett klart flödesschema för vem som gör vad och fördelar arbetsuppgifterna, säger Christer Olofsson och ger ett exempel:

– Ringer en person med ont i knäna och man misstänker att det är artros, är det egentligen bäst att patienten först kontaktar en sjukgymnast som gör en bedömning. Sedan kan sjukgymnasten skicka vidare patienten till oss läkare om läkemedel eller sjukskrivning behövs.

För diabetes finns sedan en tid tillbaka en välfungerande modell på vårdcentralen, och en grupp ur personalen – som består av läkare, sjuksköterskor och andra berörda yrkeskategorier – träffas regelbundet för att finslipa arbetet. Vid sidan av det tas nu nya, detaljerade modeller fram på vårdcentralen för ytterligare ett femtontal vanliga kroniska diagnoser.

– Vi har satt oss ned och funderat fram vem som ska göra vad, hur dokumentationen ska se ut i journalen och vilken information som ska finnas om man ska remittera, säger Christer Olofsson.

Enligt honom har en stor del av förändringarna på Kallinge vårdcentral skett tack vare en engagerad vårdcentralchef. Hon har fått personalen att fundera över invanda arbetssätt som tagits för givna.

 – Vi har försökt titta på varenda detalj från det att patienten kommer in genom dörrarna tills de går härifrån.

Vårdcentralen i Kallinge har även börjat fundera över hur de kan samarbeta bättre med kommunen och andra lokala aktörer kring patienter med psykisk ohälsa.

– Är det vettigt att allmänmedicinare ska använda huvuddelen av sin tid att lyssna på människor som är ledsna? säger Christer Olofsson och fortsätter:

– All psykisk ohälsa behöver inte hanteras av sjukvården. Men om vi inte ska ta hand om patienterna här, måste vi ha en tydlig modell för vart vi kan skicka dem och när vi kan göra det.

När lathundarna är färdiga, väntar nästa utmaning: Att se till att de verkligen används.

– Tanken är att köra med ett par diagnoser åt gången för att träna in oss tills rutinerna sitter som ett smäck och alla vet vem som gör vad, säger Christer Olofsson.

Vad kan man vinna på att arbeta som ni gör, tror du?

– Det vi gör är att vi utnyttjar våra resurser på ett så optimalt sätt som möjligt. Och patienterna tas om hand av rätt person och får korrekt hjälp.

Vad hoppas du att DLF:s diskussionsskrift ska leda till?

– Vi saknar kollegor i dag – vi saknar allmänmedicinare. Jag tror att en stor orsak är att det är väldigt svårt att veta vad vi sysslar med. Det har blivit en konstig soppa av att vi är socialarbetare och omvårdnadsdoktorer. Vi måste återgå till att bli professionella allmänmedicinare och arbeta med det som vi är bäst på.