»Om inte jag vågar prata – vem ska då göra det?«

När Stefan Löfven läste upp sin regeringsförklaring den 3 oktober förra året, fanns det med ett avsnitt om hälsoklyftorna. En kommission för jämlik hälsa ska tillsättas, sade Löfven och fortsatte med att presentera målet: »Regeringens mål är att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation.«

Huvudansvarig i regeringen för denna fråga är Gabriel Wikström, en ambitiös 30-åring från Västerås som tidigare var ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och som nu är minister för både sjukvård, folkhälsa och idrott. Han är glad över uppgiften:

– Det här är min hjärtefråga, säger han när Läkartidningen träffar honom i Socialdepartementets stora ljusgård. Det handlar om att kunna mobilisera professionerna, inte bara inom sjukvården utan inom fler samhällssektorer, för att sätta hälsa och jämlikhet på dagordningen.

Ett exempel på hälsoklyftor i Sverige är att skillnaden i medellivslängd mellan lågutbildade och högutbildade är i genomsnitt cirka fem år, säger Gabriel Wikström:

– Ett halvt decennium av liv, av möjligheten till lycka och hälsa. Detta är oacceptabelt!

En stor del av hälsoklyftorna bestäms av faktorer utanför sjukvården. Den kommission som regeringen i dagarna tillsätter ska därför bestå av forskare från olika områden, och ska bland annat ha till uppgift att få igång en bred debatt. Kommissionen ska arbeta i två år, till våren 2017, och ska då presentera förslag på kort sikt, på medellång sikt och på en generations sikt – alltså 20–30 år framåt.

Målet att utjämna hälso­skillnaderna på en generation kommer från början från en rapport som Världshälsoorganisationen WHO lade fram 2008. Ordförande i WHO-­kommissionen var Michael Marmot, en välkänd brittisk epidemiolog som i sin forskning visat hur sociala klyftor orsakar ohälsa (se intervju i LT nr 48–49/2008).

Gabriel Wikström ser Mi­chael Marmot som en förebild, säger han.

– Jag fick möjlighet att träffa honom på Medicinska riksstämman i december. Han var väldigt glad över att Sverige nu går vidare och tillsätter en egen kommission, och han vill vara med i arbetet på de sätt han kan.

När det gäller själva sjukvårdssystemet vill Gabriel Wikström lägga ett större ansvar på primärvården. »Min utgångspunkt är att första linjens hälso- och sjukvård, alltså vårdcentraler, familje­läkarmottagningar och hälso­centraler, ska vara både grunden och navet i hälso- och sjukvårdssystemet«, sade han på Primärvårdens dag i februari.

Till Läkartidningen säger han att många före honom har hyllat primärvården, men att det aldrig har blivit någon satsning på bred front. Personalbrist och dålig dialog med omgivningen har stått i vägen. Därför vill han att staten nu engagerar sig mer i personalförsörjningen:

– Det första vi ska göra är att titta på hur behoven egentligen ser ut, tillsammans med landstingen, SKL och fackföreningarna. Sedan ska vi vara med och se till så att frågan diskuteras utifrån ett politiskt perspektiv, inte bara utifrån ett arbetsgivarperspektiv.

– Det andra är att bidra till att se över arbetssituationen. Vi har fått tydliga signaler om att man i dag ägnar för mycket tid åt onödig administration, och det finns stelbenta organisatoriska förhållanden som gör att man använder personal ineffektivt. Naturligtvis behöver man titta över ledarskapet också.

Innebär det här att staten tänker ta över en del av makten från landstingen? Nej, i första hand vill staten vara en »god diskussionspartner« till landstingen, säger Gabriel Wikström. Men, tillägger han, det finns också områden där det behövs genomgripande strukturförändringar. Han pekar ut frågan om storregioner.

År 2007 föreslog Ansvars­kommittén en omfattande regionreform. I stället för dagens 21 landsting och regioner skulle Sverige delas in i mellan sex och nio regioner. Förslagen förverkligades inte.

– Diskussionen förfuskades till att handla om arbetsmarknadsregioner, kollektivtrafik, turism och tillväxt, säger Gabriel Wikström. Men den stora poängen med storregioner är att säkra sjukvårdens framtida behov. Jag tror tiden är mogen för en ny debatt nu.

Hur många regioner tycker du Sverige ska ha?

– Det vill jag inte spekulera i. Däremot kan jag konstatera, att det finns alldeles för många landsting som är alldeles för små.

Den 23 mars skrev civilminister Ardalan Shekarabi (S) på DN Debatt, att regeringen nu ska påbörja arbetet med en större regionreform.

I början av november förra året publicerade Aftonbladet en debattartikel av Gabriel Wikström med rubriken »Tystnaden kring den psykiska ohälsan måste brytas«. Artikeln skrevs med anledning av att regeringen beslutat att anslå pengar till en förlängning av Hjärnkoll, en framgångsrik kampanj för att förändra attityderna till psykisk ohälsa. Det mest effektiva inslaget i kampanjen är de så kallade Hjärnkollsambassadörerna, personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som föreläser, framträder i medierna och utbildar personal.

I debattartikeln skriver han att tre av fyra personer i Sverige har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen i sina egna liv eller i sin närhet. Ändå är tystnaden stor, och många döljer sin ohälsa även för sina närmaste.

Vikten av att bryta tystnaden är något Gabriel Wikström själv har erfarenhet av. När han var student drabbades han av en utmattningsdepression. Han sökte hjälp flera gånger för tryck över bröstet och andra somatiska symtom, innan han kom till en läkare som förstod vad det handlade om.

– Eftersom jag själv har erfarenhet av depression, så vet jag att det är alldeles nog att kämpa med det tillståndet i sig – utan att dessutom behöva bli skuldbelagd för det. Därför är det viktigt att bryta tabut – inte minst för att and­ra människor ska få det lättare att bli friska.

Du är en av ytterst få ledande politiker i Sverige som valt att berätta öppet om din erfarenhet av psykisk ohälsa. Var det ett svårt beslut?

– Inte nu. Som minister har jag en maktposition. Men det har funnits andra tillfällen i livet när jag dragit mig för att prata om det, när jag sökt jobb till exempel.

– Både mitt nuvarande och tidigare uppdrag är förenade med stor press, och det har gått bra. Så det är ett exempel på att man kan lida av en utmattningsdepression, och sedan ta några av de mest stressande jobb som finns.

– Många tror att en utmattningsdepression är något man aldrig återhämtar sig från, att man förblir en skör person som inte kan fatta svåra politiska beslut. Därför vill jag visa upp motsatsen. Jag tror rentav att mina erfarenheter gjort mig bättre på att hantera stress och känna mina egna gränser.

– Om inte jag vågar prata om det – vem ska då göra det?

Totalt satsar regeringen under innevarande år 845 miljoner kronor på psykiat­rin. Det är i samma storleksordning som förra året med den borgerliga regeringen. Många gamla projekt får löpa ut, så i början kommer det inte att märkas så stor skillnad. Men året ska också användas till att utarbeta en ny strategi.

De senaste tjugo åren har alldeles för många insatser i psykiatrin gjorts som kortsiktiga projekt, anser Gabriel Wikström. Nu vill han se mer långsiktighet, med satsningar som planeras på kanske tio års sikt. På motsvarande sätt som inom den somatiska vården är det förebyggande arbete och första linjens psykiatri han vill prioritera.

Det parlamentariska läget efter riksdagsvalet har gjort att inte alla beslut har gått regeringens väg. Förslaget om att inrätta en så kallad professionsmiljard – för att få bort onödig administration och ge sjukvårdspersonalen mer tid med patienterna – fälldes i riksdagen, och i stället delas nu den gamla kömiljarden ut för sista gången. Till nästa år ska det dock vara fritt fram för professionsmiljarden.

LOV, lagen om valfrihetssystem, är också en nagel i ögat på regeringen. Inte att den finns, men att den i dag är obligatorisk i primärvården. I höstas lade regeringen fram ett förslag om att avskaffa den så kallade »tvångs-LOV« och i stället låta varje landsting avgöra hur man vill ha det med vårdvalet.

Efter motstånd från allianspartierna och Sverigedemokraterna, och kritik från Lagrådet, drog regeringen tillbaka sitt förslag. Nu har man bakat in frågan i utredningen om vinster i välfärden som ska lägga förslag om detta den 1 november i år.

Gabriel Wikström är även folkhälsominister, och han har hunnit göra några uppmärksammade utspel i folkhälso­frågor. I februari i år, när han besökte sprututbytesmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, deklarerade han att det är dags att avskaffa det kommunala vetot mot sprut­utbytesverksamhet för narkomaner i Sverige. Med dagens bestämmelser får landstingen ansöka om att tillhandahålla sprututbyte, men kravet är att också kommunen säger ja.

Resultatet är att det fortfarande bara finns sprututbytesprogram i sex städer i Sverige, medan kommunpolitiker i bland annat Göteborg säger blankt nej.

– Både WHO och Folkhälso­myndigheten rekommenderar sprututbytesmottagningar som bra ur smittskyddssynpunkt, säger Gabriel Wikström. Men verksamheten är mer än så; den motiverar beteendeändringar och erbju­der samtal och hälsovård till en grupp som annars sällan kommer i kontakt med myndigheter.

– Missbruksutredningen tittade även på åldersgränser för sprututbyten. I dag är åldersgränsen 20 år, men många smittas mellan 18 och 20. Det är en komplex fråga, men något vi vill se över.

Sedan ett par år pågår en kampanj kallad »Tobacco Endgame – Rökfritt Sverige 2025«. Bakom kampanjen står en rad organisationer, bland dem Läkarförbundet, och målet är att till detta årtal få ner rökningen i Sverige till mindre än 5 procent. Flera andra länder har ställt upp liknande mål, bland dem Irland, Nya Zeeland och Finland.

I en artikel på DN Debatt i februari gav Gabriel Wikström sitt och regeringens stöd till kampanjens mål.

– Det är bra att sätta upp en tydlig målsättning, och jag tror att den är realistisk, säger han. Men då krävs det kraftfulla åtgärder.

Utredaren Göran Lundahl, som precis har utrett anpassningar till EU:s nya tobaksdirektiv, har därför nu fått tilläggsdirektiv att utreda tre mer drastiska åtgärder: rökförbud på platser som uteserveringar, busshållplatser och utomhusarenor, neutrala tobaksförpackningar, och krav på att tobaksvaror ska förvaras utom synhåll för konsumenten i affärerna.

– Jag tror att de förslagen kan vara viktiga steg för att minska tobaksbruket och nå målet om ett rökfritt Sverige, konstaterar Gabriel Wikström.

Hur mycket energi ska sjukvården överhuvudtaget lägga ner på förebyggande arbete? Mer än i dag, anser han:

– Det är ett nödvändigt vägval. En stor del av sjukdomsbördan i dag är förebyggbar, och Socialstyrelsens riktlinjer på området behöver få ännu större genomslag.

Hur ska man få tid till detta? Gabriel Wikström säger att man ska se över styrsystemen i sjukvården, som i dag sällan främjar prevention, och hänvisar till den kommande utredningen om nya styrmodeller bortom New public management.

– Sedan behöver vi också frigöra tid för sjukvårdens professionella medarbetare, säger han. Bland annat genom att sjukvården får bättre IT-system. I dag tar dessa onödigt mycket tid att hantera för många.