Sedan 1 juli 2013 har papperslösa som vistas i Sverige rätt att få subventionerad vård och mediciner. Tidigare hade de bara rätt till akut vård, och det till fullt pris.

Statskontoret har fått i uppdrag av regeringen att analysera hur det nya regelverket tillämpas, och presenterade en första delrapport i dag, den 15 april. Slutrapporten ska komma om ett år.

Den övergripande slutsatsen från Statskontoret, är att de flesta papperslösa som söker vård också erbjuds vård i enlighet med vad lagen föreskriver. Den slutsatsen bygger på intervjuer med administrativ personal vid samtliga landsting, och på uppföljningar som frivilligorganisationer har gjort.

Tre ideellt drivna kliniker har följt upp patienter som de hänvisat till offentligt finansierad sjukvård, och sett att något slags hinder uppstått vid 10–20 procent av besöken. Det vanligaste hindret är att vårdpersonalen inte vet vad den nya lagen innebär, men det förekommer också att vårdpersonal ifrågasätter om den vårdsökande verkligen är papperslös, och att recept fylls i fel.

Under året 2014 registrerade landstingen sammanlagt knappt 19 000 besök av papperslösa. Största delen av vården skedde i storstadsregionerna: de tre största landstingen svarade tillsammans för 85 procent av vårdkostnaderna, och Stockholms läns landsting ensamt för 50 procent.

Kostnaderna för denna vård under 2014 hade kraftigt överskattats, konstaterar Statskontoret. Staten hade gett landstingen 300 miljoner kronor i ersättning, medan den verkliga kostnaden stannade på drygt 100 miljoner kronor. Många landsting redovisade kostnader som låg på bara omkring 20 procent av den ekonomiska ersättningen.

Statskontoret tycker dock att det är för tidigt för regeringen att ompröva ersättningen. Man tror att kostnaderna kommer att stiga i takt med att lagstiftningen blir mer känd bland papperslösa och vårdpersonal.

Något som väckt starka protester bland läkare och annan vårdpersonal, är lagens formulering att rätten till subventionerad sjukvård bara gäller »vård som inte kan anstå«. Detta är diskriminering, anser vårdprofessionernas organisationer, och förklarade i ett gemensamt uttalande förra året att de ska sätta denna begränsning ur spel (se LT 2014-06-16).

Detta tycks i stor utsträckning ha skett. Enligt Statskontorets intervjuer med landstingen är det ovanligt att papperslösa nekas vård med hänvisning till att den bedöms kunna anstå.

Kunskaperna om det nya regelverket är ojämnt fördelade, och Statskontorets övergripande bedömning är att landstingen inte har gjort tillräckligt för att sjukvårdspersonalen ska känna till det. Därför behöver de utveckla sin information, utbildning och administrativa rutiner.