Klockan är strax efter tolv på Piteå älvdals sjukhus och Therese Hansson, ST-läkare i allmänmedicin och akutsjukvård, har precis börjat sitt pass på akutmottagningen. Dagens första patient är en liten pojke som dagen innan har snubblat på en barnstol och nu har besvär med att gå.

Therese Hansson känner efter om foten är öm innan hon går för att titta på röntgen­bilderna.

– Jag skulle bli röntgenläkare, men saknade patientkontakten. Och jag såg när jag gjorde AT hur gamla ofta får träffa först medicinare, sedan kirurg och sedan ortoped, så jag vet att akutsjukvård är en bra specialitet som gör nytta för patienten, säger Therese Hansson.

För kollegan Maria Jonsson, som är färdig specialist i allmänmedicin men fortfarande ST i akutsjukvård, var det tempot på akuten som lockade.

– Jag tycker att det är roligt att träffa akuta patienter. Man måste tänka och fatta beslut snabbt: kan jag skicka hem patienten eller ska jag utreda vidare?

De första sjukhus i Sverige som satsade på akutläkare var storsjukhus som Södersjukhuset, Helsingborg och Linköping. Länge ansågs konceptet inte relevant för mindre sjukhus. Ett skäl är att specialiteten lätt uppfattas som inriktad på livräddande insatser, mer än på de sköra äldre som utgör den stora majoriteten av patienterna på en akutmottagning.

– 2002 hade vi en AT som ville bli akutläkare, men då var min åsikt att det kunde vi inte ha eftersom vi inte har de volymerna av livräddande insatser, säger Arne Zingmark, specialist i kardiologi och akutsjukvård vid Piteå älvdals sjukhus.

Två händelser ledde till att man tänkte om. En var en nationell verksamhetstillsyn av omhändertagandet av äldre på akutmottagningar som Socialstyrelsen genomförde 2006. Den visade att det inte var ovanligt att en äldre multisjuk patient kunde få träffa sju–åtta olika läkare under ett besök.

– Fruktansvärt ineffektivt, sammanfattar Arne Zingmark.

Den andra avgörande händelsen var att landstinget 2009 beslutade att all kirurgjour i södra länsdelen skulle koncentreras till Sunderby sjukhus utanför Luleå.

– Vi har 2 500 kirurgipatienter per år. Vem skulle ta hand om dem? Internmedicinarna hade varken tid eller kunskap för det, säger Maria Asplund, verksamhetschef för akutmottagningen.

Dessa båda omständigheter pekade i samma riktning: att det skulle vara en stor fördel med en specialist i första ledet, gärna någon med bred kompetens. Man gjorde ett studiebesök i Linköping, det sjukhus som kommit längst med att införa akutläkare, och träffade Kerstin Skog Tigerström, ansvarig för akutläkarutbildningen där.

– Hon var inte främmande för att införa akutläkare på en liten mottagning. Men hon betonade att om vi gör det ska vi se det som en utbildning, inte som ett sätt att lösa verksamhetsproblem. »Ser ni till att utbildningen blir bra får ni behålla läkarna«, sa hon, berättar Arne Zingmark.

Man sonderade intresset bland sjukhusets läkare, och kunde 2010 dra i gång projektet efter att ha värvat fyra specialister, som blev sjuk­husets första ST-läkare i akutsjukvård. Det var Arne Zingmark och ytterligare en internmedicinare, en dubbelspecialist i allmänmedicin och kirurgi samt en psykiater. Handledning fick man på distans från Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

Redan första veckan man arbetade enligt akutläkarmodellen såg man dramatiska effekter, berättar Arne Zingmark.

– 2008 hade vi 52 minuters genomsnittlig tid till läkare. Den veckan var tiden 13 minuter.

I dag, när mer av arbetet sköts av läkare som inte är färdiga specialister, når man inte dessa nivåer. Men med 20–25 minuter till första läkarkontakt är sjukhuset fortfarande topp tre i landet och långt under rikssnittet.

– Det viktiga som den tiden står för är att man bedömer patienten snabbt och snabbt hittar de svårast sjuka, säger Arne Zingmark.

Även när det gäller totala vistelsetiden ligger man väl under riksgenomsnittet, tack vare att patienterna slipper träffa så många olika personer.

– Jag tror att det finns möjlighet att minska totala vistelsetiden ytterligare, en del ligger kvar i väntan på transport, säger Maria Asplund.

Anna Alm Andersson, verksamhetschef för medicin/rehabkliniken, säger att akutläkarna även uppskattas av den övriga personalen, som upplever att man blir mer av ett team.

– Man tar ett samlat grepp och samma person kan göra mer med varje patient, och patienten slipper träffa flera läkare.

Akutmottagningen har cirka 11 000 patientbesök per år, och om man skulle bemanna akuten dygnet runt med akutläkare skulle sjukhuset behöva åtta specialister. Där är man inte än: i dag finns sju ST-läkare och två färdiga specialister. Man har därför valt att inte låta akutläkarna arbeta nätter, bland annat för att ST-läkarna ska ha tillgång till handledning.

Även om de jobbar uppemot halva tiden på akutmottagningen är läkarna fortfarande anställda på sin hemklinik, som kan vara en vårdcentral eller sjukhusets medicin-/rehabklinik. Maria Asplunds vision är att akutläkarna i framtiden ska vara anställda på akuten.

– För att få struktur och för utvecklingen av verksamheten tror jag det är bra att man känner att »det är min avdelning«.

Det råder inget tvivel om att man i Piteå är stolta över sina akutläkare, som Maria Asplund beskriver som »en framgångssaga för patienter och organisation«. Samtidigt är arbetet på en akutmottagning tufft och stressigt. Det gäller att skapa en arbetsmiljö som gör att man orkar jobba tills man är 65 och inte knäcks efter några år, framhåller Arne Zingmark.

– De flesta har kombinationsblock, med exempelvis allmänmedicin, och kan gå tillbaka till vårdcentralen ett halvår.

– Att man har en bra utbildningsmiljö och bra möjlighet till handledning är också viktigt för arbetsmiljön, menar Anna Alm Andersson.

Piteå älvdals sjukhus har inte haft problem med ST-­läkare som hoppat av till basspecialiteten, något som drabbat andra akutläkarprojekt. Rekryteringsmässigt bedömer man att det inte blir någon större skillnad när akutsjukvård går från tilläggs- till basspecialitet. Den främsta vinsten när man nu kommer att kunna rekrytera till basblock i akutsjukvård är att det blir betydligt mind­re administration.

– Nackdelen kan vara att man inte har en annan specialitet att falla tillbaka på och att alla inte pallar hela sin karriär. Det betyder att vi måste ha bra arbetsvillkor, säger Arne Zingmark som säger att man är öppen för att många även framöver kommer att vilja utbilda sig i en annan specialitet också för att kunna gå fram och tillbaka.

Therese Hansson, som alltså har en kombinations-ST med akutsjukvård och allmänmedicin, håller med om att man kan behöva komma ifrån. Samtidigt vänder hon lite på perspektivet.

– Allmänmedicin är också en tuff specialitet, det tänker inte alla på, med mycket ansvar. Ibland är det skönt att få komma hit som en avkoppling. Jag tror att variation är det som kommer att göra att jag orkar hålla på länge.