20 år i de utsattas tjänst

»Hjorthagens vårdcentral« står det på en sliten skylt utanför dörren till bottenplanet i en lägenhetslänga i Hjorthagen i Stockholm. En man med en rullator packad med tillhörigheter väntar i kvällssolen på att organisationen Läkare i världens mottagning ska öppna. 

Kliniken har öppet en kväll i veckan och drivs med hjälp av bidrag, donationer och volontärarbete. Drygt hundra volontärer är knutna till mottagningen, varav ett 40-tal läkare. Här finns också sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, en tandläkare, tandsköterskor, psykologer och tolkar. Förutom vård går det även att få juridisk rådgivning.

Inne i köket sitter tre läkare runt bordet och riggar de bärbara datorerna. Det är AT-läkaren Klas Nordenskiöld som till vardags arbetar på en vårdcentral, Erik Greayer som är ST-läkare i geriatrik och den nyligen pensionerade barnläkaren Kerstin Sars Zimmer.

Erik Greayer arbetar sin andra kväll.

– Man ser så många rumäner runt om i stan. Jag kände, precis som så många andra, en frustration och funderade på hur jag kan hjälpa till. Här kan jag göra det.

Klas Nordenskiöld har varit volontär i ett år och är på plats nästan varenda vecka. Han har valt att arbeta 80 procent på sitt vanliga jobb för att hinna med.

– Det ger mål och mening till livet att kunna hjälpa de här människorna. När samhället inte ställer upp, blir det upp till privatpersoner att ge av sin tid.

Kerstin Sars Zimmer berättar att hon i sitt arbete med kroniskt sjuka barn känt en stolthet över att jobba inom svensk sjukvård, där barn fått all tänkbar vård oavsett om föräldrarna är fattiga eller rika.

– Men jag kan inte riktigt känna mig stolt längre över svensk sjukvård när man ser att det fortfarande finns en sådan här klinik. Jag tycker att det är skamligt att vi inte kan låta de här människorna få sjukvård på samma villkor som andra mänskliga varelser, säger hon.

Väntrummet börjar fyllas på allt mer. Patienter står längs med den smala korridoren. Förra året var ungefär en tredjedel av patienterna papperslösa och två tredjedelar EU-migranter. Majoriteten av EU-migranterna kommer från Rumänien. Besöken ökar kraftigt. Runt 20 patienter är egentligen vad personalen mäktar med per kväll, men de senaste månaderna har det varit ett 30-tal nästan varje gång.

– Just nu är det ett sådant tryck på kliniken att vi har svårt att hinna med. Vi behöver fler volontärer, säger Johannes Mosskin som är generalsekreterare för Läkare i världen.

I juli 2013 kom en ny lag som gav papperslösa rätt till utökad vård. En delseger för organisationen.

– Lagändringen gick inte lika långt som vi önskade, men betydde att papperslösa fick betydligt bättre tillgång till subventionerad vård i Sverige jämfört med tidigare, säger Johannes Mosskin.

I och med det gick kliniken från att ge de papperslösa vård till att hjälpa dem till rätt vårdinstans, berätta vilka rättigheter de har samt kontrollera att lagen följs. För att ingen ska falla mellan stolarna ringer organisationen alltid upp de papperslösa för att försäkra sig om att de verkligen har fått vård.

Ungefär samtidigt som den nya lagen trädde i kraft kom ett stort antal EU-migranter. Många av dem saknar heltäckande sjukförsäkring i hemländerna. I januari 2014 valde Läkare i världen därför att öppna kliniken för alla som saknar tillgång till subventionerad vård i Sverige.

På kliniken i Hjorthagen är klockan snart halv sju. Hela personalstyrkan samlas i köket. Ordet går laget runt. Alla berättar vad de har för yrke och vilka språk de talar. Kliniksamordnaren Johanna Stjärnfeldt berättar om tbc-fallet som upptäcktes förra veckan och går igenom smittskyddsrutinerna. 

Sedan drar arbetet igång på allvar. Många söker hjälp för smärta och värk. Hudåkommor, köldskador och svårläkta sår är också vanligt. En del har kroniska sjukdomar.

– Det är väldigt blandat. Allt från närakutproblematik till en väldigt tung kronisk problematik, säger Kerstin Sars Zimmer.

Det blir många ad hoc-lösningar. Klas Nordenskiöld har en patient som kräver ett expertutlåtande. Han ringer på chans upp växeln på ett sjukhus och ber att bli kopplad till urologbakjouren. Växeln vägrar koppla honom. Till slut får han tag på numret via avdelningen. Bakjouren hjälper gärna till och Klas Nordenskiöld beskriver noggrant patientens symtom. 

– Man får vara lite pragmatisk med handläggningen, konstaterar Erik Greayer.

– Man kan nå ganska långt med pragmatismen. Men ibland blir det inte bra. Ibland känner man att den här personen inte får den sjukvård som den borde ha eftersom man inte kommer åt den svenska sjukvården, tillägger Kerstin Sars Zimmer.

Torsdagen den 7 maj uppmärksammades mottagningens 20-års jubileum med samtal, debatt och musik. Men något regelrätt firande blev det inte. Johannes Mosskin säger att det är med stor sorg som han ser att behovet av kliniken växer.

– Sverige är enligt de mänskliga rättigheterna skyldigt att erbjuda alla människor som vistas här vård på lika villkor oavsett vilken juridisk status de har. Att våra volontärer ska ta hand om utsatta människor är ingen långsiktig lösning.

Anders Björkman, professor i infektionssjukdomar vid Karolinska institutet, ser också på jubileet med blandade känslor. Det långsiktiga målet har alltid varit att kunna stänga mottagningen, men nu har det gått exakt två decennier sedan han och Anita Dorazio grundande den.

Deras vägar korsades i början av 1990-talet på Karolinska sjukhusets infektionsklinik där Anders Björkman var infektionsläkare. Vid den tidpunkten hade han just varit med och startat Läkare i världen i Sverige. Anita Dorazio, som vigt en stor del av sitt liv åt att arbeta med flyktingars rättigheter, berättade om de papperslösas situation.

– Det kändes som en uppgift för Läkare i världen, säger Anders Björkman som samlade ihop ett gäng läkarvolontärer. Informationen om mottagningen gick från mun till mun, och en ökande skara dök upp på mottagningen som hade öppet en dag i veckan under stort hysch-hysch i en lokal på Lidingö.

På den tiden var de flesta patienterna sydamerikaner som hade flytt undan hemländernas diktaturer. Verksamheten var kontroversiell. Inte ens Barnombudsmannen och Rädda barnen tyckte på den tiden att det var självklart att papperslösa barn skulle ha tillgång till sjukvård. Men Anders Björkman säger att det var självklart att engagera sig. 

– Man har det väl i blodet. Jag är ju läkare och värnar om dem som inte får komma till. Och jag triggas nog även att vara med där jag kan göra skillnad, säger professorn som bland annat arbetat med malariaforskning i Afrika och ebolaepidemin i Västafrika.

Kliniken, som flyttade till hemliga adresser flera gånger innan den hamnade i Hjorthagen, fungerade som en sorts allmänläkarmottagning. Eftersom det inte gick att skicka remisser till specialistvården på vanligt sätt, byggdes ett nätverk med specialistläkare upp.

– Det yttre nätverket av specialister är det som varit svårast att skapa. Kliniken har haft fantastiskt motiverade volontärer. Vi har egentligen aldrig behövt gå ut och söka personal utan folk har kommit spontant, säger Anders Björkman.

Även om situationen för de papperslösa har förbättrats, är osäkerheten kring EU-migranter som söker vård desto större. Socialstyrelsen får många samtal från både frivilligorganisationer och enskilda läkare.

Nyligen kom myndigheten därför med ett klargörande. EU-migranter som varit i Sverige mindre än tre månader räknas som turister och måste betala hela notan själva om de inte har en sjukförsäkring. 

De som saknar sjukförsäkring och uppehållsrätt och har varit i Sverige längre än tre månader har däremot rätt till subventionerad vård på samma villkor som papperslösa och asylsökande.

– I propositionen till lagen står det att »i enstaka fall kan lagen komma att omfatta unionsmedborgare«. Vi har tolkat att det betyder att EU-migranterna omfattas då de vistas i landet utan tillstånd, säger utredaren Elis Envall på Socialstyrelsen.

Men enligt Johannes Mosskin följer få landsting Socialstyrelsens riktlinjer. En enkätundersökning som tidningen Dagens Medicin gjorde tidigare i år visade att 16 av 21 landsting skickar fakturor på hela beloppet till EU-medborgare utan europeiskt sjukförsäkringskort.

– De signaler som vi får är att EU-migranterna nästan uteslutande får betala den fulla vårdkostnaden – osubventionerade kostnader på flera tusen kronor, säger Johannes Mosskin.

20 år har gått, hur länge till kommer kliniken att behövas?

– Ska man vara realistisk så tror jag absolut kliniken kommer att behövas de fem närmaste åren. Men någon gång efter det hoppas vi verkligen se en svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning som inte diskriminerar grupper och tvingar fram den här typen av volontärverksamheter.