Rehabiliteringsgarantin infördes 2008 genom ett avtal mellan staten och SKL, Sveriges kommuner och landsting, och avtalet har sedan förnyats en gång om året. Detaljutformningen har varierat lite, men syftet var och är att hjälpa personer med långa sjukskrivningar att komma tillbaka i arbete.

Med stöd av garantin kan personer med ångest, stress eller depression erbjudas samtalsterapi: KBT, kognitiv beteendeterapi, eller IPT, interpersonell terapi. På liknande sätt erbjuds personer med långvarig, diffus smärta så kallad multimodal rehabilitering, MMR.

Staten betalar ersättning till landstingen med en bestämd summa för varje behandlingsomgång. För innevarande år, 2015, har landstingen möjlighet att ta ut maximalt 712 miljoner kronor från staten för detta ändamål.

I sitt debattinlägg koncentrerar sig Rolf Holmqvist på den del av rehabiliteringsgarantin som gäller psykisk ohälsa: »Den genom tiderna enskilt största statliga satsningen för att förbättra behandlingen av människor med psykisk ohälsa har misslyckats«, fastslår han. »Antalet människor som sjukskrivs för psykiatriska diagnoser ökar och målet att få fler av dessa tillbaka till arbete har inte nåtts.«

Riksrevisionen gör nu en granskning av varför rehabiliteringsgarantin inte fungerar bättre. Rapporten planeras vara klar i höst. Rolf Holmqvist vill inte föregripa Riksrevisionens slutsatser, men på en punkt är han säker. En viktig faktor bakom misslyckandet är bristen på adekvat utvärdering av behandlingarna.

Han jämför med en ännu större satsning som den brittiska regeringen gjorde för cirka tio år sedan, där den brittiska staten sköt till flera miljarder pund för att utbilda behandlare i samtalsterapier som ansågs ha vetenskapligt stöd. Men till skillnad mot i Sverige ställde man i Storbritannien krav på kontinuerlig utvärdering av behandlingarna som villkor för fortsatt stöd.

I Storbritannien är sjukvården statlig, vilket gör det lättare att genomdriva nationella riktlinjer för behandling och utvärdering, påpekar Rolf Holmqvist. I Sverige kan varje landsting bestämma fritt om ifall vården ska utvärderas och hur, fastslår han.