Det började med ett upprop i sociala medier. Susanna Charboti, som går sjätte terminen på Karolinska institutets läkarutbildning, kände att hon vill göra något för att hjälpa den stora strömmen med flyktingar.
– Jag har alltid varit en sådan person som vill få saker gjorda och ser till att de blir gjorda. Det kunde ha varit jag. Det handlar bara om att visa medmänsklighet.
Hon är själv född i Sverige. Men hennes föräldrar kom till Sverige från Iran på 1990-talet. Familjen är kurder, en folkgrupp som genom historien drabbats av förföljelse och förtryck.
Susanna Charboti bad om pengar till receptfria läkemedel och förbandsmaterial. Det hon fick in räckte till två fulla resväskor. Med dem åkte hon och ett fåtal vänner som trodde på hennes idé till Stockholms centralstation den 12 september.
Väl på plats märkte hon att det behövdes fler som täckte de medicinska behoven. Efter en kortare tid i kylan utanför entrén, såg Röda Korset till att hon fick flytta in i värmen. Sedan dess har det gått snabbt.
Innanför de roterande entrédörrarna står en rullvagn med läkemedel, omgärdad av några flyttbara väggar. Den mobila mottagningen har öppet varje dag mellan 11 och 22 och drivs helt ideellt.
En strid ström av jobbpendlare passerar förbi medicinbordet, när Läkartidningen besöker #Vårdpåcentralen i mitten av oktober. En man stannar till framför Susanna Charboti, som just kommit till centralstationen från hjärtavdelningen på S:t Görans sjukhus där hon gör praktik som läkarkandidat.
– Jag vill bara säga att ni gör ett så jäkla bra jobb. Jag har sett er här varenda kväll på väg till tåget. Tack, säger han.
– Det är sådant här som är så himla fint. Folk är så otroligt generösa. De skänker pengar, frågar vad vi behöver och kommer förbi med mediciner, säger Susanna Charboti när mannen återigen har slukats av pendlarströmmen.
Utanför entrén står volontärer och delar ut mat, inne på stationen står Frälsningsarmén, Röda Korset, socialtjänst, Migrationsverket och polisen. Alla är här av en anledning: att hjälpa flyktingarna. Det skapar en speciell stämning. En ordningsvakt som arbetar på en av restaurangerna i byggnaden ger Susanna Charboti ett leende och en klapp på axeln när han passerar förbi.
– Han talar arabiska och kurdiska och har hjälpt oss jättemycket med att tolka. Vi har blivit lite som en familj här.
Dagens volontärteam består förutom Susanna Charboti av två barnmorskor, en tolk, två sjuksköterskor, en läkarstudent och en AT-läkare. Än så länge är det lugnt. Några volontärer står och pratar med en diabetiker.
– Han har ingen medicin kvar, och de tabletterna som han haft sist har han fått av en vän. Så vi försöker hjälpa honom att reda ut vad han tagit tidigare, förklarar Susanna Charboti.
Så många kvällar hon hinner står hon på centralen och hjälper flyktingar från Irak, Syrien och Afghanistan.
Hur mycket det är att göra varierar från dag till dag. Ibland kommer det 10–20 flyktingar i timmen till det mobila vårdteamet. Andra dagar är det bara enstaka som behöver hjälp. Majoriteten är extremt utmattade efter den långa resan, en del har varit med om hemska upplevelser på vägen. Men de medicinska åkommorna är oftast av enklare slag som vätskebrist, huvudvärk, mindre sårskador och förkylningar. En del har lunginflammation, några har gamla skador efter skjutvapen eller granatsplitter som behöver ses över, och några är så pass dåliga att de skickas vidare till ett sjukhus.
– Vi gör en enklare triagering. Men vi tar inga risker – vi skickar alltid personen vidare till sjukhus om vi är tveksamma, säger Susanna Charboti.
Det mest brådskande fallet under dagen har varit en gravid kvinna som klev av tåget i Stockholm med kraftiga värkar och två småbarn. Kvinnan fick hjälp att ta sig till en förlossningsavdelning.
– Hon hade rest långt och slemproppen hade gått för ett par dagar sedan. Dessutom hade hon en skottskada i buken sedan tidigare, säger barnmorskan Annika Stigmanslid som arbetar sin förs-ta kväll som volontär tillsammans med kollegan Ebba Tato.
I dag, en dryg månad efter starten, består volontärgruppen av cirka 250 personer. Alla är inte legitimerad vårdpersonal, utan några är exempelvis tolkar. Bland volontärerna finns 29 läkare eller läkarstudenter. Fler behövs, enligt Susanna Charboti.
– Målet är att det alltid ska finnas en legitimerad läkare eller sjuksköterska på plats även om vi bara delar ut receptfria läkemedel.
Per Widerström, AT-läkare på Södersjukhuset i Stockholm, gick förbi Röda Korset och frågade om han kunde hjälpa till och fick på så vis kontakt med #Vårdpåcentralen. Nu arbetar han så ofta han hinner tillsammans med flickvännen Karin Wikander som går termin 6 på läkarutbildningen.
– Häften av dagarna jag jobbat har vi fått skicka folk till akuten, och då har det verkligen varit akut. Det har till exempel varit flera fall av akuta bukar, säger han.
Det är första gången som han ställer upp som läkarvolontär.
– När man sitter hemma känns flyktingkatastrofen så abstrakt. När man kommer hit förstår man på ett helt annat sätt, säger han och berättar om en man han träffat som simmat en hel dag för att ta sig mellan två länder. Han hade feber och rassliga lungor, men skulle ändå bara vidare.
– Det var så påtagligt hur hårt han kämpade.
Läkarstudenten Karin Wikander beskriver det som en befrielse att få hjälpa till.
– Jag har följt Syrienkriget så länge och känt frustration över situationen. Och så finns det plötsligt en chans att göra något.
