Bilden på Alan Kurdi fyller den stora vita duken. Treåringen som drunknade i Medelhavet och som blev en symbol för flyktingkatastrofens lidande.

– Barn är alltid offer i katastrofer och konflikter. Vi har hört att det finns 60 miljoner flyktingar i världen, det är en enorm summa, och 50 procent av dem är barn under 18 år, säger Maria Mossberg, barnläkare på Skånes universitetssjukhus.

Hon är också ordförande för Barnläkarföreningens delförening för global barn- och ungdomshälsa, som tillsammans med Läkaresällskapet ordnat seminariet »Flyktingsituationen i världen och Sverige« på Skånes universitetssjukhus i Malmö. 

Maria Mossberg poängterar vikten av att känna till regelverket för både vuxnas och barns rätt till vård.

– Alla barn, även papperslösa, har samma rätt till hälso- och sjukvård och tandvård som svenska barn. För vuxna bedöms vårdbehovet av behandlande personal, vi bedömer vad den personen behöver för vård. Det har Socialstyrelsen kommit fram till då de utrett begreppet »vård som ej kan anstå«.

Seminariet vill ge svar på en del av de frågor som just nu är brännande aktuella, men Maria Mossberg önskar också att det blir ett startskott för ytterligare initiativ och att man nu funderar framåt.

– Vi har bland annat funderat löst på ett förslag om att man skulle kunna ha en mobil enhet i samarbete med regionen som genomför hälso­undersökningar.

Hon tycker också att det är otroligt viktigt att vårdutbildade flyktingar lättare kommer i arbete och praktik.

Trots rubriken »Flyktingsituationen i världen och Sverige« handlar en hel del av frågorna från de drygt hundra läkarna och läkarstudenterna i publiken om EU-migranters rätt till vård. En av de som har svar är Åsa Wieslander, i grunden sjuksköterska, men i dag enhetschef för vårdcentralen i Gullviksborg i Malmö, och en av de som startade Deltakliniken för papperslösa i Malmö.

– Vi som arbetar i sjukvården arbetar inte med migration, vi ska ge vård efter behov och ska bedöma patienter efter vårdbehov. Det är inte beroende av vilka siffror man har i personnumret. Vård är en mänsklig rättighet och inte en medborgerlig rättighet.

Hon är också en av dem som tidigare stått på centralstationen i Malmö för att hjälpa flyktingar, både som frivillig och i regionens regi, och där sett en mängd människoöden passera.

– Vi måste komma ihåg att alla de som kommer har en egen historia, de är individer och har enskilda behov. Det är viktigt att vi ser det. 

Under seminariet berättar också Ena Ramic från Migrationsverket om asylprocessens gång och Stefan Kling, skolhälsovårdsöverläkare i Malmö, redogör för de nyanlända elevernas hälsa.

Jens Enoksson, chefläkare i Region Skåne, talar om asylsökandes vård inom regionen:

– Det finns ingen gräddfil för svenska medborgare och det finns inget B-lag för flyktingar. Vi ger vård med ordinarie kvalitet och vi arbetar inom ordinarie vårdstrukturer så mycket vi kan, eftersom vi vet att det bibehåller både kvalitet och prestanda på vården.

Efter seminariet fortsätter diskussionerna i läkarstudenternas lokal »Kapellet« på andra sidan den regnvåta gatan. Vid ett av de runda träborden står läkarstudenten Torkel Rönnblad tillsammans med Åsa Wieslander. De har plockat upp diskussionen om EU-migranters rätt till vård och är båda överens om att frågor om papperslösa och migranter är något som borde ingå i alla vårdutbildningars etikblock.

– Fortfarande finns det personer inom vården som inte vet hur regelverket ser ut i de här frågorna. Där har studenterna en viktig roll att fylla tror jag, säger Åsa Wieslander.

Samtalet glider in på vad läkare själva kan göra och Torkel Rönnblad menar att frivilligarbete inte är hållbart i längden, eftersom vården ska vara likvärdig för alla.

– Det är självklart att det känns bra att göra en insats, men det är också ett problem att göra en halvtaskig version av myndigheternas uppdrag.

Åsa Wieslander är också kluven till det arbete som frivilligorganisationer gör, trots sina egna erfarenheter.

– En av de saker som vi jobbade jättemycket med när vi drev på för att få en förändrad lagstiftning var att vi inte ska ha någon alternativ sjukvård och några frivilliga kliniker. Människor har rätt till vård på samma villkor och då ska man bli mottagen på vanliga mottagningar. Det tror jag fortfarande på, men jag tänker också att frivilliga kan behövas under en period nu när det kommer så väldigt många människor.

Dock menar hon att läget är ett annat när det handlar om EU-migranter, som inte omfattas av lagen om vård för asylsökande och papperslösa eller ofta inte har tillgång till sjukvård i sina hemländer.

– De ska ju behandlas som egenbetalare när de söker vård, vilket i praktiken innebär det att de inte har tillgång till vård som inte är omedelbar. Och de ska alltid betala hela kostnaden. Till dem behövs fortfarande frivilligkliniker, som till exempel Läkare i världen visat, säger hon.

Fotnot: I oktober arrangerade Svenska barnläkarföreningens delförening för global barn- och ungdomshälsa och Svenska Läkaresällskapets kommitté för global hälsa även ett seminarium under samma rubrik i Stockholm. Båda seminarierna finns att se som webb-tv på Svenska Läkaresällskapets webbplats.

Det här gäller för vård till asylsökande och papperslösa

  • Alla barn under 18 år har rätt till samma fullständiga hälso- och sjukvård samt tandvård som svenska barn har.
  • Vuxna som är folkbokförda inom ett landsting eller är EU/ESS-medborgare har också rätt till fullständig, subventionerad hälso- och sjukvård samt tandvård i Sverige. Landstingen är också skyldiga att erbjuda omedelbar hälso- och sjukvård, inklusive tandvård, för de som vistas i ett landsting utan att vara bosatta där.
  • Alla asylsökande och papperslösa ska erbjudas »vård och tandvård som inte kan anstå« (se nedan), mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, läkemedel som förskrivs i samband med nämnd vård samt hälsoundersökning.

Källa: Socialstyrelsen.sehttp://www.socialstyrelsen.se/vardochomsorgforasylsokandemedflera/halso-ochsjukvardochtandvard/vilkenvardskaerbjudas">

Begreppet »vård och tandvård som inte kan anstå«

Socialstyrelsen har kommit fram till att det enbart är den behandlande vårdpersonalen som kan avgöra vilka åtgärder som krävs för varje enskild patient och när de krävs. Bland den vård som ska erbjudas finns bland annat akut vård och behandling, vård och behandling som är mer än omedelbar vård, vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling, vård som är följdinsatser av vård som getts (inklusive psykiatrisk vård) samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsåtgärder.

Källa: Socialstyrelsen.se