Seminariet om utmattningssyndrom på riksstämman lockade storpublik. Åhörarna trängdes i gångarna och satte sig på golvet när sittplatserna tagit slut.
– Ni är så många i publiken för att det här är något som angår er, sade Marie Åsberg som var moderator för seminariet. Hon är seniorprofessor i psykiatri vid Karolinska institutet, och den som på 2000-talet definierade begreppet utmattningssyndrom.
Efter att sjukfrånvaron i Sverige minskat under ett antal år, vände kurvan uppåt runt 2010 och fortsätter att stiga. Det som ökar mest är psykiatriska diagnoser: depression, ångest och framför allt stressrelaterad ohälsa, som står för nära 50 procent av de psykiatriska sjukskrivningarna. En stor del av dessa gäller utmattningssyndrom, som orsakas av kronisk stress utan möjlighet till återhämtning.
Ett problem är att det inte finns någon enskild behandling som har bevisad effekt mot utmattningssyndrom, förklarade Marie Åsberg. Men det finns ändå mycket man kan göra.
En sak är prevention, som det finns evidens för.
– De sjukskrivna ska rehabiliteras, men under tiden måste vi stoppa inflödet av nya sjukskrivna, sade professor Ingibjorg Jonsdottir, verksamhetschef för Institutet för stressmedicin i Göteborg. 20 – 25 procent av de som finns på arbetsplatserna i dag riskerar att sjukskrivas för utmattningssyndrom.
I dag är det fler kvinnor än män som är sjukskrivna för utmattningssyndrom. Men det är inte någon könsfråga, fastslog Ingibjorg Jonsdottir:
– I de utsatta yrkesgrupperna, framför allt människovårdande yrken, är kvinnor starkt överrepresenterade. Det är därför fler kvinnor drabbas. Det är inte någon östrogen- eller testosteronfråga.
Bristen på tydlig evidens betyder inte att man inte ska behandla patienter med utmattningssyndrom. Vid Institutet för stressmedicin använder man en rad olika behandlingsmetoder, berättade Kristina Glise som är överläkare där:
– Vi går igenom stressorerna i patientens liv och hjälper till att lösa dem. Sjukskrivning kan vara livräddande för de svårast sjuka. Läkemedel har sin plats om patienten också har depression eller ångest.
– Vi bjuder in anhöriga och arbetsgivare till föreläsningar. Vi hjälper patienten att långsamt öka sin aktivitet, både på jobbet och socialt. Rätt doserad fysisk aktivitet, med stöd av en sjukgymnast, kan också vara bra.
Kristina Glise och hennes kollegor har följt patienter som fått sådan behandling under tre år:
– Efter tre år var 80 procent tillbaka i arbete. Men vi vet förstås inte om det var på grund av behandlingen.
Marie Åsberg påminde om att förloppet vid utmattningssyndrom utvecklas långsamt. Det tar ofta flera år av stress innan förloppet går över i den akuta fasen med svåra symtom.
– När det gått så långt är behandling och rehabilitering svår och långvarig, sade hon. Men ge inte upp.
– Man kan likna den vid rehabiliteringen efter en stroke eller en benfraktur. Benet läker, men det tar tid. Vi vägrar inte att behandla, utan anstränger oss för att skapa bästa möjliga betingelser för läkning.
