Maria Ehlin Kolk, AT-läkare i Uppsala, inledde med att berätta att hon under sin utbildning upplevt ett behov av tydligare mål för utbildningen. I sitt examensarbete hade hon därför ställt frågan till olika intressenter i läkarutbildningen om utbildningsmålen i examensordningen skulle kunna vinna på att konkretiseras i form av så kallade kärnkompetenser, det vill säga en samling kompetenser som gemensamt beskriver det förväntade resultat som ska ha uppnåtts när individen nått målet.

– En slutsats är att en kärnkompetensbaserad utbildning är möjlig i Sverige och att mer nationellt reglerade lärandemål efterfrågas, sa Maria Ehlin Kolk, som samtidigt medgav att en fara med mer detaljerade mål kunde vara att de blir ett tak i stället för ett golv.

Stefan Lindgren, vice ordförande för Läkaresällskapet och tidigare utredare av en ny läkarutbildning, såg samma risk och framhöll att målen måste vara allmänt hållna eftersom de beslutas i riksdagen och inte kan ändras från år till år.

– Mer konkreta mål kan också hämma utvecklingen på lärosätena.

Stefan Lindgren menade att all utbildning måste börja med att definiera behoven hos avnämarna. Nästa steg är konkretisera i form av utvärderingsbara kompetenser och utveckla lämpliga bedömningsinstrument. Först därefter bör man lägga upp lärandeprocessen. Så går det dock inte alltid till, tvärtom förekommer det fortfarande att man börjar med att lägga ett schema.

– Den nya ST som den ser ut är ett sorgligt exempel på att man inte kommit bort från fokus på olika kurser och moment.

Både från panel och publik påpekades vikten av att se utbildningen som en helhet – en fortgående progression från grundutbildning till fortbildning. Stefan Lindgren lyfte fram att man på de ställen där fortbildningen fungerar ofta utgått från klinikens behov.

– Tyvärr är det ingen verksamhetschef som talat om för mig vad jag skulle fortbilda mig i, sa Peter Svensson, Lunds universitet.

Flera deltagare i publiken lyfte fram att mycket av lärandet efter att man blivit specialist sker i vardagen och menade att det behövs en tillåtande kultur om det ska fungera.

– I vården är vi väldigt prestationsfixerade. Vi har svårt att se svagheter och förbättringspotentialer.