På Stressmottagningen, där man både behandlar och forskar om stressrelaterad ohälsa, märks det på flera sätt att allt fler drabbas av utmattning.

– Vi får ett ökat remissinflöde, vi får mer frågor på telefonen och vi har mer föreläsningsförfrågningar, säger Kerstin Jeding, psykolog på Stressmottagningen.

Det som är kärnan i ett utmattningssyndrom, berättar hon, är just utmattningen, energilösheten. Den ska, som det står i diagnoskriterierna, dominera bilden. Ofta förekommer även exempelvis sömnstörning och kognitiva symtom av olika slag, som koncentrationsproblem, minnesproblem och svårigheter att fatta beslut. 

– Säkert för att de skrämmer så mycket blir de kognitiva symtomen ofta en stor del av det för patienten, säger Kerstin Jeding.

Enligt henne kommer ett utmattningstillstånd sällan som en blixt från en klar himmel – tecknen på den annalkande kraschen har i regel funnits där. En sak som omgivningen kan märka det på är om en person omotiverat börjar skära ned på aktiviteter.

– Man kanske slutar följa med på luncher eller middagar, eller man skär ned på sin träning. Man försöker hantera situationen genom att fokusera på det viktigaste på kort sikt. Sedan när det gått tillräckligt långt blir man ju mer lättirriterad. Man kan också märka om det är någon som plötsligt jobbar väldigt många fler timmar men faktiskt inte gör mer. Det blir ett effektivitetstapp när man behöver kompensera för att man inte fungerar kognitivt lika bra längre.

De flesta av Kerstin Jedings patienter kan, åtminstone i backspegeln, även själva se att det funnits varningstecken.

– De vet att de har kört över massa kroppsliga symtom. Kroppen har varit trött eller rastlös, man har haft hjärtklappning eller andningen har knipit åt högt upp i bröstet. Men man har låtsats som ingenting, därför att det finns också något lite »fint« i att vara den som orkar och kan bita ihop, säger Kerstin Jeding, som samtidigt ser att man i vissa fall också kan ha starka motiv att bita ihop.

– I många yrken som har med andra människor att göra – vården, socialtjänsten och skolan – är det faktiskt en tredje person som blir drabbad om vi inte gör det som råkat hamnat på vårt skrivbord.

Kerstin Jeding tror att många hörsammar signalerna och drar i bromsen i tid. Ibland genom att dra ned på några uppdrag på fritiden, ibland till priset av att tvingas ge upp sitt drömjobb.

De som inte själva förstår att de pressar sig för långt, eller inte förmår göra något åt saken, kan tyvärr vara ganska svåra för omgivningen att hjälpa, menar Kerstin Jeding.

– Det är jättesvårt. Det är väldigt få som jag har på mottagningen som har fått någon insikt av att någon annan sagt något till dem. Om man orkar kan man visa på att »jag tycker att det verkar som du jobbar för hårt« eller »jag märker att du jobbar på ett annat sätt« så kanske det till slut sjunker in. Men ofta blir folk irriterade, särskilt om man är där på gränsen och det börjar bli svårt att få ihop det. 

Det man som arbetsledare kan göra om man har en medarbetare som visar tecken på överbelastning är framför allt att hjälpa till att prioritera, menar Kerstin Jeding.

– Om man tillsammans prioriterar att hellre få gjort de här tre sakerna än att försöka göra alla de här tio så är det en bra hjälp som kan bli ganska avstressande väldigt snabbt.

Som framgår av intervjun med Pia Malmquist kan det ta lång tid att komma tillbaka i normal arbetskapacitet för den som råkar ut för ett mer allvarligt utmattningstillstånd. Trots det finns det långt mindre förebyggande verksamhet än vad som skulle behövas, menar Kerstin Jeding. 

– Företagshälsovården har en del insatser för det och vissa vårdcentraler har psykosociala team som går in med lite förebyggande åtgärder. Men de är inte så många, inte ens i Stockholm.

Vad skulle en sådan förebyggande behandling kunna innehålla?

– Dels kan man försöka hjälpa till med de saker som personen själv kan påverka. Om man har behov att göra mer än alla andra kan man ta upp den oro eller ångest som ligger till grund för det. Och sedan är det att hjälpa att stärka personen att orka och våga fatta svåra beslut, som kanske att säga upp sig från ett tryggt välbetalt arbete för att det inte funkar. Att stärka individen att gå på sin egen erfarenhet och leva med den ovissheten.