»För sju månader sedan bad jag min psykolog och min läkare att inte skriva i min journal det jag nu tänker berätta för er, säger Saskia Bengtsson och fortsätter med stadig röst:

– För tolv månader sedan åkte jag sent en natt till en ödslig del av Vätterns strand. Jag letade efter ett ställe där jag skulle kunna simma ut utan att bli upptäckt, om jag inte skulle orka längre.

Varför berättar jag det här för er?

Först ett par ord om vilka ni är. De flesta av er träffar inte patienter dagligdags. Ni är närsjukvårdsdirektörer, primärvårdschefer, strateger, projektledare, regionråd osv. Vi gör ett viktigt jobb tillsammans, vi som möter patienterna och ni som skapar förutsättningarna för att vi ska kunna möta patienterna på bästa sätt. Men vi är inte jämlikar, eller hur? Era beslut eller avsaknad av beslut påverkar min vardag, medan ni sällan märker något konkret av vad jag gör eller inte gör. Ni har makt över mig, men inte jag över er.

Denna maktasymmetri finns också i patient–läkarrelationen. Sällan är man så utsatt som när man är patient. Det kräver lyhördhet från läkaren, och medvetenhet om maktassymmetrin.

[…]

– I dag talar jag inte enbart i egenskap av läkare, utan också som patient.  

Jag vill att ni ska känna i maggropen att jag vet vad jag talar om. Som patient. Men också, och framför allt, för att jag faktiskt har en lång och gedigen utbildning och en solid erfarenhet av primärvården. Jag kan det här. 

Och jag vet att jag inte skulle ha stått där i natten, vid Vätterstranden, med mörker ända in i hjärtats djupaste skrymslen, om det inte varit för mitt arbete som distriktsläkare. 

Jag har aldrig varit deprimerad förut. Självklart har jag haft tunga perioder i livet, men aldrig depression. Det här var annorlunda. Jag tänkte nya tankar, förvridna tankar, fula, otäcka tankar om mig själv och livet. 

Det var inte den känslomässiga påfrestningen i jobbet som gjorde mig sjuk. Det var tidspressen. 

Känslan av att aldrig ha tid att göra ett bra jobb. Att inte kunna styra min tid. Överbokningar i kalendern, papperslappar med extra patientärenden, färre och färre andningshål under arbetsdagen. Längre och längre efter med administrationen, allt senare kvällar och helger kvar på jobbet. Till slut kunde jag inte ens föreställa mig att jag någonsin skulle få fast mark under fötterna igen. 

Och så skammen. Känslan av att alla andra orkade, eller om de inte orkade, att de åtminstone bet ihop och hankade sig fram. Att jag var en illojal kollega, misslyckad, svag. Och vem vill ha en svag distriktsläkare? Vi fattar ju hundratals beslut varje dag, små och stora beslut, livsavgörande beslut, svåra beslut på otillräckligt underlag. Våra arbetskamrater och våra patienter kommer till oss när de behöver stöd och uppbackning. De förväntar sig styrka och stabilitet. 

Men hur stark är en distriktsläkare egentligen? Inte starkare än någon annan, eller hur? Vi bara tror att vi är det. Eller måste vara det. Och när människor tränger undan de basala behoven av sömn, näring och vila, under lång tid, då dräneras reserverna. Så funkar kroppen. 

Någonstans insåg jag väl att det var på väg att gå åt helvete. Jag gick ner till halvtid i ett desperat försök att hitta fotfästet, men det höll inte mer än någon månad innan jag insåg att det här går inte alls, så jag sa upp mig. Jag ville sluta direkt men hade tre månaders uppsägningstid. 

Sista månaderna vrålade min kropp order åt mig som jag ignorerade. Jag kände ingen hunger och hade ingen dygnsrytm. Jag gick ner 10 kilo i vikt. Min trötthet var likadan när jag satt med en patient framför mig som när jag låg i sängen och vred mig fram och tillbaka. 

När jag körde hem från jobbet brukade ögonlocken börja krampa. Då tippade jag huvudet bakåt, la ena handens fingrar mot ögonlocken och kisade på vägen genom glipan längst ner samtidigt som jag styrde med and-ra handen. När jag inte längre såg vägen fick jag stanna bilen och massera ögonmusklerna tills de mjuknade så pass att jag kunde köra vidare. 

Var det ingen som såg, kanske ni frågar er? Och det var det nog inte, i alla fall såg väldigt få hur illa det var. Att hålla en oberörd fasad är en del av yrkeskunskapen. Och vi är så många som mår dåligt. När man nätt och jämt hankar sig fram själv, har man inte så mycket energi kvar för att se andras plåga. 

[…]

– Men vad har det här med deprofessionalisering, desillusionering och delaktighet att göra, frågar sig vän av ordning? Jo, det har att göra med vad jag vill att ni ska göra. 

[…]

»Take home message« nummer 1: Undvik detaljstyrning; i synnerhet de destruktiva prestationsersättningarna. Förenkla ersättningsmodellerna. Avbyråkratisera. Låt professionen, i möte med patienten, avgöra vad som är viktigast i varje enskild konsultation. Fall aldrig för frestelsen att detaljstyra vad som ska hända i mottagningsrummet. Det blir inte bra, hur gott ditt syfte än är.

[…]

»Take home message« nummer 2 är det riktigt riktigt obekväma budskapet i dag: det kvittar vad du gör för övrigt, du kan lika gärna dricka kaffe åtta timmar om dagen, om du fortsätter att upprätthålla ett sy-stem där allmänläkarnas andel av läkarkåren är 16,7 procent.

Det du behöver jobba med är att få till stånd en drastisk omfördelning av resurser från slutenvården till primärvården. Ett systemskifte. För vi orkar inte. Jag vet inte hur många som ska behöva säga det för att det ska höras. Vi orkar inte.

Nu vänder jag mig särskilt till mina kollegor, de av er som till exempel jobbar som distriktsläkare, eller distriktssköterskor, eller undersköterskor. Kanske har ni de senaste åren hört ord som delaktighet och personcentrerad vård omnämnas, som värdegrunder i projekt A eller satsning B eller verksamhetsutveckling C. Och kanske känner ni er, precis som jag, lite trötta, när konsultfirmor på fina gatan uppfinner vårt hjul för femtielfte gången. Och jag önskar er, kära älskade kollegor, tålamod och teflonhud. Och mer än något annat önskar jag er modet att se in i er själva och följa er inre kompass i patientmötet.  Jobbar ni så som ni skulle vilja? Lyssnar ni på er etiska inre röst? Om ni orkar göra det har ni nått fram till kärnan i allmänmedicinen.

»take home message« nummer 3 är att patientmötet är grundpelaren i allmänmedicinen. Håll fast vid den. 

[…]

– När jag mådde som sämst, i september förra året, ringde en vän till mig till en distriktsläkarkollega. Hon bokade en tid åt mig och tvingade mig att gå dit på ett akutbesök. Jag kräktes av nervositet på toaletten i väntrummet innan besöket. Min distriktsläkare såg hur det var fatt med mig trots att jag inte vågade berätta hur dåligt jag mådde. Sen fattade hon alla beslut om allt från medicinering till uppföljningsfrekvens. Lättnaden jag kände över det bortlyfta ansvaret var halva läkningen (och medicin var andra halvan). Nu mår jag ganska bra, och jag är oändligt tacksam mot min läkarkollega som insåg att hon måste ta över hela ansvaret under en kort period. Det är också vår plikt, precis som plikten att vara lyhörda inför de patienter som behöver känna att de har full delaktighet och inflytande över vad som händer med dem. 

Tack!