»Extra nervöst när patienten är läkare«

– Jag tyckte att det var lite läskigt. En erfaren kollega vet ju så mycket mer, tänkte jag. 

Han valde att försöka bemöta professorn som han gjorde med sina andra patienter. När han inte kunde något på rak arm sa han som det var, lovade att kolla upp det och återkomma. Mötet gick bra, professorn var nöjd och kom tillbaka.

Henrik Habermann är i dag specialist i allmänmedicin och har lång erfarenhet av att vårda kollegor palliativt vid För­enade Care i Stockholm. Där arbetar också Ann-Sofie Rehnberg, specialist i invärtesmedicin och gastroenterologi.

Ann-Sofie Rehnberg mötte en av sina första läkarpatienter när hon arbetade på akutmottagningen på Karolinska universitetssjukhuset. Patienten var en senior kollega som hon hade stor respekt för. Kollegan hade hostat blod på grund av sin grundsjukdom, och Ann-Sofie Rehnberg skrev en remiss till röntgen. Kollegan frågade då om hon inte skulle lyssna på lungorna. 

– Hen ville bli undersökt, men jag vågade nästan inte be hen klä av sig eftersom jag inte ville besvära hen. Jag grämde mig efter det, men lärde mig samtidigt mycket.

I Region Örebro län har nyligen en kvalitativ studie på temat hälso- och sjukvårdspersonal som vårdar annan hälso- och sjukvårdspersonal avslutats. Idén kom från sjukhusledningen, som vill använda resultatet vid introduktion och utbildning av vårdpersonal för att förbättra vården.

Sjuksköterskan, etikern och forskaren Mia Svantesson-Sandberg har genomfört studien under Agneta Anderzén-Carlssons ledning vid Universitetssjukvårdens  forskningscentrum i Örebro. Hon har intervjuat 16 läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster om deras erfaren­heter av att behandla vårdpersonal i slutenvården [Svantesson M, et al. BMJ Open. Epub 19 jan 2016. doi: 10.1136/bmjopen-2015-008507]. British Medical Association har riktlinjer som säger att man inte ska göra någon skillnad på patienter med medicinsk kompetens och vanliga patienter. Några liknande riktlinjer finns inte i Sverige. Men det var så de intervjuade tyckte att man borde bemöta patienterna – och så de sa sig bemöta dem. När Mia Svantesson-Sandberg ställde följdfrågor trängde dock en annan, mer komplex bild fram. 

I studien beskrevs att det blir en mer stressig, patientosäker och oprofessionell situation runt patienter som själva jobbar i sjukvården.

– Det viktigaste som framkommer i studien är att vården känns otrygg. Att känna sig hämmad och osäker i sin yrkesroll förmedlades, säger Mia Svantesson-Sandberg. Intervjuade beskrev hur man frångår – eller varit nära att frångå – de vanliga rutinerna.

Det finns även en förväntan att vårdpersonal ska sköta sig bättre än andra patienter. Men så är det inte alltid, konstaterade de tillfrågade. Ett påpekande var att det är farligt att lita för mycket på patienternas kunskap eller sjukdomsinsikt. En arbetsterapeut berättade om en läkare som hon gjort test på efter dennes stroke. När hon sa att han inte borde köra bil – något hon tagit för givet att han själv insåg – visade det sig att han inte alls hade förstått det. 

Extra nervöst blir det när patienten är läkare. Bland de intervjuade fanns upplevelser av att läkare prioriterades mer än andra patienter. Några exempel som gavs var att det gjordes mer utredningar och att provsvaren skyndades på. 

Men bilden är inte entydig. Samtidigt som läkarna uppgavs få mer hjälp, framfördes att få ville ha dem som sin patient. En yngre läkare beskrev till exempel att alla försökte undvika en överläkare som var patient på sjukhuset, och trots att hon var relativt oerfaren puttade de äldre läkarna in henne till patienten. 

Hur ska man då bemöta vårdpersonal som befinner sig i en patientroll?

– Att inte bry sig om att de är vårdpersonal är en för enkel lösning. Utifrån den här studien går det inte att uttala sig om att »så här ska man vårda«, men den ger stöd åt personcentrerad vård som strävar efter att synliggöra hela personen, säger Mia Svantesson-Sandberg.

– Man ska vara lyhörd och respektera den identitet som patienten vill visa och anpassa sig till hens önskan om bemötande. Man ska kunna se yrkesutövaren i patienten och patienten i yrkesutövaren för att inte kränka personen. Det är speciellt att vara vårdpersonal och patient. Det kan innebära att man behöver ett annat känslomässigt stöd än andra patienter – man vet vilka hemskheter som kan hända när man får en diagnos och kan därför känna en större oro.

Ann-Sofie Rehnberg och Henrik Habermann har under åren haft hand om ett flertal svårt sjuka läkare inom den palliativa vården och blir inte längre nervösa om de möter en sjuk läkare.

Henrik Habermanns taktik är att bekräfta att han vet att patienten är läkare. Sedan sätter han upp en ram för kontakten redan vid inskrivningssamtalet. Hans erfarenhet är att de flesta blir tacksamma om rollerna reds ut direkt. Han tror på att ge läkarpatienter stor insyn, men är samtidigt tydlig med att ansvaret och beslutsfattandet ligger hos honom som behandlande doktor.

– Jag brukar säga att jag kommer behandla dem precis som alla andra. Jag tror de flesta vill ha samma information som andra patienter vill ha, men de vill ha den anpassad till sitt språk. Så jag pratar med läkare på ett läkarspråk.

Ann-Sofie Rehnberg tror att sjuka läkare ibland är räddare än människor utan medicinsk utbildning eftersom de vet hur illa det kan gå; det är lätt att bara komma ihåg den värsta tänkbara utgången. Därför tycker hon att det är viktigt att bemöta den rädslan. 

– Är man utbildad läkare, börjar blöda i tarmen och är i 40-årsåldern, då tänker man inte hemorrojder utan man tänker koloncancer, säger hon. Kanske görs det något fler undersökningar på oroliga doktorer, men jag tycker inte att det är fel i så fall.

Man måste kanske vara extra påläst när man träffar en läkare – det är en förtroendefråga – men också vara lyhörd på ett annat sätt. 

Samtidigt tror hon att det är extra viktigt att sätta ned foten. För många gånger klarar inte läkare av att göra det själva. 

– Många läkare är så otroligt högpresterande och har ibland svårt att varva ned, säger hon och fortsätter:

– Därför måste man ta på sig de professionella glasögonen och säga: »Du är faktiskt jättesjuk nu, du kan inte förvänta dig att du kan klara lika mycket även om du är doktor och jättekompetent.«

Under karriären har hon mött många exempel. En kollega skröt om att hon jobbat med 39 graders feber. En annan kollega med en hematologisk malignitet fortsatte att arbeta heltid under hela cellgiftsbehandlingen.

En erfarenhet som har påverkat Ann-Sofie Rehnberg mycket var när en av hennes närmaste vänner, som var läkare, blev svårt sjuk och dog i en tumörsjukdom. 

– Som läkare är det lätt att dela in människor i två grupper, vi som hjälper dem som är sjuka, och de som är sjuka – patienterna. Det är nog en viss självbevarelse i detta sätt att tänka. 

– Min vän cyklade till cellgiftsbehandlingarna och vägrade att släppa in den palliativa vårdpersonalen längre än till ett rum i källaren. Hen värnade starkt om allt friskt och normalt i livet.

En insikt hon fått både som yrkesverksam och genom att följa sin väns resa genom vårdapparaten är att lika obekväm som läkaren är i patientrollen, lika obekväm är ofta vårdpersonalen i sin roll.

– Alla tycker det är jobbigt när doktorn är sjuk. När jag och min vän satt på Radiumhemmet och väntade på att hen skulle få sin dagliga behandling sa hen att det kändes som om hen var nitlotten för sköterskorna.

Varför är det så, tror du?

– Jag tror man är rädd att göra fel när det är en doktor. Det är väl någon sorts underlig respekt. Det är svårare att vara professionell mot någon som vet mycket, kanske mer än vad du vet som vårdpersonal. Jag tror också man är rädd för att vårdpersonal kan ställa krav, och vet vad de har rätt till, samtidigt som de flesta som är vårdpersonal som blir patienter helst inte alls vill vara till besvär.

Ann-Sofie Rehnberg tänker att en läkare inte alltid tillåts vara patient, eller kanske inte tillåter sig själv att bara vara patient, det är svårt att gå ur en yrkesroll som man är trygg i. Ibland hoppar man över viktiga steg.

– Min vän fick nog aldrig några brytpunktssamtal, eller var inte mottaglig för det – alla är ju inte det, oavsett yrkesbakgrund. Hen dog plötsligt hemma, det gick jättesnabbt. Vi pratade mycket om det efteråt. Förstod hen någonsin hur illa det var

Läs även:

»Viktigt värna om läkarens individuella behov av sjukvård«

»Man förstår hur det är att vara i underläge«