I en artikel den 13 januari berättade Läkartidningen om det tolv sidor långa brev riktat till Karolinska institutets dåvarande rektor Anders Hamsten där Bengt Gerdin, professor emeritus vid Uppsala universitet, framförde sin kritik mot den oredlighetsprocess där han själv medverkade som extern sakkunnig, men där KI valde att, tvärt emot Gerdins slutsats, fria Macchiarini från forskningsfusk i augusti 2015. Den skarpaste kritiken i brevet gällde det faktum att Karolinska institutet inte sett till att han fick tillgång till allt material. Samtidigt påpekade Gerdin att kompletteringar av materialet endast på marginalen skulle kunnat ändra bilden av att det rör sig om fusk. 

Samma kväll visades första delen i SVT:s serie Experimenten om Macchiarini. Och det var i och med serien som Macchiarini-affären verkligen tog fart i de allmänna medierna. När Anders Hamsten den 13 februari meddelade sin avgång som KI:s rektor och att fuskutredningen skulle återupptas motiverades det bland annat med att det kommit fram nya uppgifter.

I sin artikel på DN Debatt i dag vänder sig Bengt Gerdin återigen emot att det skulle behövas »nya uppgifter« för att konstatera fusk:

»Även om det tillkommit nytt material så är sanningen att allt som visades i de tre SVT-dokumentärerna som gällde fusket fanns i det material som jag fick från KI för mer än ett år sedan. Det kan bara tolkas som att KI fortfarande inte anser att de felaktigheter jag påpekat speglar forskningsfusk, eller att man nu försöker skyla över att man fattade fel beslut i augusti 2015.«

Bengt Gerdin tar i artikeln upp tre exempel på enligt honom felaktiga beskrivningar av de inopererade luftstruparnas funktion, beskrivningar som enligt Gerdin innebär oredlighet, men som han menar att KI bedömt annorlunda. Han skriver att det är osannolikt att KI:s ledning detaljgranskat samma material som Gerdin innan de friade Macchiarini. Han skriver:

»Detta är vad som oroar mig: En överprövning av sakkunnigbedömningen utförs på ett helt ytligt sätt utan kontroll av underlaget och presenteras på ett sätt som ger intryck av att vara avsiktligt. Slarvigheten i överprövningen styrks bland annat av påståenden från KI-ledningen att delar av vad jag nämnt här är nyheter, och inte blev uppenbara förrän de visades i SVT-dokumentärerna. Ansvaret för en sådan tendentiös, ofullkomlig och rättsosäker process har förstås de tre som internt gjort bedömningen, rektor Hamsten, rådgivaren Carlstedt-Duke och dekanen Ljunggren.«

Han frågar sig om även Jan Carlstedt-Duke och Hans-Gustaf Ljunggren har kuraget att erkänna att de gjort fel och ta konsekvensen av det och avgå: »Så länge dessa två finns kvar i ledande befattningar måste även 'det goda KI' acceptera att det är svårt att återfå förtroendet för KI«, skriver han.