Kriget i Syrien har i dag den 15 mars pågått i fem år och få läkare finns kvar i landet, enligt organisationen Läkare utan gränser. De få som finns kvar och fortsätter jobba gör det med risk för eget liv.

På grund av säkerhetsläget kan Läkare utan gränser inte driva mer än sex egna projekt, men organisationen stöder på andra vis över 150 sjukhus eller kliniker med exempelvis material, läkemedel eller rådgivning.

En syrisk läkare som arbetar på en klinik i östra Ghouta nära Damaskus som stöds av Läkare utan gränser berättar så här i en text förmedlad till Läkartidningen via Läkare utan gränser. Läkaren vill vara anonym:

»Alla är trötta på rädsla och döden. Människorna ville ha frihet och fortsätta revolutionen men nu har de kommit till en punkt där de helt enkelt bara vill att våldet ska ta slut. Varje dag säger någon adjö till en släkting. Varje dag är präglad av rädsla. Jag är en av få människor som åker till andra områden för att arbeta i provisoriska kliniker. Men varje gång jag går ut ber jag eftersom jag inte vet om jag ska få återse mina barn.

Före kriget bodde det ungefär 40 000 människor i området. Nu finns bara 15 000 kvar. Jag har arbetat på två kliniker som Läkare utan gränser driver. På båda har jag upplevt bombanfall. I det senaste dog fyra personer och däribland min vän som också var ansvarig för kliniken. Det anfallet var mycket våldsamt. Men vi har byggt upp kliniken igen. Som vi brukar göra. Även om vi fortfarande saknar en stor del av de funktioner vi hade innan så kan vi ändå erbjuda många typer av medicinsk vård. Det är en viktig klinik för Ghoutaområdet.

Men patienterna är rädda och vågar inte komma till kliniken på grund av bombanfallen. De vill hellre gå till mindre hälsocenter eftersom anfallen riktas mot sjukhus och större kliniker i området.

Jag har sett alla typer av olyckor. Jag har sett patienter som förlorat ett ben, en hand eller ett huvud. Jag tror att läkarna i områden som Ghouta i framtiden kommer vara världsberömda på grund av de extraordinära sakerna de tvingats göra. Eftersom det råder en sådan brist på läkare i de belägrade områdena så tvingas de som är kvar utföra alla typer av ingrepp. Ta mig till exempel, jag är utbildad urolog men har gjort mer än 200 kejsarsnitt, utfört operationer och agerat barnläkare. Jag måste göra allt.

Det svåraste ögonblicket för mig är när vi får in patienter som kan vara en familjemedlem. Eller så kan det vara en person som du pratat med bara fem eller tio minuter tidigare som plötsligt kommer in utan ett ansikte eller huvud. Det är verkligen de svåraste ögonblicket för mig.

Vi hör fortfarande ljudet av skottlossning. I närheten rasar strider som kommer allt närmare. Eldupphöret existerar egentligen inte men det gjorde trots allt att våldet minskade lite. Människor är fortfarande rädda för vad som kommer att hända när det avslutas. Speciellt med tanke på att en dag innan eldupphöret skulle trädda i kraft anfölls Ghouta ungefär 50 gånger. Det var som om människorna som bombade oss ville säga ett kort adjö. Men vi är oroliga för att när eldupphöret tar slut kommer de slå tillbaka med ännu större kraft.«