Läkare har näst högst status av alla professioner i Sverige. Bara att vara ambassadör slår att vara läkare statusmässigt, och läkartiteln överglänser därmed titlar som domare, professor och pilot. Det visar en tidigare undersökning från 2002 som finns refererad i boken »Professionerna i kunskapssamhället«.

En av författarna är Thomas Brante, professor i sociologi och socialt arbete vid Lunds universitet. Han har, tillsammans med en forskargrupp, mellan 2010 och 2014 utfört en stor kartläggning och jämförande analys av svenska professioner som redovisas i boken.

Både läkares och sjuksköterskors trovärdighet hos allmänheten och övriga professionella ligger kvar på en hög nivå trots att förtroendet för sjukvården som organisation har sjunkit bland befolkningen under 2000-talet, berättar Thomas Brante.

Thomas Brantes slutsatser om professionerna baseras i huvudsak på en enkät som skickades till närmare 8 900 representanter för 18 olika professioner (de 17 professionerna i Figur 1 samt formgivare) med en svarsfrekvens på drygt 55 procent. Och läkare är en profession som ofta sticker ut i undersökningen med extrempositioner i de olika frågorna.

Resultatet visar till exempel att läkare är den yrkesgrupp som i snitt har bäst utbildade föräldrar, bäst utbildade partner och också är bäst betald av de undersökta professionerna.

Läkare är också den yrkesgrupp som i störst utsträckning anser att deras yrke bygger på vetenskap – hela 89 procent av läkarna anser detta. Läkare är de som starkast betonar nödvändigheten av att följa med i forskningsutvecklingen inom sin specialitet för att kunna bedriva en god praktik. De följs av andra yrken inom hälso- och sjukvården som psykologer, sjuksköterskor och biomedicinska analytiker. I andra änden av skalan, de som i minst utsträckning anser att deras yrke bygger på vetenskap, återfinns yrken som officer, polis, ekonom, arkitekt och präst. Lärare och socionomer befinner sig i mellanpositioner.

Men trots hög status, högt förtroende och en hög evidensbaserad vetenskaplighet utmanas nu läkares professionella kompetens. Thomas Brante beskriver det som att kunskapssamhället är på väg att tas över av granskningssamhället. Den främsta orsaken till denna förändring är de styrnings- och ledningsmetoder som går under samlingsnamnet New public management (NPM) och som successivt har införts i svensk offentlig verksamhet sedan slutet av 1980-talet.

– Att professioner måste styras är å ena sidan en självklarhet, de behöver passas in i en övergripande samhällelig rationalitet och måste vara kostnadseffektiva. Å andra sidan kan olika typer av styrning gå alldeles för långt, säger han.

Och det verkar de flesta läkare anse att det har gjort. Styrnings- och ledningsmetoderna är kraftigt ogillade av läkare, och i Thomas Brantes undersökning säger hela 75 procent av de tillfrågade läkarna att den ökade byråkratiska styrningen har negativa konsekvenser för deras yrkesverksamhet (se Figur 1). Lärare inom Lärarnas riksförbund kommer tätt efter läkarna i sin negativa syn på den ökade byråkratiska styrningen.

– Den främsta orsaken till kritiken är att de professionellas utrymme att utföra det arbete de är utbildade för minskar till förmån för byråkratiskt bestämda återkopplingar av olika slag. Detta påverkar i sin tur arbetsglädjen och i längden även arbetsförmågan, säger han.

Trots att kontrollsystemen har ett i grunden gott syfte har de blivit verksamhetens fiende. Det handlar om balans, menar Thomas Brante.

– Varje uppföljningskrav är var för sig oftast rationellt, men mängden krav gör systemet som sådant irrationellt. Det gäller att finna en optimal balans mellan verksamhet och kontroll, säger han.

Samtidigt som kontrollsystemen stjäl allt mer tid från patienterna styr de också läkarnas yrkesutövning, något som på ett plan kan vara önskvärt, till exempel för att minska regionala skillnader i behandling, men som samtidigt innebär begränsningar i yrkesutövningen.

– Läkarna som vetenskapare får en mindre autonomi och man kan tala om ett slags avprofessionalisering av yrket. Alla riktlinjer och regler gör att läkaryrket blir standardiserat och rutinartat, och det blir inte mycket utrymme kvar för läkarens egna reflektioner och handlande, säger Thomas Brante.

Han menar också att NPM innebär en maktförskjutning, från yrkeskunskaper till managementkonsulter, och därmed från professionell autonomi till mer detaljerad linjestyrning och kontroll i enlighet med företagarmodellen med dess krav på återkoppling, dokumentation och transparens. I den utvecklingen ligger en latent misstro mot att läkarna skulle ha effektivitet, välvilja och det allmännas bästa för ögonen när det handlar om hur sjukvården ska organiseras och utövas, menar han.

– Därför är det helt avgörande att man inte använder »top-down«-modeller när det gäller hur styrsystemen ska utformas utan att de verkliga experterna – de yrkesarbetande på golvet – är med och bestämmer, säger han.

Thomas Brantes forskning visar också att olika sektorer av samhället följer sin egen »institutionaliserade logik«; marknaden följer sin logik, byråkratin sin och professionerna sin. Logiken för en sektor, som marknaden, bör inte ha makt att undergräva logiken för en annan sektor, som skola och universitet. Han exemplifierar med det gamla Sovjetsamhället där en politisk doktrin dominerade alla samhällssektorer.

– Ett samhälle bör bestå av flera relativt autonoma sektorer med utrymme att utveckla sina egna potentialer. Historien visar att det skapas motsättningar i samhällen där en logik ska gälla alla sektorer. Professionerna kan ses som smörjoljan i samhällsmaskineriet och behöver kunna verka utifrån sina egna villkor. I Sverige blev läkarna till exempel underställda marknadens logik och ska nu leka affär, säger han.

Detta riskerar att skapa oförenliga målbilder och professionella dilemman för läkarna.

– Ett exempel är att den läkare anses bäst som behandlar flest patienter per tidsenhet. Och det kan man ju förstå vad det blir av det, då kommer det att gå fort och utrymmet för omsorgsfull vård riskerar att minska varvid patienten blir lidande, säger Thomas Brante.

Den här typen av motstridiga krav riskerar, enligt Thomas Brante, att leda till alienation – ett slags likgiltighet inför arbetets konkreta innehåll, något som drabbade industriarbetare under industrialiseringens framväxt.

Även om det inte går att säga att denna alienation har drabbat vården ännu kan det ses som en varningssignal att endast drygt 20 procent av sjuksköterskorna anger att de ser sitt arbete främst som ett kall, menar Thomas Brante. Bland läkarna är det fortfarande cirka 45 procent som ser arbetet som ett kall i första hand.

Men både sjuksköterskor och läkare anger att de upplever sig ha en mycket låg arbetsautonomi, det vill säga möjlighet att styra sitt arbete och sin arbetstakt. Det är bara lärare som upplever en sämre arbetsautonomi.

I Danmark har man uppmärksammat den byråkratiska styrningens negativa effekter på den offentliga sektorn tidigare än i Sverige, och där genomförde man redan 2013 ett slags tillitsreform i syfte att minska byråkratin och kontrollsystemen i den offentliga verksamheten och i stället lita på medarbetarnas kompetens, professionalism och engagemang (se LT nr 39/2015). Kanske kan den danska tillitsreformen utgöra ett visst stimulus för att hitta en bra balans mellan verksamheten och kontrollsystemen även här, menar Thomas Brante.

Och kanske är det precis vad som händer. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) genomförde under förra året ett antal kunskapsseminarier runt om i Sverige där han diskuterade den offentliga styrningen med forskare, fackliga företrädare och offentliga arbetsgivare. Han hänvisade också till den danska reformen som en förebild. Så i mitten av februari i år gav han Statskontoret i uppdrag att se över statens styrning av den offentliga sektorn med den uttalade ambitionen att minska de administrativa kraven och bättre ta till vara medarbetarnas kompetens.

– Vi vill se en utveckling av styrningen av offentlig sektor med tillit som utgångspunkt. Styrningen ska utvecklas i en riktning som innebär att medarbetarnas kunnande, erfarenhet och yrkesetik ska bli mer vägledande, sa Ardalan Shekarabi, när han presenterade regeringsuppdraget.

Läs mer:

  • Aktuella böcker: Brante T. Den professionella logiken. Hur vetenskap och praktik förenas i det moderna kunskapssamhället. Stockholm: Liber; 2014. Här analyseras professionernas särart, hur professioner bör definieras, skillnader mellan nya och äldre professioner, teorier om professioner samt mer generellt hur den professionella »logiken« skiljer sig från marknadens och byråkratins logiker.
  • Brante T, Johnsson E, Olofsson G, Svensson L. Professionerna i kunskapssamhället. En jämförande studie av svenska professioner. Stockholm: Liber; 2015. Boken ger en bild av professionernas ställning i samhället tillsammans med deras uppfattningar i en serie dagsaktuella frågor.

Läs även: »Läkare måste få större befogenheter«

Läkare utmärker sig

  • 78 procent av läkarna har minst en förälder som är akademiker, mest av alla profes­sioner i undersökningen.
  • 96 procent av de yngre och 86,5 procent av de äldre läkarna har även en partner med akademisk utbildning, mest av alla professioner i undersökningen.
  • 89 procent av läkarna anser att yrket bygger på vetenskap, mest av alla professioner i undersökningen.
  • 45 procent av läkarna ser främst sitt yrke som ett kall, mest av alla inom hälso- och sjukvården. (Prästyrket toppar med 81 procent.)
  • Läkare är den yrkesgrupp inom hälso- och sjukvården som känner att de har lägst arbetsautonomi. (Lärare enda av de undersökta yrkena som har lägre.)
  • 75 procent av läkarna anger att den ökade byråkratiska styrningen har negativa konsekvenser för deras kärnverksamhet, medan endast 2 procent anser att den ökade styrningen varit positiv.
  • Läkare är den yrkesgrupp som tjänar mest av de undersökta professionerna.