Jan-Ingvar Jönsson, huvudsekreterare för Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin och hälsa:

Vi ser det som nödvändigt att vi får möjlighet att ge en större andel medel till grundläggande forskarinitierade projekt snarare än till olika forskningsmiljöer som del av riktade satsningar. Vi har nått en punkt där Vetenskapsrådet tvingas säga nej till väldigt många duktiga forskare trots mycket lovande och spännande forskningsprojekt. Visst har flera av satsningarna på forskningsmiljöer varit framgångsrika, men det är väldigt svårt att nå transparens i ett sådant system. Jag tror inte heller att det främjar forskningsgenombrott, de kan inte beställas utan måste bygga på fria idéer ur vilka nya miljöer växer upp.

Den nya satsningen på klinisk behandlingsforskning hoppas vi ska förlängas, den är mycket värdefull och har förutsättningar att leda till ny kunskap och nya behandlingar.

Vi är i Sverige väldigt duktiga på patientregister och har tillgång till värdefulla biobanker och databaser. Tillsammans med landstingen har vi påbörjat en satsning på en mer effektiv samordning av detta. Att utbilda nya yrkeskategorier inom sjukvården som kan hantera den enorma mängden data tycker jag vore bra om regeringen belyser i propositionen.

Jag hoppas också att man kan ta upp behovet av bättre relationer mellan landsting och akademi. Vi har väldigt svårt att övertyga läkare och läkarstudenter att satsa på en parallell bana som forskare. Det finns inga incitament. Om sjukvården ska kunna utvecklas måste en förändring ske där.

Ingemar Petersson, forskningschef, Skånes universitetssjukhus:

Jag utgår från att forskningspropositionen gör ett omtag när det gäller den kliniska patientnära forskningen. Vetenskapsrådets och landstingens satsning på klinisk behandlingsforskning är ett steg i rätt riktning, men den skulle behöva permanentas och utvidgas så att det blir möjligt för fler och kanske lite mindre projekt att få stöd, för de utdelningar man gjort hittills har fullt förståeligt gått till ganska stora satsningar.

Något annat som är viktigt är infrastruktursatsningar. Det finns rimliga möjligheter att få finansiering till de stora satsningarna som kostar några 100 miljoner eller så. Men det finns ett infrastrukturgap kring 5–10 miljoner, där våra translationella forskare säger att de har mycket svårare att få pengar till framför allt laboratorieutrustning. Det finns en diskussion om att man ska använda ALF-medel till det, men min inställning är att de medlen ska användas till det de är till för, den kliniska patientnära forskningen.

Det skulle också behövas en nationell översyn av karriärtrappan för att se att det finns både tjänster och resurser på de olika nivåerna. Bildligt talat är flera trappsteg på dagens forskningskarriärstege så smala att man snubblar på dem. Det påverkar könsfördelningen, med en rimlig fördelning upp till docentnivå, men sedan en underrepresentation av kvinnor.

Eva Tiensuu Janson, dekan vid medicinska fakulteten, Uppsala universitet:

Vi hoppas att man ska höja basanslagen. Det kommer mer och mer propåer om att vi ska stå för meriteringstjänster till de yngre forskarna, och det innebär att det kommer att ligga en ökad börda på universiteten.

Sedan hoppas vi att satsningen på de strategiska forskningsområdena ska vara kvar, för det har så vitt vi kan se varit en väldigt framgångsrik satsning. Vi har fått signaler om att man kanske inte kommer att öronmärka de pengarna utan lägga in dem i basanslagen och det tror vi vore olyckligt.

Naturligtvis vill vi att man bevarar och bygger ut stödet till den kliniska forskningen. Det är ju ganska små summor i det stora hela, de stora anslagen har gått till grundforskning. Att vi har en stark klinisk forskning är viktigt även för att utveckla näringslivet i Sverige.

Den infrastruktur som behövs både för basal och klinisk medicinsk forskning blir allt dyrare. Vetenskapsrådet har fått betydligt mindre pengar till att stödja infrastruktur. Ska universiteten stå för dessa kostnader själva behöver det synas i ökade basanslag.

Sedan skulle jag önska att man gjorde om i högskoleförordningen så att biträdande lektorat går att förena med befattning som läkare. I dag kan inte unga läkare söka sådana meriteringstjänster om de vill arbeta kvar inom sjukvården.

Kerstin Nilsson, dekan vid mediciska fakulteten, Örebro universitet, och ordförande för Svenska Läkaresällskapet:

Samhället står inför stora utmaningar med att få mottagandet av nyanlända att fungera på ett bra sätt, och man kanske inte ska vänta sig stora nya satsningar i propositionen.

Min förhoppning är att man ska höja bas­anslagen till universiteten så att de får större möjligheter att själva prioritera sin forskning utifrån sina egna strategiska överväganden.

Vi är inte mot satsningar på strategiska områden, men om man gör nya sådana satsningar bör de utgå från de stora ohälsofrågorna. Om jag talar som ordförande i Läkaresällskapet driver vi ju frågan om jämlikhet i vården, och vi ser att det finns ett antal områden som är ojämlikt beforskade, till exempel multisjuka äldre. Det kan vara svårt att garantera att de blir beforskade om man bara höjer basanslagen, utan där kan det behövas riktade satsningar.

Den kliniska forskningen måste fortsätta att stärkas, och där kan man diskutera om forskningsråden ska lägga en större del på klinisk forskning. Jag skulle också välkomna om det fanns förslag för att stärka karriärvägarna för forskande läkare så att man kan attrahera fler, framför allt i yngre åldrar.

Eva Marie Rigné, FoU-samordnare, Sveriges Kommuner och landsting:

Vi vill gärna se en ny typ av forsknings- och innovationspolitik som passar bättre ihop med hur den reella kunskapsproduktionen ser ut. I dag är systemet framför allt inriktat på den universitets- och högskoleförlagda forskningen, men våra medlemmar utför ju väldigt mycket forskning och utveckling.

SKL har länge tyckt att staten, precis som för industrins del, borde vara med och finansiera branschforskningsinstitut som är inriktade på de verksamheter våra medlemmar står för. Vi skulle också gärna se att den typ av praktikinriktad forskning som finansieras av Vinnova och Forte får mer resurser.

Vi tycker också att det behövs ett lite annat kvalitetsbegrepp. Man har under lång tid talat om kvalitet som inomvetenskaplig excellens. Vi menar att forskning tillförs kvalitet från praktiska verksamheter, och det innebär en lite annan syn på vad som är god och viktig forskning och utveckling.

När det gäller hälso-­ och sjukvården ser vi att den gemensamma satsningen mellan staten och våra medlemmar på klinisk behandlingsforskning blivit kraftigt övertecknad direkt, och man skulle behöva satsa mycket mer på detta. Ett annat område där man skulle behöva göra mer är infrastruktursatsningar och biobanker.