Daniel Björn betonar att det inte handlar om en enstaka episod, utan att det är en viktig attitydfråga under utbildningen och för hela kåren. Men han berättar om en särskild händelse. Han hade förberett sig för en åtgärd på en patient tillsammans med en populär och charmig handledare, en överläkare. 

– Vi småpratade avspänt. Jag frågade honom lite om hans barn, och han berättade att en av pojkarna skilde ut sig lite från de andra. Han var lite känsligare, nästan lite feminin, sa han.

»Ja, snart kanske han börjar ha klänning också«, säger en annan närvarande i personalen och skrattar lite.

Överläkaren säger då snabbt, »Nej, det skulle han aldrig få göra!« 

– Därefter vänder han sig direkt till mig och säger öppet inför alla: »Så här är det nämligen Daniel, det kanske låter lite konservativt men det är nämligen så att jag är homofob«, så fortsatte han med det han höll på med ...

När Daniel Björn återberättar episoden är det inte svårt att se hur hårt den träffade honom. Han blev chockad. En omtyckt mentor som plötsligt säger att han inte tål sådana som han, en signal om att homosexualitet långt ifrån alltid är accepterat som något naturligt. Vad överläkaren indirekt talade om för Daniel var att om han hade vetat att han var bög så hade han inte varit välkommen att delta vid åtgärden. 

– Jag tyckte att den här läkaren var en härlig och karismatisk person, som dessutom hade bjudit in mig att vara med. Men jag blev som paralyserad. Jag kunde inte tänka på något annat i flera dagar efteråt. 

Daniel Björn är 26 år och går nionde terminen på läkarutbildningen. Han växte upp i en trygg och varm familj i Linköping där bägge föräldrarna och en rad andra släktingar är läkare. Han är verbal och välkomnande, och en person med många talanger. Han har till exempel tillbringat ett år som dansare i New York under ett studieuppehåll. Och han ger intryck av att vara en ung man som vet vad han vill. Det ledde också till att han så småningom konfronterade överläkaren.

Men det första han gjorde var att prata med kurskamraterna i sin grupp på sjukhuset. 

– Vi var en grupp där flera är öppet bisexuella. Alla blev upprörda av vad de hörde, och en av dem började till och med gråta när jag berättade om vad som hänt. 

Han kontaktade kursledningen och skrev ner sin historia. Han fick också höra exempel på att samma läkare hade utryckt sig på nedvärderande sätt i andra situationer, och bestämde sig.

– På måndag ringer jag honom, tänkte jag. 

Daniel Björn bad om ett samtal i enrum för att »ge lite feedback« och det fick han gärna.

– Jag sa att jag tyckte att han var en duktig pedagog och bra på flera sätt, men att jag aldrig känt mig så kränkt som vid den här händelsen. Han blev först väldigt paff, men började skratta och sa, »Men snälla Daniel, du förstår väl att jag inte är homofob! Det där är ju bara en jargong«. 

– Han började trassla in sig i konstiga resonemang om att jag minsann skulle varit med för 15 år sedan, då det var mycket värre, enligt honom. Men jag sa att jag inte köper det där. Jargong eller inte, homofob eller inte; han ska sluta uttrycka sig på det viset. Punkt. Och det talade jag om för honom.

Det är förmodligen inget­som alla som har känt sig kränkta skulle ha gjort. Och Daniel Björn håller med. 

Det kräver ett stort mått av självkänsla och civilkurage att stå upp emot den här typen av slängiga »skämt« från en överordnad person. 

Och för Daniel Björn var det här inte bara en enstaka trist händelse. Det var snarare droppen som fick bägaren att rinna över. 

– Jag säger inte att stämningen är homofob, men läkar­utbildningen är så heteronormativ. Man utgår från att alla är »straighta«, att det är normalt. Man frågar en manlig patient om han har fru eller flickvän därhemma. Det blir helt fel för en som är gay. Då möts man inte med respekt och man tappar förtroendet för läkaren som ställer frågan på det sättet. 

Daniel Björn har vetat sedan han var tio, tolv år att han är homosexuell. Men det dröjde tills han var 21 innan han blev helt öppen med det och »kom ut«.  

– Det var under första terminen på läkarlinjen. Det gick jättebra, min familj hemma i Linköping är helt underbar och accepterar mig som jag är, och jag har inga problem med kurskamrater eller med min identitet överhuvudtaget i dag.

– Men under min uppväxt har det ibland varit svårt. Även om jag har haft en bra omgivning så känner man hela tiden att man inte är rätt. Det finns hela tiden en underton av att det inte är helt okej. Det är svårt att hantera och man frågar sig vem man egentligen är. Jag var alltid rädd för att dricka för mycket på fester, och när jag gjorde det blev det i stället så att jag hånglade ext­ra mycket med tjejer. Det var extremt kluvet! 

Och det är med den erfarenheten Daniel Björn blir bekymrad över att fördomsfulla attityder lever kvar.  

– Jag vet att många har problem med sin identitet, de lever kluvna liv. Och de som ännu inte kommit ut, hur ska de någonsin kunna lära sig att acceptera sig själva, att vara stolta och kunna hjälpa andra som läkare, när den här inställningen lever kvar?

Daniel Björn är nöjd med det stöd han fick både från sin kursledning och från ledningen på kliniken där han praktiserade. Verksamhetschefen där tog honom på fullt allvar och tog upp händelsen med alla berörda, och i dag betraktar Daniel Björn incidenten som utagerad. 

– Men det var en viktig erfarenhet, och jag är stolt över att jag sa ifrån – att jag kan göra skillnad. Jag växte jättemycket. Men trots det återstår mycket att göra, anser han.

– Många har bilden att homosexualitet är accepterat i dagens samhälle, men det är det inte. Vi kan prata om det och vi vet hur man borde bete sig, men under ytan finns det många gamla fördomsfulla attityder kvar. 

»Inför HBTQ-certifiering inom hela vårdapparaten«

»Har du fru och barn hemma?« är en typisk fråga i anamnesen som kan upplevas provocerande och osynliggörande av personer som inte är heterosexuella.«  

Det säger Sven Grützmeier, ordförande i Föreningen homosexuella läkare. Han har tidigare fört fram de här åsikterna i Läkartidningen och jobbar envetet vidare för att öka medvetenheten om att alla människor inte är likadana, oavsett om de är patienter eller kolleger. 

– Det har blivit lite bättre med tiden, men fortfarande finns mycket kvar att göra, säger han.

– Jag har själv flera gånger upplevt situationer som den som Daniel Björn berättar om. I dag är jag välkänd, men många kolleger har svårt att vara öppna. Man låter sådana här episoder passera utan att säga något eftersom det kan bli så jobbigt.

Sven Grützmeiers råd är att införa HBTQ-certifiering inom hela vårdapparaten, med regelbundet återkommande utbildning för all personal.

»Läkarkåren och sjukvården lika heteronormativ som resten av samhället«

Det säger Jonas Ålebring, som sitter i Läkarförbundets förbundsstyrelse med särskilt ansvar för det som kallas lika­rättsfrågor.  

– Vi har sett i enkäter om diskriminering att den här frågan sällan kommer upp. Det tyder på att man ofta försöker undvika att berätta om delar av sitt privatliv, om man avviker från det som är normen. Och så ska det inte vara. Vi måste som organisation ha en tydlig ståndpunkt, för det är svårt för individen att driva frågan på egen hand. 

När det blir fel handlar det ofta om ovana att prata om de här sakerna, man vet inte riktigt hur man ska göra eller säga. Det blir inte alltid bra, och då gäller det att kunna medvetandegöra och reflektera för att göra bättre nästa gång.

– Vi utbildar våra förtroendevalda med det här perspektivet, det står mycket högt på agendan. 

Jonas Ålebring tycker ändå att flera av universiteten har blivit bättre på att att få in HBTQ-frågor i utbildningen.

– Men allt ansvar ligger inte på grundutbildningen. Det gäller naturligtvis genom hela karriären. 

– Den som behöver hjälp eller stöd ska kunna vända sig till sin lokala läkarförening eller direkt till oss på förbundet.