Svenska Läkaresällskapets tisdagssammankomst den 17 maj. Diskussionen i panelen med Jonas Sjögreen, Ove Andersson och Göran Stiernstedt leddes av Karl Sallin. I förgrunden Ingrid Eckerman, redaktör för Allmänmedicin. Foto: Maj-Lis Koivisto

I Norge kom man till stor del till rätta med allmänläkarbristen och svårigheterna att rekrytera läkare till mindre orter genom primärvårdsreformen 2001. Patienterna är i fastläkarsystemet listade hos en läkare som är egen företagare.

Listning var också något som paneldeltagaren Jonas Sjögreen varmt förespråkade. Han sitter i Svenska Läkaresällskapets arbetsgrupp En värdefull vård och presenterade sig som allmänmedicinsk aktivist.

I Göran Stiernstedts utredning »Effektiv vård« saknade Jonas Sjögreen ett förslag med patientlistor.

Valet att inte föreslå det var taktiskt, svarade Göran Stiernstedt.

– Vi ville sätta press utan att föreslå stora radikala förändringar som vi trodde hade små chanser att bli genomförda. Den största strukturella utmaningen nu är att vrida om mot ett mer primärvårdsinriktat system, sa han.

Frågan har diskuterats i ganska många år, sa Karl Sallin, moderator, och undrade hur Göran Stiernstedt såg på förutsättningarna att lyckas nu.

– Om vi ska klara att finansiera välfärden har vi inte något annat val än att ge primärvården mer tyngd, det är mer kostnadseffektivt, svarade Göran Stiernstedt.

Han nämnde också att den medicintekniska och digitala utvecklingen ger ökade möjligheter att ta hand om patienter utanför sjukhusen.

Jonas Sjögreen tyckte att utredningen underskattade den kris som primärvården befinner sig i och efterlyste konkreta förslag på lösningar på allmänläkarbristen.

– Att få tillräckligt många allmänläkare på plats går ju om man har en tioårsplan, då skulle man kunna fördubbla antalet, sa han.

Göran Stiernstedt höll delvis med.

– Vi hade kunnat vara skarpare där. Det är stora problem att ingen tar ett nationellt ansvar. Den svenska allmänläkarbristen har diskuterats i 40 år, sa han.

Debattörerna var överens om att det behövs mer av nationell styrning för att klara de utmaningar som primärvården står inför.

– Enskilda landsting kan inte genomföra de strukturella förändringar som behövs. Det krävs en nationell reform, sa Ove Andersson, ordförande i Distriktsläkarföreningen och andre vice ordförande i Läkarförbundet samt panelens tredje deltagare.

Att landstingens ansvar för hälso- och sjukvården är lagreglerat är en hämmande faktor som förhindrar en förutsättningslös diskussion, tyckte han. Det höll inte Göran Stiernstedt med om.

– Vi har principen om kommunalt självstyre, som i mycket är en tolkningsfråga. Lagstiftningen ställer ganska få hinder om man har beslutskraft. Men vi har en ny situation i landet med svaga parlamentariska underlag för regeringen, och det påverkar naturligtvis beslutskraften.

I publiken satt Ingrid Eckerman, redaktör för tidskriften Allmänmedicin och starkt oroad över bristen på allmänläkare.

– Varenda vårdcentral i Sverige bör av arbetsmiljöskäl upprätta en katastrofplan för den dag då deras läkarstyrka är halverad. När det inte går att rekrytera ersättare försvinner de fasta läkarna också. Var ska de 1 400 läkare som saknas komma ifrån? undrade hon.

Att Sverige borde arbeta mer med att locka specialister från andra områden till primärvården var ett förslag som kom upp från flera håll.

– Det finns en tro på att bara vi utbildar fler läkare blir de allmänläkare, men det är en misslyckad strategi därför att hela vårt system är sjukhusfixerat. Vi skriver i utredningen att andra specialister måste flytta ut från sjukhusen och tjänstgöra på vårdcentraler, det är otroligt viktigt, sa Göran Stiernstedt.

Läkarförbundet driver frågan om små läkarledda vårdcentraler som de mest effektiva, med den bästa kontinuiteten, och där både personal och patienter är nöjda. Den bilden problematiserades av Kersti Ejeby, verksamhetschef på Gustafsbergs och Djurö vårdcentraler.

– På en större vårdcentral finns bättre möjligheter att arbeta i team med specialister från andra områden, sa hon och tyckte att synen på de små mottagningarnas förträfflighet är gammaldags.

– Det som patienten tycker om är att bli igenkänd, men det ska inte förväxlas med bra medicinska innehåll och effektiv vård till patienterna. Det begås minst lika mycket fel på den lilla mottagningen som på den stora, sa hon.

Ove Andersson svarade att det behövs en mångfald och att man inte ska ändra på fungerande mottagningar, men att analyser som Läkarförbundet gjort visar att patienterna är nöjda med de småskaliga läkarledda mottagningarna, som också har den bästa arbetsmiljön.

Jonas Sjögreen höll med och tillade att även små mottagningar kan knyta till sig till exempel psykoterapeuter och sjukgymnaster.

– Om man i grunden har en fast läkare med en lista som har ett tak är det mycket lättare att använda sig av andra professioner. Det goda vardagssamarbetet spelar stor roll, och då är det svårslaget med små mottagningar med tätt samarbete mellan många olika kompetenser.

En som tydligt svarade på frågan om det är dags för ett svenskt fastläkarsystem var Erik Espman i publiken. Han gjorde delar av sin ST-utbildning i nordnorska Finnmark fylke. De fyra vårdcentraler där han arbetade hade svenska allmänläkare anställda.

– Uppenbarligen går det att locka svenska läkare till ett svårbemannat område. Det norska systemet har både nackdelar och fördelar, men autonomin är en stor del i att det är så mycket roligare att jobba där. Det känns lite fegt att inte bara dra igång i Sverige, tyckte han.

Fastläkarsystemet och »Effektiv vård«

I Norge genomfördes Fastlegeordningen 2001. Det är en primärvårdsreform som innebär att primärvården sköts av enskilda privatpraktiserande läkare, som patienterna listar sig hos. Fastläkarna har ansvar för patienten dygnet runt, och det behövs en remiss för att kunna gå till en specialist.

Utredningen »Effektiv vård« föreslår bland annat att tyngdpunkten i hälso- och sjukvården riktas mer mot primärvården, som ska ha ett dygnetruntansvar för patienterna. Den föreslår också att det ska krävas remiss för sjukhusbesök.