– Om alla gynmottagningar som finns i Stockholm tog emot skulle det inte vara något större problem. De privata gynmottagningarna har i sina avtal enbart att de ska utbilda, men inte hur, var, när, vem och vilka volymer, så utbildningsansvaret efterlevs inte. Det resulterar i att en del av oss inte får en plats, säger Eliya Syed, som arbetar som ST-läkare på Solna Centrum Vårdcentral och är ordförande i en ledningsgrupp för ST-läkare inom allmänmedicin som arbetar för att problemet ska få en lösning.

Det finns även en ekonomisk aspekt för de mindre mottagningarna, enligt henne. I gynekologi blir ST-läkarna inte lika självgående som inom andra områden, vilket innebär att handledarna inte kan ta emot lika många egna patienter.

Just nu försöker ST-läkarna skapa opinion för att lösa frågan.

– Bristen på randningsplatser inom gynekologi kommer i slutändan att leda till att det är färre specialister inom allmänmedicin som blir klara. Det finns ett begränsat antal ST-platser inom allmänmedicin och då kan inte några nya ST-tjänster tillsättas, säger Eliya Syed.

Att korta ner randningstiden på gynekologi för att lösa den akuta situationen är inget bra alternativ, tycker hon.

– Är man på ett ställe bara en månad lär man sig ju inte lika mycket. Tar man bort vår enda möjlighet att vara på gyn blir det inte bra.

Mats Ek, överläkare och medicinsk rådgivare på hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms läns landsting, håller med om beskrivningen av läget.

– Om vi inte gör någonting är det ett 30-tal personer som blir klara nästa år som saknar sidoutbildningsplatser i gynekologi. Men vi jobbar för att det inte ska bli så.  

Problemet att få fram utbildningsplatser i gynekologi för ST-läkare i allmänmedicin har funnits i flera år, men har nu accentuerats. Flera faktorer bidrar, enligt Mats Ek. Antalet ST-läkare i allmänmedicin har ökats i Stockholms läns landsting från 365 till 550 under de senaste åtta–tio åren. Utbildningsplatserna har tidigare främst funnits på sjukhusen, men allt eftersom de blir mer subspecialiserade hamnar de allmängynekologiska ärendena mer i öppenvården och i vårdvalet. Andra specialistutbildningar som akutmedicin konkurrerar också om platserna, berättar han.

Vad gör ni nu för att lösa problemet?

– Vi har tillsatt två studierektorer som på deltid systematiskt går igenom vilka öppenvårdsmottagningar vi kan ordna platser i, och vilka mottagningar som redan har utbildningsplatser som kan ta emot fler. Vi pratar med sjukhus utomläns också.

Landstinget ska ordna särskilda kurser som gör att ST-läkarna är bättre förberedda när de kommer till sin placering.

Det finns en oro bland ST-läkarna i allmänmedicin att lösningen innebär kortare placeringar och sämre kvalitet?

– Det är en risk. Men det är svårt för mottagningar att ta emot en person om tiden blir för kort. Vi försöker hålla utbildningslängden till ungefär åtta veckor.

Har mottagningarna ekonomiska skäl att inte ta emot ST-läkare?

– Visst är det så, det är ett av problemen. Inom gynekologi är det en rätt kort placering, åtta veckor, och initialt behövs rätt mycket handledning. Men man ska komma ihåg att ST-läkaren är en fri nyttighet, det är hemmavårdcentralen som betalar lönen. De besök som ST-läkaren tar emot genererar också intäkter till mottagningen.

För att locka fler öppenvårdsmottagningar att ta emot ST-läkare kan landstinget skriva tilläggsavtal som ger en extra ersättning. Vissa verksamheter har avtal sedan tidigare, men fler avtal kommer att skrivas, enligt Mats Ek.

I avtalen inom det fria vårdvalet finns skrivningar om att ta emot ST-läkare, men antalet är inte preciserat. Landstinget har inte haft möjlighet att konkretisera volymen, säger Mats Ek.

Så de mottagningarna slipper undan sitt utbildningsansvar?

– Slipper undan är fel ordval, de är inte ovilliga att ta emot ST-läkare. Men visst finns det utrymme för förbättringar i avtalen, säger Mats Ek.

Och ett förslag på förbättring kommer från ST-läkaren Eliya Syed, ordförande i ledningsgruppen för ST-läkare inom allmänmedicin:

– Utbildningsansvaret för ST-läkare inom allmänmedicin bör konkretiseras i vårdvalsavtalen med de privata gynaktörerna, säger hon.