Varför så pass få läkare väljer forskarbanan, och varför många av dem som påbörjar den hoppar av efter disputationen, har diskuterats i åratal. Det har talats mycket om bristen på incitament – lönemässiga och meriteringsmässiga – för läkare att forska, liksom om avsaknaden av tjänster som ger tid för forskning utan att man tvingas välja bort det kliniska arbetet.

Men Karin Dahlman-Wright, tf rektor för Karolinska institutet, lyfte upp en tredje faktor som också är viktig, nämligen hur projekten drivs.

– Om man kanske jobbar heltid kliniskt under perioder och sedan får loss några månader för forskning, då kan man inte utföra alla typer av projekt, utan man måste hitta lämpliga projekt och kanske också lämpliga team där man har olika kompetenser, där vissa kanske håller i projektet när andra är tillbaka på kliniken.

Förutom en nationell satsning på meriteringssystemet och på fler kombinationstjänster förespråkade Anna Nilsson Vindefjärd, generalsekreterare i den oberoende stiftelsen Forska Sverige, att forskningen ska utvärderas på samma sätt som andra uppdrag i vården. För det som inte mäts riskerar att nedprioriteras, menade hon.

– Man måste visa att det är ett värde satt på aktiviteten, och det gör man genom att utvärdera.

Anders Henriksson (S), vice ordförande för Sveriges Kommuner och landsting, SKL, tyckte att det var en klok tanke och framhöll att SKL arbetar med att ta fram ett »forskningsbokslut«, en sorts öppna jämförelser för den kliniska forskningen.  

– Att kunna jämföra vilka resultat vi har det tror jag skulle skapa en drivkraft.

Anders Henriksson menade att det finns en ökad insikt bland huvudmännen om att man behöver satsa på forskning, innovation och implementering om man ska klara framtidens utmaningar i vården. Han påpekade att SKL nyligen tagit fram ett »positionspapper« som lyfter den kliniska forskningens roll.

– Det finns en insikt att forskning är en del av ledningen och styrningen av hälso- och sjukvården på alla nivåer. Det har tidigare funnits en beröringsångest men i dag finns det en samarbetslängtan.

Det är möjligt att en sådan samarbetslängtan fanns, kontrade Christoph Varenhorst, forskare och specialist i kardiologi i Uppsala.

– Men det finns en ogynnsam konkurrens på klinikerna mellan klinisk produktion och forskning, och där tror jag att man måste ned på verksamhetschefsnivå. De måste få möjlighet att bland sina medarbetare prioritera forskning, och den prioriteringen måste synas i budgeten.