Från chef till ansvarig tillrättaläggare

Per Bleikelia, som leder Ringerike sjukhus i Norge, har flera gånger prisats för sin annorlunda men uppskattade ledarstil. Men, berättade han på seminariet som hade anordnats av Sveriges yngre läkares förening, Sylf, han var en ganska traditionell sjukhuschef fram till den dag han själv blev patient.

– Då tänkte jag, vem är det jag väntar på att få träffa? Är det vd? Nej, han är helt ointressant. Men det jag är intresserad av är att han har organiserat vården så att jag får bra behandling varje dag.

Och den avgörande punkten, konstaterade Per Bleikelia, är mötet mellan vårdpersonalen och patienterna. I stället för att fokusera på ekonomin började han se som sin främsta roll att ge goda förutsättningar för det mötet. Han till och med bytte titel från direktör till »ansvarig tillrättaläggare«.

Sitt ledarskap beskrev Per Bleikelia med två termer: relationsledarskap – att träffa och tala med sina anställda – och intentionsledarskap – att skapa en gemensam förståelse för uppdraget, men att sedan ge personalen frihet att lägga upp arbetet.

– Jag tror att det är en sjukdom att vi byggt en organisation som är mer upptagen av kontroll än av tillit.

Inte utan stolthet berättade han om en ny medarbetarundersökning, där 98 procent var mycket nöjd med ledningen.

– Det är mycket ovanligt på sjukhus. Det är ofta tvärtom.

Emma Spak, ordförande för Sylf, framhöll vikten av en närvarande chef och menade att ett problem är att chefer i dag ofta är chef för alldeles för många medarbetare. Hon berättade också om den bekymmersamma trend Sylf ser i sina medlemsenkäter, att unga läkare blir allt mer skeptiska till att bli chef ju längre de kommer i sin utbildning.

– Under de år vi har följt det har viljan att bli chef minskat. Det är extremt illavarslande.

Hans Karlsson, chef för avdelningen för vård och omsorg på Sveriges Kommuner och landsting, trodde att många blir lite skrämda av hur chefer behandlas.

– Det som händer är att dina tidigare arbetskamrater plötsligt misstror dig, inklusive fackliga organisationer och medarbetare. Det handlar om att övervinna misstron och skapa tillit och det tror jag är svårt för många att hantera.

Johanna Olsson, vice ordförande i patientföreningen Ung diabetes, påpekade att olika diabetespatienter har olika behov och undrade hur man på Ringerike sjukhus ser till att möta patienten just där hen befinner sig i livet. Per Bleikelia svarade att hans fokus ligger på de anställda.

– Genom att satsa på mina anställda satsar jag på patienterna.

Hans Karlsson trodde dock att det behövs specifikt fokus på brukarnivån.

– Personalen ser inte hela patientens resa genom vården. Chefens uppdrag är att få upp förståelse för patientperspektivet.

Emma Spak menade att den kanske viktigaste personen för att vården ska fungera bra är den verksamhetsnära chefen.

– På den nivån rekryteras tyvärr många på fel incitament. Man rekryterar folk som är fogliga och som ska föra besluten uppifrån och ned. Man kanske egentligen ska rekrytera ganska besvärliga personer som vågar ifrågasätta och sålla bland uppgifterna.

Hans Karlsson höll med om att en viktig roll för en chef är att vara ett filter. Han menade också att många i vården som blir chefer inte har fallenhet för det.

– Tyvärr är det för många enda vägen till en karriär. Sannolikt måste vi hitta andra vägar i systemet att göra karriär som också gör att min expertroll värderas.