– Man kan inte utbilda bort en dålig människosyn, sa Ulrika Westerlund, före detta förbundsordförande för RFSL, som representerade patientperspektivet i panelen på seminariet »Förutsättningar för jämlik vård för alla«.

Hon berättade om sin partner, som genomgått mastektomi och skulle bröstscreenas. Partnern uppfattas vanligtvis som man. Innan besöket hade de kontaktat mottagningen för att ta reda på om det skulle gå bra att genomföra undersökningen trots mastektomi och fått positivt svar. När partnern sedan dök upp i receptionen ifrågasattes närvaron. »Varför är du här, din fru måste komma själv, fattar du inte att vi inte kan genomföra undersökningen på dig, det här är för kvinnor«, fick både partnern och övriga patienter i det öppna väntrummet höra.

– Det blev en obehaglig scen i receptionen på grund av ren inkompetens, att man inte förstår transpersoners livssituation och hur de ser ut. När sådana här berättelser sprids bidrar det till att hbtq-personer undviker vården och därigenom riskerar att drabbas av ohälsa, sa Ulrika Westerlund och berättade att det inom hbtq-gruppen finns ett sämre förtroende för olika samhällsinstitutioner inklusive vården än bland allmänheten i övrigt.

Andrea Asplund, ST-läkare i allmänmedicin och fackligt engagerad i Stockholms läkarförening, berättade att hbtq-frågor aldrig togs upp under hennes långa utbildning.

– Under utbildningen och i yrket finns övervikt åt klassiska medicinska vetenskaper som anatomi, farmakologi, fysiologi, och en undervikt åt de mjuka kunskaperna som exempelvis konsultationstekniker och vårt sätt att möta patienten där den befinner sig. Som allmänmedicinare har vi övat konsultationstekniker med videoinspelning, analys och självreflektion, och det hade varit ett bra tillfälle att även få hbtq-kompetens, men man tog inte det tillfället när jag gick den kursen, sa hon.

Sven Grützmeier, överläkare vid Venhälsan på Södersjukhuset och ordförande i Föreningen homosexuella läkare, berättade om en bristande hbtq-kompetens generellt inom läkarkåren.

– De flesta saknar utbildning om hbt-frågor och hbt-personers liv, det borde vara obligatoriskt men är inte det. Man kan missa sjukdomar för att man är okunnig om sexualteknik och till exempel inte vet att när det gäller könssjukdomar och homosexuella män ska man odla prov både från mun, urinrör och ändtarm, sa han. 

Att kunskap är avgörande för att skapa förtroendefulla relationer var panelen överens om, men också att personal inom vården behöver bli medvetna om attityderna som finns.

– En undersökning som Sylf gjorde bland underläkare visade att var tredje hade upplevt diskriminering. Inom vissa delar av läkarkåren tillåts homofobiska uttalanden. Vi måste titta inåt och begrunda vad det är vi sprider och säga ifrån om någon har en unken attityd, sa Martin Ahlström, ST-läkare och ledamot i Sveriges yngre läkares förening, Sylf.

– Hbtq-personer är ju individer, precis som alla andra. Finns det ett särskilt bemötande för dem? frågade Jonas Ålebring, ledamot i Läkarförbundets förbundsstyrelse och moderator för seminariet.

– Det finns inte en universell formel som passar alla, varje patientmöte är unikt. Anledningen att någon kommer till oss är inte etnicitet eller att den är en hbtq-person utan patienten har ju ett läkarbesöksärende och det är det vi ska fokusera på. Ha problemet i fokus och ställa öppna frågor för att få så mycket information som möjligt, sa Martin Ahlström.

– Du kan inte veta vem som är hbtq-person. Poängen är ju att ha ett bemötande som leder till ett så bra lika-bemötande som möjligt för alla, inte ett särskilt hbtq-bemötande. Inte ställa frågor som tvingar personen att ljuga eller komma ut fast det inte är helt nödvändigt, sa Ulrika Westerlund.

Seminariet arrangerades av Läkarförbundet, Sylf, Läkarförbundet Student och Föreningen homosexuella läkare. Ett 40-tal åhörare, varav ett 15-tal som arbetar inom vården, hade hittat till Kulturhuset för att delta.