Det var många perspektiv och tankar kring frågan om kontinuitet i vården när Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund på tisdagen arrangerade en heldag i ämnet.

Vid den avslutande paneldiskussionen lyftes ett antal saker fram som kan göras för att förbättra kontinuiteten. En av dessa var att läkarna själva kan ta ett större ansvar vad gäller till exempel deras egen tillgänglighet, trots att en arbetsvecka har ett begränsat antal timmar.

– Det är viktigt att det finns ett genomtänkt system. Då har man uppbackning för att kunna vara ledig – men detta är ett arbete där man inte är utbytbar. Det betyder att man måste »committa« sig. Även om man inte står på schemat så kan man vara tillgänglig, antingen via en kollega på kliniken eller annan personal. Det är inte att fläka sig, utan man sparar mycket egen tid och bekymmer med sådana ömsesidiga förtroenden, sa Nina Rehnqvist, kardiolog och docent i internmedicin, samt ordförande i Statens beredning för medicinsk och social utvärderings nämnd.

Hon menade även att om det från början finns en god kontinuitet mellan läkare och patient, så går det att göra väldigt mycket för patienten utan personliga möten.

– Jag kunde vara »inte tillgänglig« på sjukhuset, men ändå tillgänglig om det fanns en kontinuitet. Då behövde jag inte se patienten. Det räckte med ett telefonsamtal eller att få ett kort från Hawaii med någon fråga. Har man en långvarig relation kan man ratta väldigt mycket tillsammans, med mycket enkla medel.

Nina Rehnqvist fick medhåll av Jonas Ekström, överläkare och klinikchef vid Västmanlands sjukhus i Sala.

– När man väljer det här yrket ingår något mer. Det återspeglas i våra ersättningar. När man är senior överläkare och tjänar motsvarande vad en vd tjänar, då kan man faktiskt kräva lite mer. Det ingår att ta ett större ansvar för sina patienter. Jag tror att det är generationsfråga. När jag tittar på yngre läkare så är det mycket mer nio till fem-jobb. Jobbet måste förstås kunna kombineras med familjeliv och intressen i övrigt. Men det blir också mer belönande för doktorn, skulle jag säga, om man tillåter sig mer kontinuitet, sa han.

Jonas Sjögreen, allmänläkare och ledamot i Läkaresällskapets arbetsgrupp för projektet »En värdefull vård«, lyfte fram att mötet och förtroendet mellan patient och läkare är mycket viktigt för kontinuiteten. Han efterlyste en annan organisering av allmänläkare, som är mer lik den som finns i andra länder.

– Att ha ett system där alla invånare har en egen allmänläkare är inte svårt att ordna. Det finns i de flesta andra västländer. Det finns ingen anledning att dela upp vilka grupper som behöver en egen allmänläkare mer eller mindre, det är lika bra att smeta ut det jäms över. Det gör dessutom att man förtydligar det personliga ansvaret, vem som har ansvar för varje individ.

På tal om andra länder fanns även Maaike Giezman, specialist i allmänmedicin vid Töcksforspraktiken i Årjäng, med i paneldiskussionen. Tidigare under dagen hade hon presenterat exempel på hur kontinuiteten i nederländsk primärvård fungerar. Bland annat att det nu finns bra journalsystem för läkarna, samt att nederländska allmänläkare är tvungna att finnas tillgängliga på kliniken ett visst antal dagar i veckan.

Det senare var något som Jonas Sjögreen tog fasta på.

– Får man förtroendet att vara allmänläkare i Sverige ska man också kunna vara tillgänglig och ge kontinuitet. Det vill säga: jag måste vara tillgänglig på min arbetsplats ett visst antal dagar per år. Är jag inte det måste jag ansöka om undantag. Det ska ingå i jobbet och reglerna för att det här mötet ska komma till stånd, sa han.

I kontrast till läkarnas ansvar diskuterades även bättre villkor och arbetsmiljö för vårdpersonalen. Det rådde stor enighet i panelen om att detta är en mycket viktig del för att kunna förbättra kontinuiteten och minska antalet hyrläkare.

– Man måste göra jobben och arbetsplatserna attraktiva. Då kan man locka tillbaka massor av specialister i allmänmedicin som i dag inte håller på med allmänmedicin, många som jobbar halvtid som skulle kunna jobba heltid, många äldre som skulle kunna jobba långt efter 65 år. Det finns källor att ösa ur. Det är den vägen man måste gå, sa Jonas Sjögreen.

Hans Rutberg, professor och överläkare vid Linköpings universitetssjukhus ansåg att en del av det ansvaret ligger en bit upp i beslutsnivån.

– Just på frågan om kontinuitet tror jag att verksamhetschefen kan bidra mycket. Säga att »på vår klinik prioriterar vi detta«. Jag tror det finns mycket kvar att göra på den nivån för att få PAL (patientansvarig läkare, red anm) och fast vårdkontakt att fungera.

En annan aspekt gällande kontinuitet handlar om journalföring och så kallade e-hälsotjänster. Panelens deltagare var överens om att det är viktigt med bra information i journalerna för att patienter till exempel inte ska behöva upprepa hela sin sjukdomshistoria när de möter en ny läkare.

På en fråga om hur journalerna faktiskt ser ut i Sverige svarade Linda Almqvist, chefsjurist på Inspektionen för vård och omsorg, att:

– Överdokumentation är en av våra största patientsäkerhetsrisker. Det finns uppställt i patientsäkerhetslagen vad som ska finnas i en journal. Men det återfinns bra mycket mer i journalerna än så. Det tynger journalerna och det går inte att selektera fram de viktiga uppgifterna. Man går förlorad i de administrativa processerna. Dokumentera lagom, uppmanade hon.

Samtliga föreläsningar från etikdagen går att se i efterhand via denna länk. Den avslutande panediskussionen börjar efter cirka 393 minuter.