Ett tjockt molntäcke har lagt sig över skidstadion i Idre fjäll. Termometern visar en minusgrad och det fyra kilometer långa spåret är preparerat med hårt packad konstsnö. Calle Halfvarsson och Marcus Hellner passerar stadion. För första gången har det svenska A-landslaget, utvecklingslaget och juniorlandslaget i längdskidor samlats på samma träningsläger. Tanken är att de unga framtidslöftena ska få inspiration genom att träna med sina förebilder.

Per Andersson öppnar förardörren, viker ut de långa benen och spänner på sig pjäxorna. 2013 blev han tillfrågad att bli läkare åt landslagstruppen – ett uppdrag som innebär ungefär 90 dagar på olika läger eller tävlingar per år. Hans anställning är på 25 procent, fast det blir ofta fler timmar än det står i kontraktet. Han kallar det för ett drömjobb.

– Det är fascinerande att se det mest extrema som en människokropp rent fysiologiskt kan åstadkomma. Uthållighetsidrott är min stora passion, säger han och kliver ur bilen.

– Jag gillar att se var gränserna går. Jag tilltalas mycket av utveckling och att göra det omöjliga möjligt.

En annan sak han gillar är avsaknaden av hierarkier. Teamet är sammansvetsat och drivs av en gemensam passion för sporten. Alla ses som viktiga pusselbitar.

– Vi har tydliga ansvarområden, samtidigt är det en väldigt jämlik miljö. Och vi har väldigt kul ihop.

Men den här säsongen är det inte bara det tjocka molntäcket i Idre fjäll som hänger över längdskidåkningen. Först stängdes den norska världscupvinnaren Martin Johnsrud Sundby av för dopning eftersom han inte haft tillstånd för sin astmamedicin. I samma veva blev det känt att det norska laget hade nebulisatorer med saltvattenlösning i vallabussen på tävlingar. Åkare som inte har diagnostiserats med astma berättade att de erbjudits astmamedicin. Och trots att det frikostiga användandet har kritiserats tänker det norska teamet inte sluta.

I september kom nästa skandal. Den anabola steroiden clostebol hittades i den norska stjärnan Therese Johaugs urinprov. Enligt henne har hon fått i sig steroiden genom salvan Trofodermin som hon fått av landslagsläkaren Fredrik S Bendiksen för att behandla sina sönderbrända läppar. Den norska läkaren tog på sig hela skulden och avgick.

Per Andersson tror inte att det handlar om systematisk dopning. Han känner med sina kollegor, men beskriver deras misstag som oförlåtliga.

– Det är extra allvarligt att det handlar om en anabol steroid, som är den allvarligaste substansen att dopa sig med.

Gråzonen mellan prestationshöjande metoder och dopning har växt. Det har till och med höjts röster för att tillåta dopning under kontrollerade former. Per Andersson skakar lätt på huvudet.

– Allt ställs på sin spets moraliskt. Ska man göra allt som inte är förbjudet?

Ett annat omdebatterat exempel är syrgasmasker, som de finska åkarna använde förra säsongen. Metoden finns inte på den internationella antidopningsbyrån WADA:s dopninglista, vilket bland annat beror på att användningen inte går att spåra. Men i år har Internationella skidförbundet infört ett förbud mot syrgasmasker på tävling.

Per Andersson pratar med låg röst, ger ett eftertänksamt men samtidigt öppet intryck. Han ser en aning sliten ut.

– Så här i efterhand känner jag mig mest ledsen efter allt som skett. Det känns som om idrotten hamnar i skymundan av etiska och moraliska tvivel, säger han och går mot den blågula vallabussen som står parkerad intill skidstadion. 

Där väntar ett ryskt tv-team som ska intervjua honom. I och med dopningsskandalerna har trycket från medierna blivit enormt. Men det handlar även om en mer allmän utveckling.

– Det har blivit en medikalisering av idrotten, inte minst skidåkningen. Framgång är så tydligt förknippad med att vara frisk. Det gör att läkarna får en mer och mer central plats i organisationen.

Skidåkarna utsätts för ständigt ökande belastning, bland annat på grund av att nya material utvecklas som gör att de kan åka snabbare, och befinner sig hela tiden på gränsen till vad de klarar. 

Det ryska tv-teamet undrar om de får göra intervjun inne i bussen. Det får de. Bland de 800 skidorna därinne pågår ett koncentrerat arbete. Skidor slipas, vallas och justeras av de vana vallarnas händer. Då och då kommer landslagsstjärnor in för att hämta sina färdigpreparerade skidor. Kvällen före har Per Andersson informerat vallateamet om det svenska antidopningsarbetet apropå fallet med Therese Johaug.

– Oavsett om du är tränare, aktiv, vallare, doktor eller fysioterapeut ska du veta vilka våra grundläggande värderingar är.

Den ryska journalisten börjar med att fråga om det aktuella skadeläget i truppen, men kommer snabbt in på de norska dopningfallen.

– Nu väntar en stor utmaning för att sporten ska bli av med dopningen. Lyckas vi inte med det har vi ingen sport kvar om några år, säger Per Andersson och fortsätter: 

– Som doktor har jag ett stort ansvar att hålla sporten ren och bara ge medicin till dem som behöver det. Det handlar om läkaretik. Vi har en nära kontakt med våra åkare och de vet att de bara får medicin om de har en sjukdom.

Den ryska journalisten undrar vilka åkare som har astma i det svenska laget. Per Andersson vill inte svara och hänvisar till patientsekretessen. Han tycker att kontakten med medierna är svår. Allmänintresset för åkarnas hälsa är stort och han förväntas därför säga mer än han skulle göra om vanliga patienter.

Tv-teamet tackar för sig och kliver ur bussen. Att göra intervjuer i vallabussen är ovanligt.

– Men jag tror att det är bra att de får se att vi inte har några syrgasmasker hängandes på väggen. Vi har bestämt oss för att vara så transparenta som möjligt, säger Per Andersson.

Han får med sig ett par skejtskidor märkta »Pliggen« av vallarna. De flesta kallar honom det.

– När jag var liten trodde jag att det var mitt riktiga namn, säger han och skrattar.

Det underliga smeknamnet har sin historia i hans Leksandssläkt. Han farfar letade spik som han sedan sålde och var så duktig på det att han fick namnet Spiken. Hans son kallades i sin tur Nubben. Och när Nubben fick Per blev han Pliggen – en sorts små tränitar som används till att fästa ihop skosulor.

I skidspåret runt stadion åker välkända ansikten förbi. En av dagens uppgifter är att testa stakningsstavar. Per Andersson småpratar med Emma Wikén medan han spänner på sig skidorna. Han tränar med skidstjärnorna när det går. Dels för att han gillar att åka skidor, dels för att lära känna åkarna bättre och få information i ett tidigt skede. 

I dag ska han hålla ett öga på en åkare som har börjat träna efter en förkylning, men av erfarenhet vet han att det brukar dyka upp en del annat också.

– Något händer när åkarna är i en miljö där de känner sig trygga. Jag tror inte de ser mig som en doktor i spåret, där är jag mer en av dem. Det blir spontana möten och jag får information som jag aldrig skulle ha fått annars.

När han bromsar in efter första varvet har han redan fått flera frågor. Några om olika skador och en från en åkare i ungdomslandslaget som undrar om hon borde ha skaffat tillstånd för en astmamedicin hon använt. Det som hänt i Norge har skapat oro bland de svenska åkarna. Till och med de som har en diagnostiserad sjukdom och behöver medicin blir osäkra.

Själv är Per Andersson trygg med rutinerna och säger att det som hänt i Norge inte skulle kunna hända i Sverige. Grunden för antidopningsarbetet handlar enligt honom om att bygga relationer.

– Vi är jättenoga med dokumentation och har förstås riktlinjer, men till syvende og sidst handlar det om tillit. Jag och de aktiva behöver ha en nära relation och en väldigt djup tillit till varandra. 

Relationerna är det han uppskattar mest med tjänsten. Han berättar om gårdagens träning då han åkte och pratade med Emma Wikén i en timme, för att sedan stanna till och beundra utsikten på fjällets högsta punkt tillsammans med Daniel Richardsson.

Säsongen följer cykler som påverkar det medicinska arbetet. Under försäsongen tränar de aktiva väldigt hårt och risken att drabbas av överbelastningsskador är därför stor, sedan kommer tävlingssäsongen då en viktig uppgift är att hålla dem friska från infektioner. I slutet av säsongen dyker överbelastningsskadorna upp igen.

– Och under april ska det som man skjutit upp och fått fixa med silvertejp lappas och lagas, säger Per Andersson. 

Han har varit sporttokig sedan barnsben. Som nioåring började han med rodd, och har en gedigen elitidrottskarriär bakom sig. Han har deltagit i två OS, 1992 och 1996, kommit sexa i VM och vunnit fyra individuella SM-guld.

Kärleken till idrotten ledde även till att han följde i sin pappas spår och utbildade sig till idrottslärare. Efter några år började han också undervisa i matematik, fysik och kemi. I samma veva svalnade intresset för sportsidorna i lokaltidningen. Per Andersson blev sugen på en ny utmaning. Han sporrades att läsa vidare tack vare rodden, en sport som har sina rötter djupt i den brittiska akademiska myllan och där de flesta utövare är akademiker.

– Allt i mitt liv fram till dess handlade om idrott. Jag kände att jag ville göra något annat. Så av någon anledning sökte jag in till läkarutbildningen när jag var 29 år.

Han kom in på utbildningen i Uppsala. Där träffade han människor med helt andra intressen.

– Jag glömmer aldrig när vi var på en lägerskola. Det var hockeykväll och när jag kom in i tv-rummet såg jag att alla tittade på tv. Men till min förvåning var det »Skärgårdsdoktorn«. »Ska vi inte se på hockey«, undrade jag. »Aldrig i livet«, svarade de.

Fast idrotten skulle snart komma in i hans liv igen. I Uppsala fick han bo hos Lassi Karonen, som han lärt känna när de rott kyrkbåt i Dalarna. Per Andersson hade sett en talang i honom men inte lyckas övertala honom att satsa. Nu hade Lassi Karonen ändrat sig.  

– Vi gjorde en deal. Jag fick bo hos honom gratis om jag lärde honom ro. Och så hade jag ett till krav – han skulle förhöra mig på anatomin. 

Så inleddes deras framgångsrika samarbete som skulle pågå i nästan tio år. Per Andersson tränade Lassi Karonen parallellt med läkarutbildningen. Åren ledde även till en djup vänskap mellan dem.

Men han var noga med att skilja på rollerna som tränare, vän och läkare. På OS i Peking 2008 vann Lassi Karonen enkelt sin semifinal. Men på kvällen blev han rejält förkyld. Skulle han få tävla i finalen? Per Andersson var på den tiden AT-läkare på Mora lasarett.

– Jag gick till vår doktor och sa: »Jag är Lassis tränare, inte hans doktor, så du måste ta det här beslutet.«

Som landslagsläkare har han stor nytta av bakgrunden som elitidrottare och tränare.

– Jag kan prata med de aktiva och tränarna på deras språk, säger Per Andersson, som numera är specialist i allmänmedicin. De senaste åren har han arbetat halvtid som distriktsläkare på Leksands vårdcentral. Han tycker att allmänmedicinen utgör en optimal grund för uppdraget.

– Det är så otroligt mycket olika saker som kan dyka upp, och mycket hänger ihop. Det kan vara allt från infektioner till ortopedi, gastroenterologi, psykiatri och kardiologi. 

Han har även stor hjälp av ett 30-tal svenska specialistläkare som är knutna till ett idrottsmedicinskt nätverk som han ofta konsulterar.

Den svåraste utmaningen är att besluta om åkare kan tävla i ett mästerskap.  

– Vaknar någon upp och är sjuk måste jag ta reda på om det är en viros på gång – då kan det bli en hjärtmuskelinflammation om åkaren ger sig ut i mördarbacken. Men det kan också bero på att vi är på hög höjd och det är torr luft eller att nerverna spökar.

Några procents nedsättning för åkarna är som om en vanlig människa skulle ha 40 graders feber, förklarar Per Andersson. Han använder sig av mjölksyratest och pulsmätning för att få vägledning. I bland tar han blodprov. Men vanliga prov, som CRP, fungerar dåligt på gruppen.

– Man måste byta glasögon helt när man går in i den här populationen. Jag tror inte jag har fått ett enda blodprov som varit utanför referensintervallet för de här åkarna – någonsin.

Ibland brukar Per Andersson ta ut åkarna, be dem träna på ett visst sätt och studera pulsutvecklingen. Ett annat knep är att prata med vallarna.

– De känner åkarna otroligt väl och märker om de uttrycker symtom för att de är nervösa eller för att något är fel.

I Läkarförbundets etiska regler för idrottsmedicinsk verksamhet står det att läkaren måste vara medveten om att lojalitetskonflikter kan uppstå. I reglerna understryks att förutsättningen för läkares medverkan är att »hans auktoritet som medicinsk expert oinskränkt erkänns och upprätthålls«.

– Jag bestämmer. Det är aldrig någonsin någon som har ifrågasatt det. Det är jag tacksam över.

Per Andersson har även ett eget motto: Han ska kunna se åkarna i ögonen även efter att deras karriärer är slut.

– Jag måste ta ansvar för att vi bedriver träning och tävling på ett säkert sätt, så att åkaren inte får några men av sitt elitidrottande. De som slutar på grund av skador följer vi upp tills de är färdigbehandlade.

En av de mest dramatiska händelserna under hans tre år som landslagsläkare inträffade inför OS i Sotji 2014. Strax före avresan drabbades fem åkare av magsjuka när de laddade upp i Davos. Per Andersson blev beordrad dit för att avgöra vilka som kunde åka till OS. Han körde hela natten, kom fram en halvtimme före det chartrade planets avgångstid och blev tvungen att fatta blixtsnabba beslut.

– Om någon insjuknar på planet kanske hela OS-truppen insjuknar. Få virussjukdomar är så smittsamma som caliciviruset. Det var ett pusslande: vem har delat rum med vem, vem har varit sjuk och vilka har använt samma toalett? 

Det visade sig att han gjort rätt bedömningar. Ingen mer blev sjuk och truppen tog elva medaljer – Sveriges bästa OS någonsin. Efteråt hyllades han som en av hjältarna bakom medaljbragden.

Förmiddagsträningen är slut och åkarna har duschat. Inne i den svagt belysta matsalen dukas lunchbuffén fram intill stora flaskor med handsprit. Skidåkarna lassar upp smått ofattbara berg med pasta och tomatsås på tallrikarna. De måste äta mycket och ofta. Kosten har fått en allt större roll i landslagets satsning. För några år sedan anställdes en kock och i år förstärktes teamet med ytterligare en näringsfysiolog. Per Andersson samarbetar nära dem. I år har man testat ett nytt projekt. De aktiva har haft en sensor i underhudsfettet som mätt blodglukosen under fem dygn.

– Då kan man se vad som händer under natten. Sjunker blodglukosen för mycket vet vi att vi får ett kortisolpåslag som i sin tur leder till att immunförsvaret försämras. 

Utifrån resultatet utformas individuella kostprogram som inte bara anger vad de aktiva bör äta, utan också när de ska äta för att må bra.

Men längdskidåkning är samtidigt en sport där det finns en påtaglig risk att utveckla en ätstörning. 

– Vi kan inte sticka under stol med att prestationen är avhängig att du har en optimal tävlingsvikt och det är svårt att hitta den rätta balansen. Där måste jag ta ett medicinskt ansvar, säger Per Andersson.

Sofia Henriksson är en av dem som öppet berättat om sina ätstörningar. Förra året blev hon uttagen till U23-VM, men Per Andersson sa stopp eftersom hon vägde för lite. Efteråt har hon sagt att hon är tacksam att han agerade.

På Per Anderssons arm sitter en Apple-klocka som han kikar på med jämna mellanrum. Då och då går han i väg och tar ett samtal. Han har en anställning vid Sveriges olympiska kommitté på 25 procent. På OS i Rio var han chefsläkare för den svenska OS-truppen.

En av hans uppgifter är att ta hand om en medicinsk telefonlinje dit de 250 svenska idrottarna som är anslutna till SOK kan ringa. Det brukar bli 20–40 samtal om dagen, som kan handla om allt från en lättare infektion till någon som skadat ett knä på ett träningsläger i Azerbajdzjan.

Nyligen slutade Per Andersson på Leksands vårdcentral och flyttade till Stockholm. Snart blir han verksamhetschef för ett nystartat idrottmedicinskt centrum som han har grundat, GHP idrottscentrum. Idén har han burit på i många år. Tanken är att bilda en plattform för svensk idrottsmedicin som integrerar arbetsfysiologi, medicin och nutrition. Verksamheten ska i första hand rikta sig till toppidrottare, men även »elitmotionärer«. 

Men vändningen i karriären oroar honom också en aning. Flera av hans patienter på Leksands vårdcentral grät när han slutade och han säger att han kommer sakna dem också. Genom arbetet på vårdcentralen, som ligger drygt fem mil från närmaste sjukhus, har han lärt sig att handlägga det mesta.

Som landslagsläkare tycker han att det är viktigt att ha en fot i den kliniska verksamheten.

– Ibland kan jag känna att jag är i en fantasivärld. Det här är så otroligt skilt från akutmottagningen på Mora lasarett eller Leksands vårdcentral. Min utmaning nu är att bibehålla den medicinska förankringen.

Han nickar mot landslagsstjärnorna som sitter vid bordet intill och dricker kaffe.

– Ärligt talat vet jag inte ens om jag ser dem som patienter.

Ett mål med arbetet i längdlandslaget är att stärka det förebyggande medicinska arbetet för att minska risken för akuta skador. De senaste åren har styrketräningen därför blivit en större del av träningen. Den här eftermiddagen kör Per Andersson aktiveringsövningar i gymmet med Daniel Richardsson, som återvänt till landslaget efter sin långloppssatsning. Syftet är att få honom att staka snabbare genom att förbättra hållningen. Daniel Richardsson böjer sig ned med rak rygg och utskjuten rumpa och tar tag i skivstången. 

– Känslan ska vara att benen bara är en förlängning av sätet. Där ja, bra!, berömmer Per Andersson.

Daniel Richardsson gillar att Per Andersson har ett förflutet som tränare och elitidrottare.

– Det gör att han förstår processen med träning och återhämtning. Han vet till exempel hur det känns i kroppen när man belastar den tufft.

De två har en speciell relation. Två veckor efter att Per Andersson blev landslagsläkare var skidstjärnan inblandad i en trafikolycka. Under ett däckbyte blev han och en vän påkörda av en husbil. Vännen omkom direkt och Daniel Richardsson trasade sönder sitt knä. Korsbandet gick av och ledkapseln och flera ligament skadades.

Efter olyckan sattes ett intensivt rehabiliteringsarbete in, men det var osäkert om Daniel Richardsson skulle kunna fortsätta sin karriär, och ytterst tveksamt om han kunde delta i OS i Sotji. 

– Vi satte honom på ett extremt rehabiliteringsprogram. Individer som Daniel har en helt annan fysiologi än vanliga människor. Muskelfunktionen är så vida mer potent.

Landslagsstjärnan återhämtade sig snabbt. Han deltog inte bara i OS, utan vann ett stafettguld och ett individuellt brons. Av de sex OS som Per Andersson deltagit i är OS i Sotji ett av dem han håller allra högst.

– Det var otroligt starkt att uppleva när Daniel lyckades vinna med tanke på de tragiska omständigheterna. 

Vilka känner du mest gemenskap med, idrottare eller läkare?

Svaret kommer blixtsnabbt, utan någon tvekan.

– Idrottare. Idrotten är min själ.

 

Per »Pliggen« Andersson

Ålder: 45 år.

Bor: Stockholm, hus i Leksand.

Familj: Skild, tre barn.

Medicinsk specialitet: Allmänmedicin.

Intressen: Vara med mina barn. Och så är jag väldigt intresserad av kommunikation. Har kvar min sista tävlingsbåt så jag kan gå ut på Siljan när det är spegelblankt.

Bakgrund: Idrottslärare, utbildad inom idrottsfysiologi på GIH. Läkarexamen vid Uppsala universitet 2007, specialist i allmänmedicin. Har forskat inom muskelfysiologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Karriär som elitroddare som avslutades år 2000. Tränare åt roddaren Lassi Karonen 2003-2012. Lagläkare åt Leksands IF och IK Brage. Läkare åt landslaget i längdskidåkning sedan 2013 och chefsläkare på OS i Rio 2016.  

Aktuell: Läkare åt landslaget i längdskidåkning.

Viktigaste läkarfrågan: Att vi få mer tid att ta hand om de kroniska sjuka patienterna.

Viktigaste hälsofrågan: Minska skillnaderna i hälsa mellan olika grupper i befolkningen och förbättra hälsan för dem som mår sämst.

När träffade du en patient senast: 30 september i år.

Senast lästa bok: Lena Andersson »Utan personligt ansvar«.

Oanad talang: Är bra på att dansa bugg.

Motto: Jag ska kunna se elitidrottarna i ögonen även när jag möter dem efter karriären. Det försöker jag utgå ifrån i alla beslut jag tar.

I akutväskan under tävling:

»Jag vågar knappt säga det högt, men jag har salbutamol. Sedan har jag adrenalin, betapred, stetoskop, blodtrycksmanschett, smärtstillande mediciner, betablockad både per oralt och intravenöst, Voltaren som kan ges intramuskulärt, antihistamin. Jag har också en skalpell, spruta, bedövning och läkemedel för att blodet ska koagulera snabbare.«