Ute är det snålblåst och trädkronor som skiftar färg och fäller löv. Inuti riksdagshuset på Helgeandsholmen är det lugnt på gränsen till ödsligt. Det är fredag och de flesta av riksdagsledamöterna arbetar hemifrån. Men inte stockholmaren Barbro Westerholm. 

Hon går raskt genom den tidigare bankhallen i Västra riksdagshuset, passerar långa korridorer, åker uppför en rulltrappa, går förbi plenisalen och en rad storslagna porträtt av manliga politiker. Sedan dyker en gjutjärnsstaty av Pippi Långstrump upp i gången till det gamla riksdagshuset, följt av »kvinnorummet«. Där stannar Barbro Westerholm till en kort stund. Det lilla rummet kom till efter en fempartimotion 1989, i vilken man pekade på den manliga dominansen bland riksdagens porträtt och föreslog att även kvinnorna borde lyftas fram. På väggen sitter bland annat ett porträtt av Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i riksdagen.

Barbro Westerholm öppnar en hissdörr och kliver in. Hon vet hur det är att bana väg. 1979 blev hon Socialstyrelsens första kvinnliga generaldirektör, och nu är hon äldst – eller årsrikast som hon själv föredrar att kalla det – i riksdagen med sina 83 år.

I riksdagen känner hon sig hemma. Hon har suttit här sedan 1988 i två omgångar. Nu är hon inne på sin sjunde mandatperiod för Liberalerna. Med bakgrunden som läkare har socialutskottet blivit hennes naturliga politiska fält. 

– Kanske är det den långa och trogna tjänsten som gjort att jag har fått riksdagsdirektörens gamla rum, säger hon med en blinkning och öppnar dörren till det rymliga arbetsrummet.

Hon är klädd i mörka byxor, lågskor och en grå kavaj med Rosa bandet på vänster sida och ger ett nyfiket, vänligt och beslutsamt intryck.

På hyllorna står rader med pärmar, på anslagstavlan hänger teckningar från några av de nio barnbarnen och på väggen hänger ett hedersmedlemskap i föreningen Homo-, bi- och transliberaler. På den röda, låga soffan ligger en banderoll med texten »Jag har ju makt och jag törs«. En gåva från arrangörerna bakom en Pridefestival i Göteborg. Texten syftar tillbaka till en central händelse i Barbro Westerholms karriär.

Året är 1979. Sedan några veckor tillbaka sitter Barbro Westerholm på posten som Socialstyrelsens generaldirektör. Hennes första uppgift är att minska ned personalen med en tredjedel utan att säga upp någon enligt riksdagsbeslutet. Den svåra uppgiften upptar hennes tankar då några upprivna medarbetare berättar att myndighetens trappa har ockuperats. Barbro Westerholm går ut för att ta reda på vad demonstranterna vill och möts av en grupp RFSL-medlemmar som skanderar: »Nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort«. En har sjukanmält sig på grund av sin sexuella läggning samma morgon för att visa på det bisarra i att homosexualitet klassas som en sjukdom. 

Barbro Westerholm lyssnar på ockupanterna och lovar på stående fot att arbeta för en friskförklaring. Det blir en del sura miner i myndighetsledningen, som tidigare sagt nej i flera år till RFSL:s krav, men efter två månader tas sjukdomsstämpeln bort.

– Jag kunde väldigt lite om hbtq-personers villkor. Men hur kan kärlek mellan två människor vara fel? Det var ett väldigt enkelt beslut, säger Barbro Westerholm om sitt snabba beslut och tillägger:

– Sedan hade jag lite tur. Jag hade jobbat med den här klassificeringen av sjukdomar som föredragande doktor på Socialstyrelsen och visste att styrelsen hade mandat att göra förändringar.  

Modet fick hon även tack vare sin läkarutbildning, som gav henne handlingsfrihet. 

– När man får en tjänst som generaldirektör och har ett annat yrke i grunden är man inte beroende av uppdraget utan kan lämna närsomhelst. Jag visste att det var brist på kliniska farmakologer och behövde inte kompromissa med mig själv. 

Händelsen gjorde Barbro Westerholm till en gayikon. För henne personligen blev det en ögonöppnare och ett startskott på en livslång politisk kamp för homo-, bi- och transpersoners rättigheter, som bland annat lett till partnerskapslagen och möjlighet för homosexuella att adoptera eller få barn genom insemination.

Hon har i princip gått med i alla Pridetåg, förutom ett när hon återhämtade sig efter en höftoperation. När tåget passerar Hornsgatspuckeln på Södermalm tänker hon alltid på sin far som växte upp i närheten. Hon tänker på det han lärde henne som barn: »Leben och leben lassen« – (ungefär) människor måste få leva sina liv som de själva väljer så länge det inte skadar andra. Det gav henne vägledning i mötet med ockupanterna och har fungerat som en moralisk kompass genom livet. 

Barbro Westerholm föddes 1933 på Östermalm i Stockholm, under de oroliga åren innan andra världskriget bröt ut. Hon var ensambarn. Pappan var försäkringstjänsteman och var omgift. Eftersom han betalade underhåll till sin första fru, tog Barbro Westerholms mamma arbete som kontorist för att ekonomin skulle gå ihop. 

Barndomen präglades av kriget med oro, ransonering, mörkläggning och kalla rum. I flickskolan präntades ett budskap in i de unga eleverna: skaffa er ett yrke, gör er inte ekonomiskt beroende av en man.

Barbro Westerholm fick inspiration till sitt framtida yrkesval av en väninnas pappa som var barnläkare och senare generalläkare. Han förespråkade yrkets många fördelar. 1953 började Barbro Westerholm på läkarutbildningen på Karolinska institutet. Väl magstarkt, tyckte släkten.

– »Måste du ta i så?«, sa de. »Kan du inte nöja dig med en kortare utbildning, som sjuksköterska eller sjukgymnast? Flickor gifter sig ju ändå«, säger Barbro Westerholm.

Hennes dröm var att bli barnläkare, precis som barndomsvännens pappa.
Utbildningstiden präglades av hårt slit, men också en stark klassammanhållning. I Barbro Westerholms årskurs gifte sig flera klasskamrater med varandra. Ett av paren var Barbro och Peter, som senare skulle bli kirurg. De gifte sig 1959, blev legitimerade läkare under det följande året och blev senare föräldrar till fyra barn.

Under tredje terminen fick Barbro Westerholm syn på en annons på Kemikum där farmakologiprofessorn letade efter personer som ville bli amanuenser på hans institution. Hon hoppade på erbjudandet, undervisade och påbörjade en forskarkarriär. Där lärde hon sig föreläsa utan manuskript, en färdighet hon har haft stor nytta av som politiker.

Nygift med ett barn på väg jobbade hon som underläkare på toraxmedicin på Karolinska sjukhuset, men kom fram till att det blev för tufft att kombinera jourer och livet med småbarn. Hon la det kliniska arbetet och planerna på att bli barnläkare på hyllan, med tanken att återvända om några år, och fick ett doktorandstipendium på farmakologen. Det tog henne i sin tur till Medicinalstyrelsen, där hon arbetade med läkemedelsfrågor ett par gånger i veckan och på så vis hamnade mitt i en av världens största läkemedelstragedier.

1961 uppdagades det att talidomid, som såldes under namnet Neurosedyn i Sverige och ansågs lämpligt för gravida kvinnor med sömnbesvär och illamående, orsakade allvarliga fosterskador.

Barbro Westerholm var gravid och själv mycket nära att ta läkemedlet innan biverkningarna blev kända. Men eftersom hon inte hade särskilt svåra graviditetsbesvär, spolade hon ned tabletterna i toaletten. 150 missbildade barn föddes i Sverige – jämngamla med Barbro Westerholms äldste son.

Ett omfattande arbete drogs igång för att undvika att en liknande katastrof skulle inträffa. Barbro Westerholm fick i uppgift att ta fram ett förslag på ett register över läkemedelsbiverkningar.

1965 inrättades Läkemedelsbiverkningsnämnden, där hon blev verkställande ledamot; en tid som hon beskriver som bland de roligaste i karriären. Likt detektiver tog nämnden sig an biverkningslarm och bet sig fast tills eventuella bovar bland läkemedelsföretagen oskadliggjorts.  

– Vid bedömningen av en anmälan om en läkemedelsbiverkan gällde det att hålla alla alternativ öppna. Ett exempel är när det rapporterades om att sjukvårdspersonal löpte risk att föda skadade barn efter kontakt med en tvål som heter hexaklorofen. Vi gjorde en jättestor undersökning och upptäckte att det inte handlade om tvålen – utan om rökning under graviditeten, säger hon och lutar sig en aning framåt i stolen. 

Där blev det också uppenbart för henne att Sverige behövde ett individbaserat receptregister för att kunna bedöma de anmälningar som kom in. Men både Läkarförbundet och politikerna sa nej till idén av integritetsskäl. Det skulle dröja 36 år innan registret blev verklighet. 

När Barbro Westerholm blev erbjuden tjänsten som generaldirektör för Socialstyrelsen stod hon inför ett slutgiltigt vägval. Antingen tackade hon ja och gav upp tanken på att bli kliniker eller så tackade hon nej och hoppade på en tjänst som underläkare på akutmedicin i Huddinge. 

Familjen höll rådslag. Det yngsta barnet, som var 9 år, undrade över hennes möjligheter att ta semester. Svaret blev att hon inte skulle kunna bestämma över sin semester som underläkare, däremot kunde hon det som generaldirektör. Den tio år äldre dottern var i sin tur påverkad av skriverierna efter att Birgitta Ulvhammar blev generaldirektör för dåvarande Skolöverstyrelsen och därmed Sveriges första kvinnliga generaldirektör någonsin.

– Hon sa: »Mamma, om du inte du vågar, vill och visar att kvinnor kan ta sig an sådana jobb, hur ska det då gå för mig?« Det är klart, då måste man anta den utmaningen.

På myndigheten var Barbro Westerholm ett välkänt ansikte efter åren som medicinalråd, men som kvinna och hög chef ifrågasattes hon däremot bland annat av landstingsråden. 

– Det där ordet »lilla vän« kom i olika tappningar. Det blev tydligt att man måste vara bättre än de manliga generaldirektörerna. Hela tiden vara påläst och ha medarbetarna med sig.

Efter tips från en inredningsarkitekt blev det lite bättre. Inför ett möte med läkemedelsindustrin skaffade hon en låg soffa till gästerna och en hög kontorsstol åt sig själv.

– Det fungerade! När de där mäktiga männen klämde ihop sig i soffan så blev de verkligen hopklämda och i underläge.

Som generaldirektör stack hon ut hakan på fler sätt. Väl mycket, tyckte en del, och när förordnandet var på väg att gå ut fick hon höra att det inte skulle förlängas. Då ordnade hon nytt jobb själv. Hon ville inte som några andra generaldirektörer råka ut för att sättas i en skrubb på regeringskansliet för att utreda något som ingen skulle få glädje av.

Före tiden på Socialstyrelsen hade hon inte brytt sig särskilt mycket om politik. Hon gick och röstade, men mer än så var det inte. Men under de sex åren som generaldirektör dök flera viktiga frågor upp där myndigheten tog ställning varpå det sedan tog stopp. 

– När vi snubblade över alla möjliga problem, från fosterdiagnostik till hjärndöd/hjärtdöd, så hade vi en åsikt om det i Socialstyrelsen. Men jag tyckte inte politiken hade de stora öron som den borde ha att lyssna med.

Barbro Westerholm märkte att makten att förändra fanns hos politiken. Men att hon blev politiker var delvis tack vare en medresenär på en flygresa. Hon berättade om sitt jobb och de pratade om framtiden. Medresenären rådde henne att bli politiker. En idé som slog an hos henne. Hon läste igenom alla partiers socialpolitiska program och kände sig omedelbart hemma i dåvarande Folkpartiets åsikter.

– Så jag skrev till Bengt Westerberg, och vi kom överens om att jag skulle börja verka politiskt när jag hade lämnat Socialstyrelsen.

Sista augusti 1985 slutade hon som generaldirektör och första september blev hon medlem i Folkpartiet. Hon blev medicinsk chef på Apoteksbolaget och var senare vice ordförande i WHO:s styrelse tills hon 1988 – 52 år gammal – tog plats i Sveriges riksdag. Där fortsatte hon driva frågorna som Socialstyrelsen hade arbetat för. Flera av dem gick i mål. Det blev ett Folkhälsoinstitut, en enhet för läkemedelsepidemi, en satsning på genusforskningsprofessurer, en tobakslag och en partnerskapslag.

Barbro Westerholm pratar gärna och intensivt om frågorna som blivit hennes följeslagare. Men hon aktar sig för att bli personlig och brukar råda andra politiker att hålla familjen utanför offentligheten. Själv har hon kallats för satans utsände, fått avföring på posten och hennes barn har mordhotats av en psykiskt sjuk person.

– När jag får kritik för något jag tror på är det inte svårt att klara. Det svåra är när mina barn har hotats, de har inte valt det här livet själva.

Hon är inte rädd för att ta sig an kontroversiella ämnen. Flera av frågorna hon drivit, som surrogatmoderskap och ensamstående kvinnors rätt att skaffa barn genom insemination, rymmer svåra etiska frågeställningar.

– Där tror jag att min läkarutbildning spelar in. Jag tycker det är en viktig roll som riksdagspolitiker att ta sig an de knepiga frågorna och inte primärt de frågor man vinner val på.

För ett par år sedan fick ensamstående kvinnor rätt att skaffa barn via insemination. Barbro Westerholm, som la sin första motion i frågan 1992, firade beslutet med bubbel tillsammans med den liberala riksdagsgruppen och kansliet. Men hon är mycket frustrerad över att genomförandet dröjer. Inom landstingen har verksamheten ännu inte kommit igång. 

– Det är skandalöst. Metodiken finns ju redan, säger hon.

När det gäller surrogatmoderskap, eller värdmoderskap som hon hellre kallar det, har hon ändrat åsikt. 1985 hade tre barn fötts av svenska kvinnor åt barnlösa par. Då väcktes frågan om ett ge lagstöd åt surrogatmoderskap. Barbro Westerholms spontana reaktion blev ett nej. Men efter en del funderande, bland annat i Statens medicinsk-etiska råd där hon är medlem, ändrade hon sig. I dag är hon för altruistiskt surrogatmoderskap, men tror att det bästa är att kvinnan som bär barnet och den blivande mamman inte står varandra nära. 

Kampen mot tobak är en annan fråga som har följt Barbro Westerholm genom karriären. 

– Min pappa ville ha sällskap när han rökte och därför lärde han mig röka när jag var 14 år. Jag rökte i tio år men slutade när jag och min man gifte oss och hade fått kontrakt på en för dyr våning.  

På den tiden var riskerna med rökning okända.

Som nybliven politiker gick Barbro Westerholm med i en tobakgrupp i riksdagen som arbetade för att minska rökningen. I gruppen fanns kvinnor från samtliga riksdagspartier. Varje år skrev de envist motioner med förslag på olika åtgärder, men fick alltid avslag.

1992 kom en ljusning. Den ansvarige ministern Bo Könberg (L) var positiv till en tobakslag. Resten av regeringen ansåg dock att en folklig opinion saknades. Då bestämde sig tobaksgruppen för att det envisa motionerandet inte räckte, de måste väcka opinion. De lierade sig med andra antitobaksgrupper ute i samhället och kontaktade journalister som skrev artiklar om tobakens skadeverkningar. Antitobaksföreningarna uppvaktade i sin tur riksdagsledamöterna och 1993 röstades tobakslagen igenom.

– På ett år var en opinion skapad i medierna med jättebokstäver. Av det lärde jag mig att det är bra att ha en opinion om man ska komma i mål.

Barbro Westerholm beskriver politiken som ett maratonlopp. Det gäller att bita sig fast och envist fortsätta driva sina frågor. Nu ligger hennes fokus på äldrefrågor, och hon utesluter inte en till mandatperiod i riksdagen. Hon vill skjuta upp pensionsgränsen, lyfta fördelarna med livserfarenhet i yrkeslivet, ta bort åldersgränsen för mammografi och bekämpa »ålderismen« med åldersdiskriminering som konsekvens. Och så vill hon få acceptans för ordet årsrik som synonym till gammal eller äldre. 

– Årsrik står för att man är rik på levda år, rik på kunskap och rik på något som man bara kan leva sig till: livserfarenhet.

Vård i livets slutskede utifrån individens behov är en annan hjärtefråga, som hon bland annat har debatterat i Läkartidningen. Hon vill utreda om Oregonmodellen är möjlig att införa i Sverige. I den amerikanska delstaten finns en lag som innebär att en obotligt sjuk patient som befinner sig i livets slutskede kan be om att få en dödlig dos läkemedel för att avsluta sitt liv. Läkemedlet förskrivs av läkare, och patienterna måste uppfylla vissa kriterier. Genom en samvetsklausul kan läkare säga nej till att medverka i det läkarassisterade självmordet.

– Jag märker att ju mer årsrik man är, desto mer positiv blir man till att ha den här valfriheten i livets slut.

Om hon själv blir liggande på ett vård- och omsorgboende, vill hon ha en katt. För att må bra måste man känna sig behövd, hävdar hon bestämt. 

– Om jag ligger där på mitt yttersta och det hoppar upp en katt som vill bli klappad, behövs jag faktiskt.

Utanför arbetsrummets fönster börjar det skymma. Det är sen eftermiddag, snart väntar helgen. Men några punkter återstår fortfarande på Barbro Westerholms agenda, bland annat att skriva ett nyhetsbrev och förbereda ett samtal om etikkurser på läkarutbildningarna.

På lite längre sikt har hon planer på att skriva en bok. Inga memoarer – det finns redan för många, tycker hon – utan en bok om sina politiska hjärtefrågor för att se till att de inte glöms bort. 

Hon har inga problem med att bli äldre så länge hon har utmaningar kvar, och hon vill fortsätta driva sina frågor. 

– Men jag lovar inget för framtiden. Det räcker med att läsa dödsannonserna i tidningen för att se att den ena kurskamraten efter den andra försvinner.

Barbro Westerholm

Ålder: 83 år.

Bor: På Östermalm och fritidshus i skärgården.

Familj: Gift sedan 56 år med kirurgen Peter, fyra barn och nio barnbarn.

Bakgrund: Läkarexamen vid Karolinska institutet 1959, disputerade på farmakologen 1964 på av­handlingen »Frisättning av histamin och 5-hydroxytryptamin in vitro«. Verkställande ledamot av Läkemedelsbiverkningsnämnden 1965–1970, medicinalråd vid Socialstyrelsen 1971–1974, medicinsk expert på Apoteksbolaget 1974–1979 och generaldirektör på Socialstyrelsen 1979–1985. Riksdagsledamot för Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) 1988–1999. Ordförande för Sveriges pensionärsförbund 1999–2005. 2006 återvände hon till riksdagen där hon fortfarande sitter. 2007 blev hon hedersdoktor vid farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet, hon är även hedersledamot av Svenska läkaresällskapet och Apotekssocieteten.

Aktuell: Riksdagens äldsta ledamot och flitig debattör i Läkartidningen.

Senast lästa bok: Stefan Zweigs »Världen av i går« som är på 479 sidor och bara kan läsas en bit i taget. En annan bok som ligger på nattygsbordet är Marianne Rundström Passés »De ofrivilliga pensionärerna«. Den är färdigläst, men jag går tillbaka till den litet då och då.

Oanad talang: Under skoltiden ritade jag serier.

Intressen: Cykla på öar tillsammans med min man. Orkneyöarna är en favorit. Rensa sly vid vårt fritidshus, lyssna på klassisk musik.

När träffade du en patient senast? 1961, när jag vikarierade på internmedicin på Karolins­ka sjukhuset.

Viktigaste hälsofrågan: Att människor ska känna sig behövda.

Viktigaste läkarfrågan: Läkare måste få tid att stanna upp ibland och reflektera tillsammans med annan vårdpersonal. Jag upplever att man bara springer i dag, man hinner inte fundera över vad som har gjorts bra och vad som har gjorts dåligt.

Mest stolt över i karriären: De beslut jag fått vara med och fatta som ger människor möjlighet att välja hur de vill leva sina liv.

Motto: Ge inte upp vad du tror på, motståndaren är ofta mycket tröttare än du själv.