Bakgrunden är att Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för oredlighet i forskning bedömt att det förekommit oredlighet i två vetenskapliga artiklar kopplade till kirurgen Paolo Macchiarni. Bristerna har enligt expertgruppen varit så allvarliga att samtliga medförfattare till artiklarna ska anses vara skyldiga till oredlighet i forskning.
CEPN:s expertgrupp menar att det finns förmildrande omständigheter, framför allt för de juniora forskarna som enligt expertgruppen stått i beroendeställning till Macchiarini och övriga ledare av forskningsgrupperna. Trots det anser CEPN:s expertgrupp att om en vetenskaplig artikel är behäftad med så allvarliga brister att vetenskaplig oredlighet kan konstateras, måste samtliga medförfattare iklä sig ansvar för det.
De aktuella artiklarna har totalt 23 respektive 12 författare.
Efter att CEPN:s expertgrupp uttalat sig i frågan har Karolinska institutet begärt in yttranden från samtliga författare till de två artiklarna. I dessa yttranden framkommer att medförfattarna inte håller med om att de gjort sig skyldiga till oredlighet.
Ett argument som flera medförfattare lyfter fram är att de haft perifera roller och bidragit i väldigt liten utsträckning till de aktuella artiklarna.
En person, vid tillfället doktorand, skriver i sitt yttrande till KI:
»Att som i mitt fall anses vara skyldig till oredlighet i forskning efter att hjälpt en kursare med MRI-analyser i ett stort projekt som sedan visar sig ha stora brister är ej adekvat.«
Samma person lyfter även fram ett annat argument för att samtliga medförfattare inte borde anses skyldiga till oredlighet. Det handlar om svårigheten för forskare inom ett område att bedöma data och resultat från ett annat område.
»Att som expertgruppen anse att alla medförfattare till en artikel med 23 författare från 15 institutioner kan hållas ansvariga för fel som begåtts i forskningsprocessen tyder på en stor brist på insikt i hur tvärvetenskaplig forskning bedrivs. (…) Det är en omöjlighet att som konsulterad forskare verifiera alla resultat med rådata från forskare på andra institutioner.«
En annan medförfattare, som också beskriver sin roll som liten, skriver i sitt yttrande:
»När jag godkände manuskriptet tittade jag rigoröst på mitt eget textbidrag, och så långt det var möjligt korrektheten i texterna från de andra författarna. Men hur kan jag, en utbildad ingenjör och matematiker, förväntas säkerställa sanningshalten i arbeten som jag inte bidragit till eller är expert på?«
Flera medförfattare vill även poängtera att de inte fick se slutversionen av manusen för godkännande.
»Jag läste manuskriptet noggrant och gjorde flera förslag mot bakgrund av de data som tillhandahölls med manuskriptet. Nästa sak jag såg var den publicerade artikeln. Det säger att jag aldrig fick en chans att granska och godkänna den slutliga versionen som gick till Nature Communications för publicering«, skriver en av dem.
En annan medförfattare till artikeln i Nature Communications avslutar sitt yttrande till KI så här:
»Min åsikt, vilken jag har framfört till redaktionen på Nature Communications, är att åtgärder bör vidtas för att dra tillbaka den här artikeln.«
För att kunna göra en bedömning av medförfattarnas ansvar har Karolinska institutet bett att få hjälp av bland annat Kungliga vetenskapsakademien, KVA. I ett mejl till KVA skriver Henrik Grönberg, vikarierande prorektor, att KI anser att ansvarsfrågan gällande medförfattare är svårbedömd, principiell och av stor vikt, och att de därför efterfrågar akademiens syn på frågan.
I svaret tar KVA bland annat upp det så kallade Vancouver-protokollet, utformat av International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE). En av de fyra grundkriterierna som där anges för medförfattarskap lyder: »Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.«
Vidare skriver KVA att flera vetenskapliga artiklar som varit behäftade med fusk eller oredlighet har innehållit ett stort antal medförfattare, och att man kan spekulera i huruvida detta varit en strategi från huvudförfattarna för att ge sken av brett stöd för resultaten och slutsatserna, och eventuellt försöka dölja oredlighet.
Å andra sidan skriver KVA att medicinsk forskning har ändrat karaktär sedan Vancouver-protokollet först formulerades. Enligt KVA är dagens forskning ofta metodologiskt omfattande, och kan inkludera flera olika metoder som utförs av medförfattare som är experter på just sina metoder. Det har bidragit till att det ofta är många medförfattare till publicerade artiklar, och att den som är expert på en viss metod kan sakna fullgoda förutsättningar för att ta ansvar för de slutgiltiga resultaten.
Dessutom tar KVA upp aspekten med beroendeförhållanden mellan medförfattare i underordnad ställning och huvudansvariga forskare, särskilt om dessa är mycket seniora eller berömda.
Slutsatserna är att det inte är självklart att alla medförfattare i en studie som bedömts innehålla fusk kan ställas till svars för hela den publicerade studien. Det är inte heller självklart, enligt akademien, att en junior forskare eller en person i beroendeställning, kan fritas ansvar. Bedömningen måste göras från fall till fall, avslutar KVA.
Karolinska institutet väntas fatta slutgiltigt beslut i slutet av november.
Läs mer:
