Jag gick ut läkarlinjen -99. Vi fick inte lära oss att hålla brytpunktssamtal, men jag minns att jag såg läkare göra det under AT. Tyvärr mest dåliga exempel. En läkare ställde sig vid fönstret, långt ifrån patienten, när han berättade för patienten att han var döende.

Under min förs­ta mottagningsplacering som grön ST-läk­are inom onkologin »tvingades« jag ge många svåra besked. Plötsligt var jag ensam med patienten på mottagningsrummet. Jag hade ont i magen, kände mig nervös och osäker. Jag minns särskilt en kvinna, hon var mitt i livet – kom mer eller mindre direkt från jobbet och så skulle jag förmedla att hon hade bröstcancer. Det var riktigt jobbigt. I dag känner jag mig trygg i sådana situationer. 

Men jag fick lära mig på egen hand. Jag läste på, övade och pratade med kollegor. Jag började forska om när anhöriga får veta att deras kära är döende och bad om att få undervisa i att hålla svåra samtal. För jag vill inte att de yngre läkarna ska känna som jag gjorde!

I dag ser jag en förändring, både bland ST-läkare i onkologi och bland läkarstudenter. Att inte bara prata om det rent medicinska, utan även om det emotionella, är självklart för dem.

Inför ett brytpunktssamtal tänker jag igenom vad jag behöver förmedla: »Var är vi och vart är vi på väg?« Det är mitt jobb att förklara – vi är här på kartan och vi är på väg hitåt. 

Under samtalet pejlar jag in vad patienten vet och vill veta och bemöter hela tiden det emotionella. Om någon blir jätteledsen, kan man inte börja prata om smärtlindrin­gen utan måste först bekräfta att man ser att patienten är ledsen. Man behöver inte vara någon superpsykolog eller extra god person för att klara det. Det handlar egentligen bara om att träna på att vara medmänniska.

Det är viktigt att prata om både vad vi kan och inte kan göra. En annan sak jag brukar förmedla är att det är patienten som bestämmer, även när kroppen och livet förfaller.

Svårast är när patienten blir alldeles stum. Då brukar jag säga att jag ser att beskedet var oväntat – och att patientens reaktion är helt normal. Min uppgift är att normalisera reaktioner, egentligen oavsett vilka de är.

Det som berör min egen sårbarhet mest är när väldigt unga personer drabbas. Då brukar jag bekräfta för mig själv att jag får bli ledsen.  

Det har hänt att jag har gråtit tillsammans med en patient. Jag tycker det är okej om tårarna svämmar över – det visar på empati. Det vik­tiga är att min sorg inte tar plats. Patienten och de anhöriga ska alltid ha huvudrollen.

Läs även: 

Här lär sig läkare hålla de svåra samtalen

Gunnar Eckerdal: »Det största misstaget är att inte närma sig frågan alls«

Christel Wihlborg: »Vi får inte tro att vi vet vad som är viktigt för patienten«