Jag var ganska intresserad av brytpunktsamtal redan som AT-läkare. Då var jag ensam läkare på ett sjukhem och brukade fråga patienterna: »Hur tänker du om du skulle bli sämre – har du några särskilda önskemål?«. Det var inte så vanligt att göra på den tiden. Man pratade inte med de äldre, utan körde bara på. 

Jag tror egentligen inte läkare är rädda för att prata om döden, men det kan vara svårt att känna när tajmingen är rätt. Jag tycker att man ska vara frikostig – sträcka ut en hand till alla patienter med allvarlig sjukdom genom att fråga hur de tänker om framtiden med sin sjukdom. Många är jättetacksamma för det.

Fast en del läkare klampar på något alldeles förfärligt. Jag har träffat patienter som berättat om besök på akuten med ett brutet ben, då läkaren kommit in och sagt »jag ser att du är palliativ«.

Men det största misstaget är att inte närma sig frågan alls. Den vanligaste anledningen är nog en känsla av att det tar för lång tid. Man tänker att just i dag är det kaos och så man skjuter upp brytpunktssamtalet fastän man vet att det borde göras. Eller så intalar man sig att det är någon annans ansvar.

Om man går ifrån ett samtal med känslan av att det inte blev bra, måste man påminna sig om att alla samtal inte kan bli perfekta.

En gång träffade jag en patient som var väldigt sjuk i sin cancer. Personalen sa att han var ledsen, men inte hade förstått hur sjuk han var. Jag gick in till honom och sa att vi måste prata om hans sjukdom. Han svarade inte, tittade bara på mig. Jag tänkte att jag skulle vänta in honom och vara tyst en stund. Han tittade på mig, jag tittade på honom, han tittade ned. Då tog jag hans hand, varpå han drog undan den. Sedan satt jag tyst en stund till, tills han sa åt mig att gå. Dagen efter träffade jag honom i matsalen. Då sa han »Jag var nog inte så charmig i går, nu kan vi prata«.

Andra gånger har patienter sagt att jag varit känslokall eller informerat om saker som de inte har velat veta. Då kan jag ändå känna alibi för mig själv, för det finns inget alternativ – man måste gå in i det, även om jag kan tänka att jag borde ha lagt fram det annorlunda.

Jag tycker att det är väldigt bra att få återkoppling från kontaktsjuksköterskan efteråt. Vi hjälper varandra mycket. Ibland har jag tänkt att jag gjort allt rätt, men så har hon sagt »nästa gång kanske du inte behöver titta på skärmen hela tiden«.

Jag brukar ge ganska vardagpraktiska råd till yngre läkare inför brytpunktssamtal. Förbered dig ordentligt genom att läsa journalen så du kan sjukdomshistorien! Planera så du får vara ostörd och låt alltid en anhörig vara med. Starta samtalet genom att göra en gemensam agenda om vad ni ska tala om. Tänk att du är en medmänniska – inte bara en doktor, under samtalet. Du måste få en relation till personen, du kan inte bara sitta där som en robot! Mot slutet brukar jag skriva en sammanfattning som en daganteckning i journalen, trycka ut den och be patienten läsa.

En annan sak jag lärt mig är att man kan behöva »tända av samtalet« för att det inte ska bli för sorgligt. Jag växlar mellan att prata om sjukdomen och den dåliga prognosen, för att sedan småprata om något vardagligt. Sedan kan man gå tillbaka till det tunga igen. Många patienter är tacksamma för det. Det låter kanske konstigt – men det kan till och med finnas utrymme för humor.

Många gånger, när jag tar en patient i hand, vet både jag och patienten att det troligen är sista gången vi ses. Vi säger det med ögonen, men jag tycker inte man behöver säga det med munnen också. 

Läs mer:

Här lär sig läkare hålla de svåra samtalen

Christel Wihlborg: »Vi får inte tro att vi vet vad som är viktigt för patienten«

Hanna Dahlstrand: »Det har hänt att jag gråtit med en patient«