Det är Anders Rydvall, läkare vid Norrlands universitetssjukhus och doktorand vid institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap vid Umeå universitet, som i två enkätstudier undersökt vilka attityder och argument som är mest betydelsefulla vid svåra bedömningar gällande terminalt sjuka patienter.

– Detta etiska dilemma är något som många, inklusive de närstående, känner till. Men svårigheterna i den här sortens situationer uppstår ofta när vårdgivare känner rädsla för att bli kritiserade för att »inte göra allt«. Dessutom förekommer obehagskänslor inför att komma med negativa besked och ta emot reaktionerna, samt olika föreställningar om vad lagstiftningen säger, säger Anders Rydvall i ett pressmeddelande.

I en första enkätstudie jämfördes neurokirurgers, narkos- och intensivvårdsläkares samt allmänhetens attityder och argument för och emot behandling i ett hypotetiskt patientfall med en äldre kvinna med en mycket stor hjärnblödning och dåligt kliniskt tillstånd.

Jämförelsen visade att de olika läkargrupperna i stort sett gjorde liknande bedömningar och prioriterade livskvalitet som ett starkt argument.

När det gällde professionens kontra allmänhetens ställningstagande för eller emot aktiv behandling fanns däremot stora skillnader. 82 procent av läkarna gjorde bedömningen att avstå från behandling, medan bara 40 procent av allmänheten gjorde det valet.

När patientfallet utvecklades till en mer hopplös situation blev svaren dock mer samstämmiga och läkare och allmänhet blev alltmer eniga.

En andra enkätstudie gällde ett patientfall med ett svårt hjärnskadat nyfött barn. Denna besvarades dels av narkos- och intensivvårdsläkare och barnläkare/nyföddhetsspecialister, dels av allmänheten. I studien undersöktes argument för eller emot fortsatt respiratorbehandling. Resultaten visade att en majoritet av både läkare och allmänhet stödde argument för att avbryta behandlingen.

Utöver frågor om respiratorbehandling ingick även frågor om det var acceptabelt att ge lugnande och smärtstillande medel i tillräcklig hög dos för att lindra, respektive högre dos för att påskynda döendet.

En stor majoritet av både läkare och allmänhet stödde argument för att lindra, även om det i praktiken skulle få konsekvensen att påskynda döendet. När intentionen var att aktivt påskynda dödsfallet var allmänheten betydligt mer benägen att acceptera det än vad vårdgivarna var.

– För att undvika missförstånd och kommunikationsproblem är det viktigt att vårdgivare beaktar och har kännedom om anhörigas uppfattning, förväntningar och prioriteringar. Det är också viktigt att vårdgivare upprätthåller en miljö där informationen är ärlig och ändamålsenlig och kommunikationen öppen, säger Anders Rydvall.

Ta del av avhandlingen här.